barens

Håll med om att det är ganska så jäkla imponerande att förra inlägget såg dagens ljus. Att det sedan var en himmelskt massa dravel i det spelar mindre roll. Jag kommer nämligen inte ihåg att  jag skrivit det. Antingen fungerar Jan Guillous gamla tips om att 10cl sprit ska inmundigas innan man skriver eller också så har vi att göra med en sofistikerad hacker av ren Lisbeth Salander klass. Det enda som var värt att lägga på minnet från inlägget var nog iallafall rubriken som är en låt av Stone Roses. Den är väldigt bra och värd ett par Youtubeklipp ifrån era chipsindränkta fingrar. Det borde vara sångaren Ian Browns vackraste stund hittills i livet. Ian, som för övrigt kan klassas som den felande länken mellan apa och människa.

Av den utlovade innebandy finalen blev det inget. Dels för att jag låg med mitt huvud långt nere i toastolen och skrek ut mina plågor och dels för att Gustav inte kom till spel. Hans ursäkt till detta var en stukad fot efter en squash match. Vi som känner honom vet att detta faller in under kategorin nödlögn. Man kan omöjligt stuka sin fot då man inte rör sig.

Däremot såg jag en annan match. Division 6 herrar i fotboll. Seriepremiär för Martin Söderströms lag Björnligan. Masken var tydligen länge ett osäkert kort i startelven sedan konkurrensen på målvaktsidan ökat rejält. Till slut stod han då ändå där efter att hans nemesis fått ryggskott precis innan avspark. En inte alltför ovanlig åkomma bland 56 åringar om jag förstått saken rätt.  Martin visade dock att han kan vara den målvakt som i framtiden kan fälla avgörande i Björnligans favör. Ett par svettiga ingripanden och hans maskulina röst skvallrade om detta. Tyvärr föll man ändå med 1-0. Kanske saknas Niklas Westlings snabba hovar där fram ändå?

Skivaffärens dag var en succe. Jag valde min gamla kyrka Record Hunter för mina inköp. I sällskap med nämnde Niklas och hans tjej Ellinor. Väldigt trevligt. Niklas slog till på Moneybrothers nya och någon obscen synthplatta från Tyskland. Även fast vi båda visste att han var mest intresserad av Wilmer X´s englands utgåva. Ellinor visade prov på smak då hon köpte en Springsteen skiva. Jag däremot satsade mina ägg på gruppen som uppträdde. Florence Valentin med den karismatiske sångaren Love Antell i spetsen. Naturligtvis signerad. När jag lämnade över skivan för signering såg man den ömsesidiga respekten oss emellan. Att två stycken så kreativa människor möts är väl lika ovanligt som ett stjärnfall ungefär. Efter de inledande artighetsfraserna där vi båda berömde varandras arbeten fortsatte sedan ryggdunkandet i snabb takt och komplimangerna haglade. Jag berömde honom för hans skarpa texter och vackra sångröst. Han sa att min blogg var en hans största inspirationskällor vid sidan av Thåström. Lite generad blev man allt. Hade jag haft med min förbannade USB-kabel så hade ni fått se bilden på skivan också. På den står iallafall följande: Till Håkan från Love Antell. Vilken kärleksförklaring. Stötte han på mig? Jag vet inte. Men när man läser mellan raderna ser man verkligen vilken förebild jag varit till honom. Kanske inte när jag skriver det så här på datorn, det var nog mer i hans handstil man ser detta...

Idag kan det bli tal om några drinkar. Lördagar är ändå en amatörafton. Ellinor sticker nämligen till Estland och då vill rått-Niklas dansa på borden med mig som sin korta salsalärare, inte mig emot.

Tröjan då? Den som Åssa så gärna ville höra historien bakom i kommentarerna nedan. Köpt av en dryg rackare som spelade Led Zeppelin på hög volym och tuggade bubbelgum som en galning. När det var min tur att betala sa han på ett överlägset sätt att han minsann var less på låten och undrade om jag kunde välja någon. Med ett hånflin på läpparna. Jag rabblade upp sex-sju låtar med bandet som han kunde spela istället. Hans mun såg ut som en tunnel och det rosa bubbelgummet ramlade ut. Så går det till när en gammal bondkatt slår en slickad stadsleopard på tassarna.