barens

Har precis varit inne på några bloggkollegors sidor och upptäckt att man åtminstone ska ha minst ett inlägg om en film man sett. Håll nu till godo, för här kommer mitt.
Fick i förrgår ett infall att hyra film i sommarvärmen, mycket på grund av tristess, men än mer för att hålla mitt sällskap borta från sömnens rike orsakat av mitt ointressanta pladdrande. Sagt och gjort, vi begav oss ner till min lokala Ica handlare för att införskaffa en rulle. Efter mycket om och men så bestämde undertecknad i ett plötsligt och oväntat drag av manlighet att filmen skulle heta Into the wild. Detta mestadels på grund av att Sean Penn regisserade den. Och som vi alla vet så är allt den gode Seans slagsmålsbenägna händer rör vid rena guldkorn. Så också den här filmen. Redan när förtexterna börjat rulla så märktes kvaliten då en välbekant röst skar naket och avskalat igenom tv skärmen. Denna tillhörde en gammal husgud vid namn Eddie Vedder som vanligtvis sjunger i bandet Pearl jam. För att återgå till filmen och hålla mig kortare än de 170 cm jag är så kan jag i stora drag berätta att handlingen kretsar kring en mycket målmedveten ung, välbärgad och smart ung man som efter att gått ut college bestämmer sig för att hitta sig själv. Han skänker samtliga sina slantar till välgörenhet och utan att säga ett ord till någon ger han sig ut på sitt livs äventyr. Hans slutliga mål är att bosätta sig i Alaska och bara leva av vad naturen har att erbjuda. Vägen dit kantas dock av hisnade äventyr kring och på Amerikas vägar. En modern uppdatering av Jack Keruacs " På Drift" skulle man lätt kunna säga. Filmen hämtar ut slutbetyget fyra bävrar av fem möjliga av mig. Egentligen fyra och en halv med tanke på att det var baserat på en sann historia.
Efter att jag sett filmen så förvandlades jag till en nyversion av Grizzly Adams, jag ville inte göra något hellre än att söka mig upp till skogen och bosätta mig där för gott. Jag ville skjuta älg, jaga vildsvin, bära en Davey Crocket mössa, fiska lax, kalla mig Börje Salming, ja, allt som hör naturlivet till. Men när jag sansat mig lite så insåg jag ganska snabbt att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i skogen och alla dess invånare, speciellt samer skrämmer skiten ur mig. Däremot gilllar jag städer. Tyvärr tillbringar jag just nu min tid i en sorglig ursäkt till en sådan. Det jag upplever nu är en variant av måndag hela veckan. Fast jag har lördag. Alla utgångar jag gjort denna sommar har flutit ihop till en enda stor grogg där jag inte kan skilja någon åt och ärligt talat så är jag dödsless på det. Härnösand kan verkligen suga märgen ur de Olssonska benen. Kort sagt, hjälp mig. En bostad och ett halvrisigt jobb i, säg Stockholm, skulle mycket väl kunna vara räddningen. Fast å andra sidan, pilsner på Kellys för 19 kronor styck kan absolut vara de spikar i kistan som håller locket stängt för gott. Jag är dock beredd att chansa. Mitt sällskap då? Hon somnade. När varken jag eller Sean Penn lyckas hålla någon vaken, då vet man att det gått för långt.