barens

Som ni uppmärksamma läsare av bloggen säkert har upptäckt så använder jag nästan uteslutande diverse låttitlar när jag skriver mina rubriker. Idag blev det därför lite gnisslande när jag skulle sätta den. Tänkte först inleda med- When Doves Cry, men eftersom jag redan använt en Prince titel och inte är något fan av honom så ströks den idéen direkt. Sedan började jag nynna på raden- Jag körde på en fågel och begravde den... Men eftersom jag varken kom på vad låtafaan heter eller begravde något gick det också bort. Det fick bli en rubrik från garagerockens underbara land istället.

 
Men nu till ämnet. Jag vet inte ifall jag kan redogöra på ett rättvist sätt vad som inträffat. Jag är fortfarande alldeles uppjagad ska ni veta. Men jag ska göra ett försök att klara av det. I rent terapeutisk syfte om inte annat.

När jag slutade jobba imorse och skulle köra hem hände alltså det ofattbara. Jag kom krypande i mina lagliga 30 och hade ögonen fäst långt fram på vägen, som sig bör. Då skuggades plötsligt hela området. Försiktigt kikade jag upp och såg det jag trodde var ett flygplan. Det började komma närmare och närmare till slut hela min sikt framåt var helt svart av skuggan. Lärd och duktig som jag är slog jag på helljuset, kontrollerade andningen och sänkte farten. Skriket som kom sedan trodde jag kom från min inbromsning.- WiiiieeeeWieeeeiiiiii, lät det när besten sjönk ned i en attack rakt framför min bil likt en japansk kamikaze under andra världskriget. Sedan följde en smäll som gjorde att bron som skiljer Hälletorp från Murberget började gunga fram och tillbaka. Jag vet inte riktigt, men airbags kan ha utlösts. Alarm gjorde det definitivt. Chockad klippte jag upp mitt eget bälte med min fickkniv, vacklade ut och la mig själv i framstupa sidoläge. Vägrade ta emot vattnet som de hysteriska vittnerna erbjöd mig. Handlade helt enligt reglementet trots den ytterst otrevliga och otroliga sitution som uppstått. Kände med fingrarna på pulsen- Dodonk, Dodonk Dodonk. -Läget förmodligen kritiskt men stabilt, hann jag tänka innan jag sprang fram emot den luftburne fienden. När jag närmade mig insåg jag att jag hade tur som var en så skicklig förare. Framför mig låg ett mellanting mellan en drake och en Newfoundlands hund med vingar. Jag rös. Smög mig fram och petade på honom med en pinne. En pinne lika stor som en normal människas gran kanske jag ska tillägga. Han tittade på mig med sina stora ögon. En eld brann därinne i honom. En eld byggd av hämnd, smärta och respekt för sin av naturen starkare motståndare. Han försökte sig på ett utfall med sin ena vinge, ett sista desperat försök till rättvisa kanske, vad vet jag? Jag lyckades i alla fall undvika att bli träffad med en snabb sidstepp och sedan en hoppspark rakt mot hans sargade kropp. Min motståndare insåg här att slaget var förlorat och svalde den giftanpull som han haft gömd i sin dunjacka. Segern var min. Med mina sista krafter kastade jag honom sedan in i en snödriva och slöt hans ögon med mina fingrar. Hans eld var släckt. Då hörde jag hyllningarna. Längs bron stod folket samlat i en stor Erikgata till min äras skull. Blygt vinkade jag mot samlingen som skrek mitt namn, satte mig i bilen och körde iväg. Som en starkare människa än jag var igår.

Begravningen får dock hans kamrater ta hand om. Mitt jobb där är slut. Av rädsla för hämnd från hans släkts sida så var jag dock ut och hämtade en ny licens till mina kanoner. 400 kronor för ett nytt halvår på Högslättens gym. Det kunde lika gärna kostat det dubbla. Jag tänker inte gå obeväpnad i sommar.