barens

Jag får väl börja med att be om ursäkt för den bristfälliga uppdateringen av bloggen. Jag saknar nämligen dator numera och tvingas hysa in mig hos folk som har detta hjälpmedel. Nu sitter jag tex uppe på jobbet och skriver, på min lediga dag, allt för att tillfredställa era smutsiga sinnen.
Att lördagar är en stor dag för mig kan väl inte ha undgått någon. Men denna lördag blir nånting utöver det vanliga. Först ska jag på dop långt ute i busken, gussjö alltså, där Johan och Maddes lilla dotter Tuva äntligen ska vigas in i Guds stora härliga familj. Om, jag säger om, jag känner fadern till det lilla livet rätt så kanske, jag säger kanske, man kan bli bjuden på en liten, kall öl efter att vigvattnet gjort sitt?! Vi får se... Efter denna ceremoni är det då dags för nästa lilla trevliga tillställning. En väldigt sen bröllopsfest uppe hos Tunka och Lotta. Där kommer det som brukligt på bröllopsfester att serveras kräftor. Tunka och kräftor får mig osökt att tänka på en episod som utspelade sig för sisådär en sju åtta år sedan...
Jag hade just flyttat tillbaka till Härnösand och sökte desperat efter ett gäng att umgås med. Jakten pågick på stans krogar i veckor innan chansen til slut uppenbarade sig. Lite slött nämnde någon i Gängets Gäng, Grabbarnas Grabbar, Groggens Uppfinnare, Ranchen, till mig och Patrik Vekling att vi var inbjudna på kräftkalas hos nämnde Tunka följande dag. Jag var rejält nervös, vad skulle lilla jag kunna tillföra detta gäng, vars rykte närmast har nått en mytisk nivå i Härnösand? Peppad av pilsner så cyklade i varje fall jag och gubbjäveln bort mot murberget för att försöka mönstra in i sällskapet. Det gick sådär. När vi klev in i lokalen var det som att gå in till sin egen begravning. Vi möttes av iskalla blickar, ljummna snapsar och torra, interna skämt. Berusningen steg dock och i takt med den också humöret. Snart hade vi lyckats smälta in riktigt bra, må vara hänt att en del av dessa farbröder fortfarande tittade lite skeptisk på oss. Som ni säkert alla vet så blir ibland man när man dricker, hur ska jag beskriva det, lite... Ja, kåt. En sådan känsla kan ju vara lite svårt att hantera, speciellt när den infinner sig hos 13 killar exakt samtidigt. Dom tidigare så kalla blickarna hade nu ersatts av ett djuriskt begär riktat mot de båda nykomlingarna. För att undvika en kraftig sammanstötning så påkallade värden allas uppmärksamhet. Kvällen tidigare hade han nämligen lyckats ro båten i hamn med en, enligt egen utsago, jävulusiskt snygg dam. Hon var tydligen på ingång och hade med sig, enligt egen utsago, tre jävulusiskt snygga kamrater. Likt ljudet av en orkan så började gylfar dras upp, slipsar rättas till och mittbenor kammas till. - Nu jävlar gäller det grabbar! - Nu delar vi med oss! -Det räcker till alla! Plötsigt öppnades dörren och in struttade denna kvinna, tätt följt av sina tre kamrater. Det såg ut ungefär som när matadoren i tjuren Ferdinand gör sin entre. Väl medveten om sin efterlängtade uppenbarelse skruttade hon glatt omring, presenterade sig och gick runt bordet för att skaka tass med alla. När hon kom fram till mig förbyttes dock hennes leende till något helt annat. Ren och skär förakt. Detsamma kan sägas om min egen blick. Vi hade nämligen träffats tidigare. Eller rättare sagt, gått i samma klass i tre år på gymnasiet och hade väldigt svårt för varandra. Jag vände mig mot Putte som också han tillbringat lika lång tid i hennes närvaro och utbrast- Har du sett vem som kommit på besök?-Horsesface! Rummet nyktrade helt plötsligt till och alla började skeptiskt granska hennes anlete. Tro det eller ej, alla fann min liknelse på pricken lik. Damen i fråga såg alltså ut som Zoogin och hade så gjort sedan gymnasiet, därav hennes mindre smickrande smeknamn. När skrattsalvorna slutat eka så galopperade hon och hennes tre kompisar vidare mot någon annan hage, väl medvetna om att det var sista gången de satte sina hovar på en Ranch fest igen. Tunka då? Helt plötslig så hade han ingen aaaning om vad det var för en dam som han släpat dit. - Jag var så full, jag var så ensam och det ena med det tredje...
På lördag dock så får vi fira hans riktiga kärlek, Lotta, en fantastiskt tjej. Och hör vi klappret av hovar runt Jensenvägen så vet jag iallafall att jag kommer att fly hals över huvud. Jag fick förresten också ett smeknamn den kvällen. Albert Ingalls, för mina fantastiska kunskaper i Lilla huset på prärien.