barens

Tro det eller ej, men ingen verkar ha nappat på mina erbjudna tjänster i förra inlägget. Fy fan. Är man så jäkla oattraktiv att man till och med stängt Malmskillnadsgatan för min, enligt eget tycke, eleganta lekamen? Jaja, men ni kan ju försöka stoppa mitt burksamlade. Rätt som det är dyker jag upp på tivolit i Härnösand och gör rent hus. Naturligtvis med Dingans och Öl-Görans goda minne.

Vad har hänt annars då? Jo, det ska jag ta och tala om för er. Jag har varit på bio. Jag kan inte erinra mig att det gått så här många filmer som jag velat se samtidigt. Följande har jag petat en grön kråka bredvid i min från Stockholm sparade Metrotidning: Benjamin Button, The Wrestler, Milk, Slumdog Millionaire samt Waltz with Bashir. Istället för att se någon av dessa garanterat starka filmer gick jag och såg: Män som hatar kvinnor. Trots att jag läst böckerna. Detta säger ganska mycket om mig själv just nu. Istället för att jaga något oväntat så sitter jag och stirrar rakt in ett skafferi av gammal skåpmat vars bästföre datum för längesedan sett sina glansdagar.

Detta till trots så ger jag ändå filmen godkänt. Främst därför att den kändes just så lång som det krävdes för att få med de flesta detaljerna från boken. Samt skådespeleriet från Noomi Rapace. Riktigt jävla bra. Believe the hype. Tack vare hennes starka insats kunde jag nästan glömma att Mikael Nyqvists mage täckte av hela bioduken med jämna mellanrum. Ärligt talat. Vart i boken stod det att han skulle vara gravid i sjätte månaden med Lisbeths kärleksbarn? Dessutom börjar jag bli less att se att hans och Mikael Persbrandts ansikten dyker upp i samtliga svenska filmer som produceras. Shanti Roney, kom tillbaka.

Annars så hamnade jag mitt i skottelden där inne i biomörkret. Utsvultna, arga, kraftigt byggda medelålders kvinnor som frustade till varje scen som Lisbeth Salander dök upp i. Speciellt i en blev jag riktigt rädd. Utan att avslöja alltför många detaljer så hämnas hon en brutal våldtäkt på ett lika brutalt sätt. Då sitter en av dessa kvinnor och riktigt stönar ut sitt hest grymtande skratt- Höhöheeheheheööö, ungefär. Sedan tittade hon elakt på mig varje gång jag prasslade med min snaskpåse. Jag undrar ifall hon efter filmens slut gick hem och gick Salander på sin gubbe därhemma. Det lär hon inte ha varit ensam om i så fall. Överallt hördes viskningar som- Vilken cool tatuering hon har! - Fy fan, henne skulle man va! - Men döda den där mansgrisen nu då! (nåja...)

Annars har jag även hunnit med att se på en gammal favoritfilm. Lock, Stock and Two Smoking Barrells. Underbar. Speciellt scenen när han inser att han förlorat allt på kort är makalös. Mycket på grund av kamerajobbet men främst genom att man spelar The Stooges låten "Now I Wanna Be Your Dog" samtidigt. Den låten dyker ofta upp i mitt huvud när jag själv åkt på en blåsning. Dagligen alltså.