barens

För två veckor sedan spelade jag en hockeymatch mot Ö-vik borta. Den förlorades inte helt oväntat. Det som var oväntat var att det gick rätt bra för mig personligen, eller, jag hängde iallafall med. Det var överraskande med tanke på att jag inte tränat på några veckor innan matchen. Men som vanligt när man gör något som man blir lite halvnöjd med så börjar man suggesivt att höja ribban. En vanlig pass ska sväva i luften i ett par sekunder innan, ett skottläge blir ett ypperligt läge att söka en ännu läckrare passning. Detta storhetsvansinne hände mig någon gång i andra perioden då jag sträckte mig efter en förlupen puck i mittzon. I normala fall så hade jag nog bara försökt peta den förbi den framstormade killen och hoppats på att någon medspelare skulle snappa upp härligheten efteråt. Men inte då. Istället gav jag mig på att prova en gammal ungdomssynd på killen. Den som i folkmun kallas lilla gubben alternativt en syrgasare. Lyckas man så är man hyfsad herreman på täppan. Det gjorde inte jag. Istället träffades jag av en skenande blåklädd gris som kom körandes i 45 km/h och satte sin axel i mitt tidigare så vackra anlete. Detta med följden att mina läppar sprack, tårarna började rinna samt att min näsa blev sned och blodet började rinna ur den. Detta tog jag dock ingen större notis av, förrän nu. Alltså, två veckor har passerat och jag vaknar fortfarande varje morgon med ett fantastiskt näsblod och mardrömmar om det blåklädda svinet. Detta måste kollas upp.

Nu skulle jag väl ljuga om jag sa att det var första gången min näsa fick sig en kyss. Det har nog hänt en 5-6 gånger iallafall. Värst var det i Timrå en gång då den blev alldeles platt efter att någon försökt våldgästa mig bakifrån i ett sarghörn. Då var jag långt ifrån snygg kan jag lova. Två stora jävla blåklockor kring båda ögonen. Aj.

Det var även efter det som jag för första gången fick stirra ondskan mitt i ansiktet. För när jag efter ett par veckors frånvaro från skolan äntligen vågade mig dit  igen så var jag beredd på att mötas av lite sympatier. De flesta visste ju vad som hänt och att sparka på någon som redan ligger är ju som vi alla vet inte direkt tufft. Detta faktum struntade dock en fet estet tjej fullkomligt i. När jag passerade henne i korridoren så kände jag först hennes brännande blickar mot mitt missbildade ansikte, sen vände jag mig om för att se ifall hon skulle fortsätta sitt stirrande. Svaret var ja. Där stod den där äckliga kvinnan och tokskrattade, på gränsen till sitt eget sammanbrott. Pekandes, skrattandes, nästintill skakandes. Som sagt ondskan, i sin renaste form. Att hon själv såg ut som en varan gjorde liksom ingenting. Nu hade hon en kortare kille som såg spetälsk ut, att kliva om i fulhetstrappan.

Dock kan jag glädja er läsare med att hon själv fick smaka på ondskan några månader senare. För om jag inte minns fel så snubblade en kamrat till mig in en viss kroppsdel i henne. Den hämnden adopterar jag och kallar min egen.


Nu tänkte jag bjuda er på en liten sång som jag återupptäckte igår. Den spelades frekvent på ett blandband när jag var 14 år och tränade styrke med mina kamrater på Folkhögskolans gym. Det jag önskar var att jag kanske jobbat lite hårdare med bänkpressen. Då hade nog varanincidenten aldrig inträffat.

http://www.youtube.com/watch?v=CKHsSz1dAac