barens

Jag har efter den infekterade striden som utspelade sig i veckan på ett ytterst moget sätt hållt mig långt ifrån allt vad datorer heter. Eller slickat mina sår rena från den sista salvan pumphagel som Frost sköt igenom min torso snarare. Istället så har jag ägnat mig åt min ungdoms favorit sysselsättning, eller två favoriter kanske jag ska säga, men den andra återkommer jag till längre ner. Den jag menade var alltså ishockey.

Vi har nämligen spelat DM med mitt lag. Det gick väl lite sådär får jag väl säga. När undertecknad själv befann sig på läktarplats som hejaklacksledare vann vi mot Nyland med 3-1. När jag sedan äntligen fick chansen att snöra på mig skridskorna så förlorade vi med 6-0 mot Kramfors. Underbart. Dessutom lyckades jag göra illa min handled så illa att jag idag var tvungen att uppsöka vårdcentralen Blåsippan för lite konsultation av en expert.

Mina egna teorier kring skadan pendlade mellan allt emellan ett båtbensbrott, en spricka, en blixtsnabb elakartad tumör samt en medfödd defekt som visat sig först nu efter den kraftiga smällen. Något av dessa var jag tämligen övertygad om att det var. Chansen att få behålla underarmen uppskattade jag till en sisådär 15 procent.
Döm om min förvåning när då " läkaren" kommer in och känner och klämmer lite och sedan påstår att ett muskelfäste har gått sönder. Jävla kvacksalvare. Han menar alltså att ett par Alvedon Forte ska kunna rädda min framtida karriär? Jag ska fan se till att bli beroende av dem och anmäla honom för langning. Då kan han försöka skratta ut i tidningen Ångermanland efteråt. Utan licens.

Nu var det dock inte det som var det skrämmande med besöket utan vägen in till hans rum. Vilken resa. Två och en halv timme i ett väntrum som snarast kan liknas vid en cell Guantanmo Bay, fast med sämre kamrater runt omkring sig. Först ett gäng gamla människor som sitter och hostar sina lungor rakt ut i ansiktet på en. Sedan en medelklass som låter sina sjuka barn löpa omring och slicka på allt som rör sig. Sedan min kategori, yngre medelåldern tror jag att den kallas. Vi som stolt tillhörde denna tappra skara var jag, tre stycken eleganta damer och två fula killar.
 
När det gäller den här åldersgruppen vet man aldrig riktigt vad som är orsaken bakom besöket. Men klart är iallafall att man tittar oerhört misstänksamt på de andra. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att minst tre av dem var där för ett mindre smickrande klamydiatest. Sedan tittade jag upp och fick se att de tänkt samma sak om mig. Deras äcklade ansiktsuttryck skvallrade obönhörligt om att så var fallet. Jag kände att rodnaden spred sig som en eld i mitt ansikte. Satan i helvete tänkte jag, detta blir jobbigt att förklara, ska jag ställa mig upp och skrika att jag absolut inte är drabbad av denna köttsliga åkomma? Jag kände mig som apan i filmen Outbreak.
Då dök sköterskan upp och ropade ut- Lars Håkan Olsson, välkommen in. Jag reste mig upp och tittade mig omkring. Sedan började jag halta. Jag haltade något fruktansvärt, det skulle minsann visa dem att det var en skada jag led av, inte någon jävla sveda kring urinröret. Jag gick omkring därinne som en hallick i Bronx, haltandes på exakt samma sätt, en variant som  brukar kallas Gangstalimp och var väldigt populär i speciellt Timrå regionen i mina yngre dagar.
Jag tror att de köpte det rakt av.

Men bara vetskapen om att någon gång tvingas gå dit under former som inte alls är lika ärliga som mina gör att jag i framtiden kommer att bära gummihandskar kring min skadade hand när jag nästa gång ägnar mig åt favoritsysselsättning nummer två från ungdomen. Att onanera. Om inte annat så för att slippa få hår i handflatan.