barens

Min mor Bodil har jag ju nämnt ett par gånger här i bloggen. Hon är tvärtemot sin son Håkan en väldigt driftig person. Hon är en sån där som kastar sig med huvudet före in i diverse projekt, oftast till min fars stora förtret. Inte sällan handlar det om något som har med pyramider att göra. Djävulens påfund om ni frågar mig. Inte alltför ofta har hon tjänat några som helst slantar på allt sitt slit heller. Men den här gången så tror jag nog att hon kan lyckas säkra min arvepeng. Nu handlar det om espressomaskiner som hon åker runt och säljer, såna som faktiskt är bra också. Sedär, ett fint litet reklaminslag. Slå det du syster. Allt tillfaller härmed din lillebror, vilket det borde gjort ändå då alla vet att man alltid ska kasta den första pannkakan.

Anyho. En gång så fastnade min moder i en sorts andlig fas. Började med något som heter intuitiv massage, började babbla om skyddsänglar och olika chaktran och allt vad det var. Inte alltför intressant att lyssna på för en cynisk person som jag som då var någonstans mellan 16-20 år då detta höll på som värst. Två saker inträffade dock som jag inte kan sluta att tänka tillbaka på och småskratta lite. Båda innehåller spår av änglar och återfödelse.

Första historien utspelar sig när jag var 17 år och hade varit på någon fest och som vanligt stirrat lite för långt ner i flaskan. Jag blev ganska så otroligt packad och mina vänner såg ingen annan utväg än att leda mig hem. Detta ansvar las på en äldre, nyktrare kille som hette Robert. Klockan kan väl ha varit runt 2 på natten när han traskade hem med mig i släptåg. Utanför huset stannade han och pekade vart jag skulle smyga in. Sagt och gjort. Jag trippade på tå nerför trapporna och la mig i min säng. Inga konstigheter alls så långt. Men på morgonen när jag gick upp för att äta frukost började tjatet. - Vem gick hem med dig igår? - Ingen, svarade jag iskallt. Min mor upprepade frågan och la sedan till att hon sett i fönstret att jag inte varit ensam. Jag fortsatte att blåneka och väntade mig en upprappning av guds nåde. Då fick min nyfrälste moder något vått i ögonen och började hävda att det hon sett vid min sida inte var något mindre än min egen Skyddsängel. Jag höll naturligtvis med om detta mirakel och har gjort så fram till dagens datum. Men nu kommer jag ut med sanningen. Kära mor, det var alltså Robert Thörnberg som hjälpte mig hem, och han är definitivt ingen ängel.

Nästa handlar också om sprit, och för att återknyta till gårdagens historia, även om fåglar. Nyss fyllda 20 hade jag varit på systembolaget och handlat lite öl inför helgen. Började gå hemåt i solskenet med en kasse i varje hand. Då small det plötsligt till i mitt huvud. En mås hade nämligen den dåliga smaken att skita mig rakt i skallen. När jag sedan kom hem och förklarade för morsan vad som hänt så hävdade hon att det som inträffat inte alls handlat om otur. Nej, problematiken handlade om något mycket större än så. Min mormor var enligt min mamma en stor fantast av fåglar då hon levde. Alltså fanns det en chans att hon på något sätt återfötts till en sådan. Sedan tyckte hon heller inte om sprit så enligt morsan var fågeln som sket mig i huvudet ingen annan än min mormor som på detta sätt skulle straffa sitt barnbarn för sitt syndiga leverne. Hej och hå.

Om det sista kan jag ju dock varken hävda att hon hade fel eller rätt. Det kan ju ha varit mormor. Men i så fall får vi ju verkligen hoppas att hon inte var ute och letade alkisar att bajsa på vid Murberget runt åtta igår morse.


Nu låter det ju som att jag utmålar min mamma till någon sorts häxa här. Så är naturligtvis inte fallet. Hon är faktiskt en underbar människa. Sedär, nu blev arvet ännu säkrare. Kaaachiiiing.