barens

Ja, jag får väl min vana trogen numera börja med att be om ursäkt för den riktigt usla uppdateringen av denna sida. Databristen har denna gång gjort sig mera påmind än någonsin tidigare, jag har nämligen befunnit mig på annan ort i två veckor. Nej, korpberget har jag inte spenderat min dyrbara tid på så den chansningen fallerar genast. Däremot i en annan avkrok kallad Sollefteå. Men mer om detta äventyr senare. Det jag däremot märkt i kommentarer här är att jag tydligen är saknad och kan då inte låta bli att fälla en liten tår över detta faktum. Med betoning på liten dock.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ordbajsa om denna gång, men det brukar ju ge med sig eftersom. Kanske lite om årets litteraturhändelse. Det vill säga årets Nobelpristagare i det ämnet. Så får det bli.
Varje år skriks det med högljudda stämmor ut på diverse debatt och kultursidor ut vem som ska få äran att vinna detta åtråvärda pris.
- Astrid Lindgren, nu är det dags! - Bob Dylan, din tid är nu! -Mankell....Neeeeeesssser...Nu...
Allt medan den Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl tiger som muren bakom sitt illmariga leende. Slutet på historien brukar dock alltid bli detsamma. Någon liten turk som bara de närvarande inom akademin känner till kammar hem rubb und stubb. I år vanns priset av en man vid namn Gustave Le Clezio. Inget som helst fel i det antar jag. Det oroväckande är att Jan Guillou gått ut och hyllat honom, vilket borde tyda på att att han skrivit en himmelsk massa skit. Men det blir väl som brukligt en väldigt fin Fars Dags present i alla fall.

Vem tycker då jag jag borde få priset? Min husgud Bob Dylan? Nej, det tycker jag inte, hans sångtexter är ju dokumenterat otroliga och han skrev ju en ganska så vass biografi också, men Nobelpris? Icke!

Astrid Lindgren? Njaee, visst, hon har ju skrivit böcker som fyllt varje svenskt hus med glädje genom sina böcker. Alla har sin egen favorit i hennes stora skattkista. Översatt till alla världens språk har hon också blivit. Men det jag starkt vill ifrågasätta, med risk att än en gång bajsa i ett stort blått skåp, är hennes sexuella underton i böckerna. Kan man inte skönja ett visst mått av skumma förhållanden i många fall? Tjorven och Melker? Pippi, i sitt stora hus som delas med en häst och en apa? Hennes far, negerkungen? Hur gammal var egentligen den där Karlsson på taket och vad ville han egentligen Lillebror? Många frågor värda en liten tanke. Visst, en helt annan tid. Men hur charmigt skulle det kännas att se en ung liten pojke vid namn Rasmus ge sig ut på vägarna tillsammans med sin äldre livskamrat Oskar i dagens läge?

Som ni märker så har jag alltså inga ideer om vem som skulle kunna tänkas få priset. Bäst är nog att låta allting få fortsätta ha sin lilla gång. Då fyller också den gode Horace sin funktion här på jorden.

*** Hockeysäsongen har dragit igång också. Den började för Team Härnösands del med en tvärtorsk mot seriefavoriten Sollefteå. Men undertecknad gjorde ingen besviken. Två utvisningar för hakning, två orsakade mål i arslet och ett eget drömmål. En dag på fabriken helt enkelt. Stopp, stopp stopp! Drömmål? Just det, ta mig tusan så var det inte ett sådant som slank in. Genast efter målet så vände jag mig mot publiken för att se hur många mobilkameror som spelade in det. Youtube nästa och mina fem minuter i rampljuset kanske? Nej, inga sådana syntes till. Man kan ju tycka att i dagens Hightech samhälle borde någon enslig själ haft närvaro nog att fånga upp läckerbiten. Däremot syntes en massa vit/ röda burkar, vilket inte är helt fel det heller i och för sig. Fyllehistorier brukar ju kunna ha en tendens att skarvas till det bättre. Om det nu är möjligt. Här är iallafall min version av det hela, gjort genom en skiss i all sin enkelhet. Jag är den feta röda pricken, den svarta linjen representerar min åkväg. De tjocka gröna är statistprickar inhörda från Paintprogrammet i Sollefteå. (Tack för er närvaro)