barens

Idag blev jag tolv år igen. Nej, jag vaknade inte upp och hade haft en nattlig pullotion, även om det alternativet hade varit att föredra sju dagar i veckan. Istället handlade det om tandläkaren. Uppmärksamma läsare kommer nog ihåg att jag slog ut en framtand i december. Jag har konsekvent ignorerat detta faktum, vägrat att erkänna min slående likhet med Tore Skogman, men idag fick det vara nog. Tre och en halv månads kraftmobilisering var allt som krävdes.

Jag kan egentligen inte komma ihåg att jag var rädd för tandläkaren när jag var liten. Men så jävligt har det blivit. Jag är fan livrädd för dem. Bara att sitta in väntrummet känns som att färdas mot ljuset samtidigt som hela ens liv passerar i revy i en slags suddig dimma. Inte blir det bättre av att man utåt sätt ska försöka hålla masken och se lite nonchalant ut när man samtidigt håller på att kräkas rakt ut. Det är inte heller själva smärtan som avskräcker mig tror jag. Snarare det där förbannade ljudet av borrmaskiner, sugandet av saliv och sköterskornas mummlande på latin som man inte förstår ett smack av. Varje gång de säger något så låter det som att de sitter och diskuterar vilka av mina guldtänder de ska knycka när jag tuppat av. Och orden jag förstår är inte så mysiga de heller. Munhåla, tandhals, karies, amalgam... Som taget ur en sexnovell skriven av en sadist.

Idag gick det dock bättre än någonsin får jag lov att säga. Först satte de dit en ny sockerbit därfram. Väldigt elegant om jag får säga det själv. Sedan upptäckte de också ett litet hål som var tvunget att fyllas igen. Utan bedövning påstod de. Tre sprutor senare låg jag något sånär still. Höll i stolen lika krampaktigt som man ser flygrädda personer krama om stolarna på flygplan, alternativt som Mathias Åström håller en hamburgare. Grät en liten skvätt när jag hörde maskinen sätta igång. Hörde hur Sanna från rummet bredvid fick uppmuntrande ord om hur duktig hon var. Beslutade mig då för att kämpa in i det sista. Bära eller brista. Skjortan var helt dyngsur av svett. Likaså mina ljumskar som nog påminde mer om mellanbassängen på simhallen vid det här laget. Men det gick vägen. Nu ser jag ut som GB-glass gubben igen när jag ler. Detta faktum borde kunna resultera i åtminstone ett fem i tre ragg på klubben Alladin i sommar. Log gjorde jag dock inte när nästa hål upptäcktes. Det som gick rakt igenom plånboken. Det är då själva djävulen vad dyrt det ska vara alltså. Polen nästa.

Annars upptäcktes också ett krig i min mun som oroar både mig och min lilla magväska. Tydligen har ett par tänder flyttat in och börjat ta plats längst bak i min mun. Med blodiga kravaller som följd. De nyinflyttade har nämligen börjat flytta på de gamla familjerna och därigenom börjat gjort dessa arbetslösa. Detta har inte accepterats. Familjerna har börjat streta emot och regeringen(tandläkaren) ser snart ingen annan utväg än att kalla in polis(rotfyllning). Orala partiets talesman Jimmy Åkesson har inga fler kommentarer än denna: Tar man in folk i den här munhålan som inte har något här att göra får man räkna med bråk. Vi accepterar inga fripassagerare. Fan, de jobbar ju inte ens. De äter vår mat och har dessutom börjat stöta på våra fruar. Oacceptabelt!

Jimmy Åkesson kan räkna med att bli nästa man som förflyttas ut ur min kropp. Detta med hjälp av sex bedövningssputor, en tång och en sexa tandläkarsprit. Såna jävlar finns det på tok för många av redan nu.

Rubriken idag var klurig. Inte alltför många låtar handlar om tandläkare. Teddybears hade en låt på sin första skiva om jag inte minns helt galet. Rätta mig om jag har fel.