barens

Jag hyser verkligen blandade känslor för det här med vår. Å ena sidan är det ju en liten tröskel som ligger framför årets höjdpunkt: Sommaren. En tröskel som är så låg att det inte ens tar lång tid för mig att klättra över. Å andra sidan då? Jo, tidigare år har jag nöjt mig med att stava min misstänksamhet mot årstiden till ordet hösnuva men i år känner jag att det är större problem än lite snörvel som hägrar runt hörnet. Problemet är vårkänslor. Med risk för att låta som en suicidal 14-årig Emo-tjej så kan jag ärligt säga att alla dessa lyckliga, kära människor som tinar fram börjar kliva mig på tårna. Med stora stilettklackar som skär igenom mina tunna bomullskor som en fin serve i beachvolleyboll.

Jäklar alltså, jag tror att min första lilla depression börjar komma. Det stora vemodet seglar in i den Olssonska hamnen och jag hälsar det välkommen med en honnör. Jag mår dåligt, alltså lever jag! Hurra.

Nej, men så illa ska det nog inte behöva bli ifall ni lyckliga spelar era kort rätt och låter mig lägga min patiens ifred. Alltså, ni som envisas med att springa omkring och skutta likt ungtjurarna i Ferdinand lägger av med det i min närhet. Ni som absolut måste Dna- testa varandra framför mig, ni tar ett uppehåll och ni som armkrokar varandra i något som liknar dansen schottis kan väl även ni slita er ifrån varandra och låta en grinig gammal man passera i sin ensamhet? Är det för mycket begärt?

Tro det eller ej, men det som utlöst denna bottenkänning var en kommentar av min 9-åriga systerdotter. Den sas för några veckor sedan och har leget och gnagt i mitt bakhuvud sedan dess. Jag hade som vanligt jävlats lite med henne såsom jag inbillar mig att morbröder gör. När hon sedan påstod att hon var väldigt stark för sin ålder var jag tvungen att säga något i stil med att hennes framtida kusin förmodligen skulle dänga upp henne redan veckorna efter sitt steg ut från livmodern. Som man så ofta säger till barn. Kontringen var dock inget jag räknat med. Det var nämligen då det lilla flickebarnet smaschade in sitt livs första matchboll. - Men vem ska du få barn med då, en sten eller? Game, set och match. Ska jag ha barn med en sten så ska det åtminstone vara en dyrbar alabaster, så mycket kan jag säga.

Botemedlet ifall alla som leker under kärlekens träd inte kan uppfylla mina krav då? Omedelbar inlåsning med min stora kärlek: Ett par 75or sprit, svart kajal under ögonen, en morgonrock och så de här små sötnosarna.




Sedan ska jag lägga mig i soffan, lyssna igenom varenda låt om olycklig kärlek och gråta tills kajalen rinner så att jag ser ut som Alice Cooper i ansiktet. Det mina damer och herrar, är ett litet kortspel som jag kallar Solitaire.