barens

Ja, tackar som frågar, träningen går fantastiskt bra. Jag har faktiskt lyckats med att köra två pass om dagen sedan i måndags. Ja, utom idag då, för idag jobbar jag 24 timmar i sträck och hinner således inte släpa ut mig till skogs för lite Balboa träning. Nej, idag har jag bara suttit och tänkt biceps högt för mig själv. Tankens kraft är ju som jag tidigare sagt väldigt stor så jag räknar med rejäl värk i kanonerna imorgon bitti.


Anledningen till träningen då? Jag kan hålla med om att det ter sig ganska så onödigt nu när jag inte längre spelar hockey. Men, jag har sedan några år tillbaka drillats in i en sekt startad av en man vid namn Peter Viklund. Han verkade ha en liten fetish för kortväxta, för övriga medlemmar i hans sällskap var två bröder vid namn Lax. Enligt vår egen Scheike så gällde samma regler som för medlemmarna i den riktige Scheikes sällskap. Eller nja, det var väl ytterst sällan någon av oss fick känna riset mot våra skinkor. Men lite smärta skulle man känna. Smärta framkallad av järnlyftning tidiga mornar på gymmet. Först då, enligt Peter, kunde man ge sig ut på Smitingen i minimala tangakalsonger och spela beachvolley i sann Top-Gun anda. Detta program har jag följt sedan dess. Dock med väldigt dåliga resultat. Men det är iallafall skönt att kliva upp tidigt.

Det här är nog det jag kommer att sakna mest med att eventuellt inte spendera sommaren i Härnösand. Att rätta in sig i lemmeltåget alltså. Detta tåg följer alltid samma spår.

Anhalt 1. Smitingens Havsbad. Då stan är uttrustad med en av Sveriges bästa stränder är detta rätt oundvikligt. Här knyts kontakter, spelas beachvolley och leks med kulörta kulor. Här stannar tåget mellan 12 och 16. Sedan har man förhoppningsvis träffat på några trevliga likasinnade som bjuder med en till nästa stopp.

Anhalt 2: Grillfest. Här börjar det inte alltför sällan lite stelt. Man sneglar lite på sällskapet som bjudits in. Är det sååå han ser ut med kläder, tänker man. Men, eftersom en grillfest utan öl är en sorglig stund så brukar denna skeptis snabbt släppas och samtalen börjar nå höga höjder. När någon sedan klivit över gränsen( läs Cobra...) genom ett för snabbt rus, en tidig sömn, en illa lagd kommentar eller en spya i grannens taggbuskar så brukar man rappt samla ihop resterande människor och ställa sig på perongen för att tuffa vidare mot...

Anhalt 3. Skeppet eller Hamnkrogen. Här har alla hämningar släppt. Ölen SKA in. Inga fångar tas. Samtliga grillgäng i staden möts upp för att mäta sin styrka i ett sjöslag för områdets ära. Eventuellt vill man också imponera på den oskyldiga flirten som låg och läste en bok i godan ro vid anhalt 1 tidigare under dagen. Eller lyssna på när trubaduren John på bruten svenska sjunger- Jaaak hattte en kång ett båååt, men tet var fört länkeeeesen. Vilket som går bra. Alla sätt är godkända enligt Härnösands sommarlagar. För de få överlevande följer man sedan rälsen mot:

Anhalt 4. De som står och vinkar adjö från det här tåget är inga jävla bluffar. Nu börjar efterfest hos vem som helst med obligatorisk avbrinning i valfri soffa. Bakfyllan kommer att vara enorm. Det enda som hjälper dem dagen efter är att man får en symbolisk tapperhetsmedalj att lägga på ögonen när man ska tillbaka till första anhalt igen.


Så här ser i stort sett sommardagarna ut i staden. Det kommer jag att sakna. Men jag känner ändå på mig att den här sommaren kommer att bli fantastisk. Uteserveringar, konserter och allmän oreda står på min meny. Det kommer att bli grymt kul. Jag känner det redan. Men som vi alla vet så kan de här positiva vibrationerna snabbt komma att ändras. Det enda som krävs är att det sitter en gubbe nere i sin 76 rums villa i Tylösand och filar på en refräng. Fan ta dig om du sabbar det här Per Gessle.