barens

Till helgen har vi då äntligen kommit fram till det som i den Olssonska världen varit sommarens höjdpunkt, Sundsvalls Gatufest. Men i år kommer jag att lysa med min frånvaro. Mycket på grund av ett klent utbud, det är väl egentligen bara The Hellacopters som är värda att lyfta på hatten för. Men mest av allt på grund av rent ålderstekniska skäl. Jag orkar helt enkelt inte, min kropp har börjat säga ifrån så till den grad att jag såg att min lever lagt ut sig själv på blocket... Inga bud lagda dock!
Annat var det förr, då hade vi en obligatorisk samling hos Joakim Skoglund ( grattis på bemärkelsedagen förresten) redan på onsdagen. Ofta var vi inte mindre än fem sorglösa skälar som hyste in hos i hans etta mittemot polisstationen för att festa i dagarna fyra. Så mycket roligt som sades och gjordes mellan dessa väggar är svårt att beskriva. Men det bestående minnet är att vi under fyra års tid hade en stående hyllning till Daniel Fridells mästerverk Sökarna. Den rullade från den första sekunden till den sista och gjorde samtidigt att den gode Daniel i min bok kravlade sig upp bland de stora pojkarna såsom Ingmar Bergman och Bo Widerberg. Så många repliker att lägga på minnet, så fantastiskt skådespeleri och så oerhört många och stora klockor är något man aldrig kommer att uppleva igen. Och som att denna film inte hjälpte så var man hela tiden ackomponjerad av Joakims skivsamlig som också den håller yppersta världsklass. Enda smolket i bägaren egentligen var att tvingas dela toalett med ett helt hyreshus på grund av en omfattande ombyggnation ett år. Det gällde dock bara för nummer två. Vafan, det finns väl hinkar?