Time for heroes.
Champions League i all ära men säger man fotboll till mig så dyker det först och främst upp två saker i mitt huvud. Leeds United och Korpen. Numera är dessa två heller ingen omöjlig kombination då Leeds börjat rasa likt en cementfotad maffiablåsare genom seriesystemen i England. Jag har ärligt talat haft liten eller ingen koll på laget sedan man ramlade ur Premier Leauge för några år sedan. Men mitt favoritlag därborta är det hur som helst. Alltid retar det någon.
Korpen däremot. Till den kommer aldrig min kärlek att svalna. I år kommer det liksom ifjol att bli ett sparsamt matchande för mig, har dock lovat det stolta gänget Logica min tjocka kropp vid de tillfällen jag kan. Annat var det förr. Då tillhörde jag det mest överlägsna laget i Härnösands historia, Ranchen. Tre år ställde vi upp, tre år vann vi. Jag tror att vi förlorade en match under denna tid, men då var inte jag närvarande så den räknar jag inte in. Ranchen var vid första anblick inget skrämmande gäng. Ingen skulle ens med god vilja kunna kallas för atlet. Ja, utöver mig då förstås. Men jäklar anacka vad det spelades boll där på Högslättens grusplan under de där tre åren. Hade någon bjudit in Lars Lagerbäck för en liten titt så hade Sverige haft ett helt annat grundspel i dagsläget, det vågar jag nästan sätta morgondagens lunchpeng på. Det var alltså så det gick till när Härnta Globetrotters bjöd upp till dans, som jag minns det. Det jag inte minns alltför mycket av var dock segerbanketterna. Det enda fragmentet som dyker upp är att samtliga spillde i sin den dryck man köpt i den nyss vunna bucklan och sedan drack man ur den. Alltså, en skvätt öl, lite GT, en smula Bloody Mary, toppat med whisky, colagrogg och saft (Westling). Ett lag som besatt en hel del klass även utanför planen alltså. Men vilka var de då? Som av en händelse sprang jag på den här gamla bilden från den första säsongen. Omdömena hittade jag på en sida som jag inte kommer ihåg vad den heter.
Övre raden från vänster: Henrik Thunberg, ytterst slitstark. Var under sin tid som aktiv känd som Femmans bäste mittback. I Korpen som den törstigaste. Bollsäker och elegant.
Mathias Åström, Självutnämnd skyttekung. Den här säsongen kan det dock ha legat något i det. Målhungern byttes dock sedermera ut mot vanlig hunger. Lite synd egentligen, han hade kunnat bli något riktigt stort sett till annat än midjemåttet.
Martin Blomqvist, Satte på sig sin högersko på vänsterfot och viceversa. Sedan dunkade han yttersidor som världen inte sett maken till sedan dess. Trots sina 216 cm vann han enbart två nickdueller på säsongen. Samtliga på uppvärmingen. Mot sin dotter.
Jonas Svanberg, Härnösands Al Bundy var faktiskt en ytterst kapabel bollsparkare på sin tid. Efter ovan nämnda Åström lagets målskytt. Att han sedan inte såg bollen när den låg vid fötterna på grund av sin gigantiska snus visar bara på en väldigt fin känsla.
Christer Olsson, Var han med? Jag kommer inte ihåg honom... Han var säkert duktig. Om inte annat så äger han numera en guldmedalj som han kan ha på sig när han masserar Timrå IKs hockeyspelare. Eller bara ha på sig. Det måste han få bestämma själv.
Nedre raden från vänster. Patrik Westling, Intjatad i laget av sin mor var det inte många som hade några större förväntningar på honom. Det var nog bra det. Lyckades dock punktera en lunga på en stackare som stack sig på ett av hans revben. I övrigt blek. Körde dock med kortärmad tröja. Det var ganska tufft i alla fall.
Håkan Olsson, Lagets hjärta, lagets lungor och lagets look. Utan den där evighetsmaskinen på mitten hade Ranchen nog kunnat sitta i grässlänten och petat sina näsor medan finalen spelades mellan två andra lag. Lägg även märke till att han redan då hade mustasch. En blandning av Messi, Platini och Van Basten. För. Jävligt. Bra.
Tobbe Svensson, Hade den otacksamma uppgiften av städa upp efter H. Olssons misstag. När dessa aldrig kom gick han alltså sysslolös. Byggde dock ett väldigt fint torn av grus alldeles bredvid planen.
Peter Lunkovic, Målvakt. Fick två skott på sig under hela året. Båda parerades med fötterna. Brukade peppa laget bakifrån sitt mål med att sjunga Nick Borgen låtar. Ibland funderade grabbarna då på att lämna walkover eller ställa en kvast i målet.
Saknas på bilden gör Daniel Frost, Var han vänster eller högerfotad? Han såg ut att skjuta lika hårt med båda fötterna. Träffade dock inget annat än motståndarnas benpipor. Och flirtade med domaren Inge Köhn. Fina resultat i bägge kategorierna.
Sven-Olov Åström, Spelade en match och visade då vart skåpet skulle stå. Vaktade sin vänsterkant som om det vore hans enda barn. Utöver Olsson lagets bäste.
Korpen däremot. Till den kommer aldrig min kärlek att svalna. I år kommer det liksom ifjol att bli ett sparsamt matchande för mig, har dock lovat det stolta gänget Logica min tjocka kropp vid de tillfällen jag kan. Annat var det förr. Då tillhörde jag det mest överlägsna laget i Härnösands historia, Ranchen. Tre år ställde vi upp, tre år vann vi. Jag tror att vi förlorade en match under denna tid, men då var inte jag närvarande så den räknar jag inte in. Ranchen var vid första anblick inget skrämmande gäng. Ingen skulle ens med god vilja kunna kallas för atlet. Ja, utöver mig då förstås. Men jäklar anacka vad det spelades boll där på Högslättens grusplan under de där tre åren. Hade någon bjudit in Lars Lagerbäck för en liten titt så hade Sverige haft ett helt annat grundspel i dagsläget, det vågar jag nästan sätta morgondagens lunchpeng på. Det var alltså så det gick till när Härnta Globetrotters bjöd upp till dans, som jag minns det. Det jag inte minns alltför mycket av var dock segerbanketterna. Det enda fragmentet som dyker upp är att samtliga spillde i sin den dryck man köpt i den nyss vunna bucklan och sedan drack man ur den. Alltså, en skvätt öl, lite GT, en smula Bloody Mary, toppat med whisky, colagrogg och saft (Westling). Ett lag som besatt en hel del klass även utanför planen alltså. Men vilka var de då? Som av en händelse sprang jag på den här gamla bilden från den första säsongen. Omdömena hittade jag på en sida som jag inte kommer ihåg vad den heter.
Övre raden från vänster: Henrik Thunberg, ytterst slitstark. Var under sin tid som aktiv känd som Femmans bäste mittback. I Korpen som den törstigaste. Bollsäker och elegant.
Mathias Åström, Självutnämnd skyttekung. Den här säsongen kan det dock ha legat något i det. Målhungern byttes dock sedermera ut mot vanlig hunger. Lite synd egentligen, han hade kunnat bli något riktigt stort sett till annat än midjemåttet.
Martin Blomqvist, Satte på sig sin högersko på vänsterfot och viceversa. Sedan dunkade han yttersidor som världen inte sett maken till sedan dess. Trots sina 216 cm vann han enbart två nickdueller på säsongen. Samtliga på uppvärmingen. Mot sin dotter.
Jonas Svanberg, Härnösands Al Bundy var faktiskt en ytterst kapabel bollsparkare på sin tid. Efter ovan nämnda Åström lagets målskytt. Att han sedan inte såg bollen när den låg vid fötterna på grund av sin gigantiska snus visar bara på en väldigt fin känsla.
Christer Olsson, Var han med? Jag kommer inte ihåg honom... Han var säkert duktig. Om inte annat så äger han numera en guldmedalj som han kan ha på sig när han masserar Timrå IKs hockeyspelare. Eller bara ha på sig. Det måste han få bestämma själv.
Nedre raden från vänster. Patrik Westling, Intjatad i laget av sin mor var det inte många som hade några större förväntningar på honom. Det var nog bra det. Lyckades dock punktera en lunga på en stackare som stack sig på ett av hans revben. I övrigt blek. Körde dock med kortärmad tröja. Det var ganska tufft i alla fall.
Håkan Olsson, Lagets hjärta, lagets lungor och lagets look. Utan den där evighetsmaskinen på mitten hade Ranchen nog kunnat sitta i grässlänten och petat sina näsor medan finalen spelades mellan två andra lag. Lägg även märke till att han redan då hade mustasch. En blandning av Messi, Platini och Van Basten. För. Jävligt. Bra.
Tobbe Svensson, Hade den otacksamma uppgiften av städa upp efter H. Olssons misstag. När dessa aldrig kom gick han alltså sysslolös. Byggde dock ett väldigt fint torn av grus alldeles bredvid planen.
Peter Lunkovic, Målvakt. Fick två skott på sig under hela året. Båda parerades med fötterna. Brukade peppa laget bakifrån sitt mål med att sjunga Nick Borgen låtar. Ibland funderade grabbarna då på att lämna walkover eller ställa en kvast i målet.
Saknas på bilden gör Daniel Frost, Var han vänster eller högerfotad? Han såg ut att skjuta lika hårt med båda fötterna. Träffade dock inget annat än motståndarnas benpipor. Och flirtade med domaren Inge Köhn. Fina resultat i bägge kategorierna.
Sven-Olov Åström, Spelade en match och visade då vart skåpet skulle stå. Vaktade sin vänsterkant som om det vore hans enda barn. Utöver Olsson lagets bäste.
Kommentarer
Postat av: Froppa
ojoj jag minns det som om det vore igår.
Inge å jag är goda vänner än idag ;)
Postat av: Tobbe
Jag har aldrig i mitt liv haft det så lugnt...
Postat av: Holma
Har fan för mig att även jag gjort en match i detta fabulösa lag. Fick med mig en straff som jagh ödmjukast lämnade över till Svanberg om jag inte minns helt fel. Var säkert full...
Postat av: Jejk
Jag kan tänka mig att Brittis verkligen lät er veta hus kass ni var i Hassela. Kan även tänka mig att frasen "detta här" användes flitigt.
Postat av: Åsa
Jag har ju fått veta att jag egentligen ska jobba den helgen, så jag hoppas på bondpermis från grillen... Annars lär man ju tillbringa juni juli och augusti gråtandes i kudden på äkta tolvåringsvis...
Postat av: Håkan
Det kan nog stämma, det var ett gäng straffkåta jävlar med. Åssa, har jag för mig, brukade byta in sig själv så fort det var dags. Själv fick jag heller aldrig slå någon. I efterhand kan man tycka att det är förjävligt.
Trackback
