barens

Jo jag tackar ja, som väntat blev det alltså Barack Obama som tog över förstaspaden i det lilla mål som de så vackert kallar "the land of the free". Det var på tiden att de får en president som verkar vara såpass överbegåvad att han kan räkna till tio iallafall. Nä, men skämt och sido, det var fan i mig jävligt bra. Han ger faktiskt ett rätt genuint och sympatiskt intryck, och sådana personer har alltid en plats i den Olssonska boken.

Tro det eller ej, men jag var faktiskt ganska laddad inför nattens batalj. Den nya Kennedy mot underhunden och hängbukssvinsansiktet John McCain kändes väl på förhand ganska given. Men det där folket har en viss förmåga att klura till det en aning i det som måste vara världens sämsta valberedning. Helvete, de tokriggade valen när vi skulle välja klassrådsordförande på Murbergskolan känns ju helt plötsligt som både nyktra och stundtals som ett klart klart ABC i hur det ska gå till... ( Jag blev tvåa tre år i rad, vår fröken Brittis är fortfarande skäligen misstänkt för gravt myglande i sin mintgröna valurna. Kommunist?)

Laddad var jag för att jag tänkte följa valet med Filip och Fredrik. Ja, inte personligen då, men via tv. Detta blev dock inte riktigt vad jag tänkt mig. Visst, jag visste ju att de gått ut stenhårt med var deras sympatier ligger innan programmet, men att det skulle vara så grönjävligt kunde jag inte tro. De där två fick Djurgårdsfansen att verka neutrala och objektiva i jämförelse. -Delstat nummer ett till Obama och applåder och busvisslingar till nästa gång han tog en skalp. Däremellan lite kallprat och reklam. Droppen var när man tillsammans med Kristian Luuk gick igenom de båda kandidaternas kampanjvideos och fullständigt dömde ut Bigmacs ganska roliga medan man sedan hyllade sönder Obamas förbannade familjevideo. Där satt hela familjen Obama samlade och önskade en trevlig Halloween(?), alla fyra fick säga något där under deras mysiga inredning med en stor fet svajande USA flagga som bakgrund. Hade de lagt till ett litet talfel på minstingen så hade scenen varit ganska så komplett och min tv hade åkt ut genom ett fönster. Nu satt jag där i min ensamhet i stället och bröt på ett brutalt sätt mina mjölkchokladbitar så det skvätte över hela golvet innan de slutligen kastades in i min giriga mun. -Eat that Filip och Fredrik, tänkte jag.

I det läget tyckte jag mig nästan känna att mina sympatier flög likt en amerikansk örn i rikning mot McCain. Så kunde jag inte ha det det. Obama var ju min man.

Något måste göras. Ett par rappa klick på kontrollen senare så var jag framme vid nästa sändning där utgången kändes minst lika given. Blazing Titties på Canal+. Storbystade amerikanska bondflickor har alltid varit en öm tå hos mig. Faschinerad över detta stoppade jag i mig resten av chokladen innan jag slocknade. Överraskande nog så såg jag till min belåtenhet att mycket av chokladen stelnat i min mungipa. När jag kollade i badrumsspegeln imorse så var det i mina ögon inte Lars Håkan Olsson som stod där, utan President Barack Obama. Bara för en sekund tyckte jag mig också höra den Amerikanska nationalsången spelas i bakgrunden av Murbergskolans Orkester, ledda av Britt- Marie Björklund och med Dallas Stars Cheerleaders dansandes inne i mitt sovrum.

Fan, det kunde blivit något stort av mig också. Jävla Kommunist-Brittis.