barens

Högslättens gym är ett sånt där gammalmodigt gym dit man enbart går för att träna. Ett ställe där män stånkar, svettas och stönar i en gemenskap värdig enast en bastuklubb. Ett gym dit något överviktiga tjejer går för att komma i tillräcklig form för att sedan kunna gå till stadens andra träningshak Spegeln utan att skämmas. Högsäsong i damväg är alltså direkt i januari, medan nyårslöften fortfarande hoppas på att infrias. På Höga behöver man dock inte skämmas, vare sig bilringar, dåliga biceps, sexuell läggning eller ursprung. På tal om just ursprung så hände för några veckor sedan en rätt fin historia. Jag och min kusin Johan har förvandlats till två fysiska praktexemplar på senare tid. Vi kliver upp tidigt varje morgon för att genomföra ett stadigt träningspass ( utom torsdag, lördag, och söndag, då är det av förklarliga skäl vila...). En morgon när vi stod och inspekterade varandras v-formade kroppar så dök det upp en man med turkiskt ursprung. Vi morsade lite försiktigt på varandra. Denna försiktighet från vår sida grundar sig i ren och skär avundsjuka. Denna turkiska man är nämligen bland det starkaste vi sett. Han kastar järn som om det vore fjädrar, bollar med hantlar som om det vore små tennisbollar och använder sin kropp på ett sätt som får en prima ballerina att framstå som direkt osmidig. Denna dag så skulle han köra någon form av benböj. Vi synade honom från topp till tå, hur mycket skulle han lasta på den här gången? Plötsligt så hördes det ett kraftigt brak bortifrån hans del av gymmet. Han började slita som en besatt i ställningen. Han skakade den som man inbillar sig att en livstidsdömd fånge skakar sina galler på kumla. Vi tittade frågande på varandra. Jag frågade Johann vad det var frågan om egentligen. Svaret kom lika rappt som oväntat. - Det förstår du väl, han måste ju vrida ställningen mot Mecka! Jag tittade Johan i ögonen. Först såg han allvarlig överraskad ut, sedan sken han upp med ett leende från öra till öra. Därefter sjönk hans kropp ihop i en sorts apatisk ställning. Bilresan hem skedde under tystnad. Johan satt mest och stirrade ut genom rutan, tom i blicken. Väl medveten om att han just slösat bort sitt livs kommentar på mig och ingen annan. Det gäller att välja sina krig min gode kusin. Kanske kan jag genom denna blogg nu återskapa lite av den triumf du kände när kommentaren just lämnat dina läppar? Jag hoppas det.