barens

Ett nöje med att vara hemma på mammas gata är att få köra ner min stora näsa i farsans gamla lp-samling. Då kan man verkligen helt glömma tid och rum. Mycket av det som finns gömt i de där backarna har man ju hört förut vid åtskilliga tillfällen men glömt av hur bra de faktiskt är. Tro det eller ej mina smarta läsare. Idag var en sådan dag då jag likt en blind höna hittade ett guldkorn. Egentligen hade jag tänkt skriva om det här bandet för några veckor sedan men glömde helt bort det. Anledningen till att de då var värda ett par rader, förutom att de var ett fantastiskt band förstås, att deras sångare dog då. Nu kommer en liten hyllning postumt istället. Att dessutom omslaget till skivan i det närmaste stinker av den rock de spelar gör inte saken direkt sämre. Håll till godo.




The Cramps alltså. Nu när jag är lite av en lokal profil så känner jag att emellanåt måste peka ut rätt riktning i den popkulturella djungeln till er. The Cramps bör ni åtminstone låna ut ett högeröra till i ett par minuter. Varför inte till deras mest kända framträdande som skedde på ett mentalsjukhus i Kalifornien i mitten av 80-talet. Valet av lokal säger en hel del om hur de låter. Den här skivan är riktigt vass. Live dessutom. Vassare än skivan själv är dock namnen på lineupen den här kvällen. Håll i era cylinderhattar nu.

Trummor: Nick Knox.
Sångare: Lux Interior
Ledande Gitarr: Poison Ivy
Gitarr: Congo Powers

Ojojoj. Såna namn kommer jag att kräva till mitt mopedgäng som kommer att bildas någon gång nästa sommar. Varför har inte fler band anammat lite tuffa artistnamn? Eller vanliga personer med för den delen. Det enda namn jag på rak arm kan komma på som möjligen skulle kunna spela tamburin eller något i The Cramps är Härnösands gamla juvel till mackägare. Mr Bo Bensin.