barens

För några år sedan så byggde jag sakta men säkert upp mitt eget lilla varumärke. Detta i form av en ytterst tveksam behåring alldeles under min näsa. Så länge jag kan minnas har de flesta manliga förebilder som jag haft vid något tillfälle burit just en mustasch, tex Tom Selleck, Burt Reynolds, Bob Dylan, Kent Nilsson, Lemmy, Wille Deville... Alla med sin personliga prägel på den och med varierande storlekar och längder. Så när min tid var inne och de första tunna fjunen började synas på min läpp var det naturligtvis läge att ge dessa chansen att växa med uppgiften. Det fick de också göra och allvarligt talat så var det väl ingen höjdare. Ihålig, fjunig, gles och sned är några av orden som direkt dyker upp. Men det gjorde alltså inte mig ett dugg, för det var min alldeles egna. Mustaschen gjorde mig också ganska lätt att känna igen. Inte sällan kunde man höra sägas något i följande stil: Håkan Olsson, är inte det den där drängfulla storkäftade dvärgen med mustaschen? Jag kan verkligen sakna det där lilla tillägget på slutet.

Men hur det än var så träffade jag en tjej som tydligen störde sig å det grövsta på mina skäggstrån som ständigt befann sig i olika gängbildningar kring nästrakten och retade upp henne vid varje samtal som fördes oss emellan. Slutligen togs beslutet att den måste bort snarast. Av henne givetvis. Jag försökte väl lite halvdant att säga nej men då drog hon åt mitt strykoppel så att mustaschen höll på att lossna självmant. När D-dagen då var där så befann jag mig lyckligtvis inte i hennes närhet, nej, hon skulle inte få äran att se min Mac3 jobba övertid. Istället var jag på en finlandskryssning med mitt hockeylag. Naturligtvis gjorde jag och mustaschen slut på det sätt som alla män med lite självaktning skulle göra, med en variant av en tysk gammal diktators mest kända kroppsdel. Detta bjöd på ett antal goda skratt och jag kände hur mustaschen fick ta ett värdigt avslut av jordelivet.

När jag sedan kom hem började det falska berömmet. - Men guuud, du ser ju så mycket fräschare ut... Woooow!  Tilläggas bör att jag då tagit bort allt hår och var lika len som en persika. Och gudarna ska veta att jag hatade varje sekund av det. Jag såg inte direkt Magnum P.I när jag tittade i spegeln. Snarare som mästerdetektiv Kalle Blomqvist.

Men nu är det så att jag känner att jag har ännu en resa i behåringens värld i mig. Så nu funderar jag stark på att låta den gamla gynnaren få komma ut i det fria igen. Den här gången är jag lika ostoppbar som en stor jävla tiger på väg att kasta sig över en antilop marinerad i barbequesås.

Till saken hör att jag faktiskt gjorde ett försök ifjol också. Men då kliade det så förbannat och detta faktum i kombination med en strejk i sovrummet gjorde att operationen fick avbrytas i förtid. Men som läget är nu så kan jag köpa att det kliar lite grann. Onanera kan jag göra lika jävla bra med en mustasch av Errol Flynn klass och då kan jag ju dessutom titta mig i spegeln utan att skämmas efteråt.