barens

Jag ska väl börja med att tacka Linda Walter för hennes stora engagemang kring denna blogg. Hon har nämligen startat en form av fan-club på Facebook till min ära. En tack och en bock. Sedan vet jag inte ifall det räknas som något av höjden av narcissism när man anmäler sig själv som fan till något som man själv gör. Men jag såg även att Gustav Tägtström var med som fan på sin sida så jag antar att det är okej. I och för sig borde det väl anses som kriminellt att inte vara med i hans grupp men ändå... Fast allt på min sida är inte en dans på röda rosor, åtminstone inte för en sådan som mig som är uppväxt på allergi medicinen Almyn. Det har nämligen börjat tisslas och tasslas ute i kulliserna om att jag är en riktig svikare som inte orkar skriva mer än vad jag gör. Det stämmer väl jävligt väl, det är jag beredd att hålla med om. Men det som upprör är att det är min vackra kamrat Mathias Åström som ligger bakom skitsnacket.
Han och jag har sedan det nya året sparkades in hållit varandras tjocka händer och piskat in beröm till varandras mustascher så fort läge har getts. Sedan slutar det med en fläskig stilett rakt in i min rygg. Släktforskning nere på landarkivet har dock inletts och det mesta talar för att ett rakt blodsband mellan Mathias och en man vid namn Brutus kommer att upptäckas.

Det är väl vad som skett i mitt verkliga liv, det som sker 30 cm ifrån dataskärmen alltså. I den kalla och obehagliga världen har det dock också hänt en hel del. Jag har nämligen beslutat mig för att dra de där 40 milen söderut och flytta in i vår kungliga Huvfudstad. Är den redo så är jag det. Området som jag kommer att ockupera har jag dock hört ska vara en riktig jävla smältdegel av brott. Ni har säkert hört Dogge rappa om det i åtskilliga texter. Ghettot i fråga heter alltså Lidingö. För att smälta in så har jag redan nu börjat fila på en frisyr med en så kallad ankstjärt bak i nacken, det borde visa att jag inte är nån jävla färsking som de kan sälja på dålig skumpa hur som helst.

Arbete har jag inte skaffat ännu men sådant brukar lösa sig. Annars får det väl bli som min far en gång förutspådde på en julafton för några år sedan. Att jag var ett litet regnbågsbarn alltså. Och genom detta får jag väl också räkna med att dra på mig en och annan olustig halsfluss. Jag får alltså helt enkelt suga en massa kall kuk nere på Malmskillnadsgatan. Alla måste börja någonstans. Få slår i botten hårdare än jag.

Min lägenhet här uppe verkar dock kunna säljas fortare än jag vågat drömma om. Två dagar på Blocket och redan en visning. Hon mailade också sitt intresse angående köp efteråt. Och med en sådan seriös mailadress som Liten_tomat så anar åtminstone inte jag några ugglor i mossen.

Få saker gör mig så glad som när gamla kamrater lyckas med något. Jag har ju i tidigare inlägg berört Gustavs succestreak. Nu är det dags för en annan gammal timrå gymnasist, nämligen Roger Olsson. Eller John Roger som han numera kallar sig. Känd på hockeyplan som ett psykfall med stor näsa. Känd i musiksverige som en räddare av just den svenska musikens framtid. Detta enligt en recension i tidningen Sonic. I och för sig så verkar han ha slagit som störst i ett land som pyntats av dålig smak sedan urminnes tider men ändå. Tyskland behöver någon som petar ner David Hasselhoff från förstaplatsen med låten Looking for Freedom som han haft där sedan Berlinmurens fall. Denna person får mer än gärna heta Roger och komma från Ånge. Kolla in själv förresten. Allt ni behöver göra är att skriva in frasen Dont drop off på youtube och ni har floppat en nötkaka. Bandet heter förövrigt The Grand Opening.

Imorrn väntar en kväll med lite biljard hemma hos broder Bergfors. Medverkande blir även broder Börje samt broder Blomma. Kanske kan en och annan drink förtäras i detta törstiga sällskap? Jag håller tummarna.