barens

Odla hemma odla borta. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska kalla hem längre. Mitt nomadliv har börjat ta lite på krafterna på slutet med all pendling mellan Stockholm och Härnösand. Denna resa norrut gick dock nästan helt smärtfritt. Inga gastande turkar på väg mot avtändningslandet alltså, även om det också hade en viss charm. Nej, denna gång låg jag intryckt i skuffen på en liten skåpbil i 40 mil, olagligt bakfull dessutom. Tillsammans med bröderna Lax gick färden norrut och i och med detta borde vårt resande sällskap numera räknas som det kortaste som åkt på E4an sedan bröderna Bronett gjorde sitt historiska uppträdande på ishotellet i januari 1998. Jag antar att min rygg kommer att skicka ett par tackbrev till mig när jag fyller 40 efter att gjort en fyratimmars ostkroksimitation där bak i bilen.

Annars så känns det lite skumt att vara tillbaka på mammas gata igen. Inte på grund av att jag bokstavligt talat faktiskt bor på mammas gata utan för att det är i runda slängar fyra meter snö på gatorna. Fan, i torsdags välkommnade jag tillsammans med Gustav och Joakim Skoglund våren välkommen med några öl på en uteservering. Idag välkomnnas jag av Härnösand med kyla och indirekt med hemorojjder som kommer att förfölja mig hela sommaren. Det jag kan hoppas på är att folk inte tror att jag springer omkring på stranden med en buttplugg. Vilket i och för sig kanske är så man opererar i storstan. 

För att återknyta till torsdagen så var det fantastiskt roligt att träffa dessa båda gentlemän igen. Gustav har jag ju sprungit på titt som tätt ändå, men Jocke var det längesen man såg. För att fira att de tre snusketörerna åter var samlade tyckte han dock inte att några fredliga skålar och gruppkramar räckte till. Nej nej, här skulle hela orkestern presenteras på bästa sätt. Vips försvann han in på en affär och köpte oss varsin hatt som skulle visa att vi minsann inte var några man lekte med. Tyvärr gjorde detta snarare att vi såg ut som en Doo-Woop grupp från 50-talet än den tuffa mc-klubbs looken vi så hett eftersträvade. Det enda som saknades var en tunna med lite eld i och ett intro till en Roy Orbinson låt och vi hade fyllt våra lustiga hattar med så mycket slantar att vi kunnat dra i Jack-Vegas maskiner för resten av våra liv.

Då detta inte hände så åkte jag alltså tillbaka hit för två veckors jobb igen och lite intjäning av pengar på hemmaplan. Doo-Woop eller inte, degen måste in i plånboken först för att i sommar kunna färdas i ljusets hastighet ner i kassan på alla uteserveringar jag ser. Så löser man bäst en finansiell kris. Det tipset får ni mer än gärna kopiera. För Sverige i tiden, eller vad man nu säger.