barens

Så, då var ännu en fin helg i Olssons liv till ända. Eller fin. Det vore att underdiva en smula. Den var en succe helt enkelt. Fredagen började med att jag mötte upp den världsvane playboyen vid namn Högberg på Centralstationen. Genom ren och skär telepati hamnade vi båda inne på O´learys. Ingen behövde fråga hur den andre hamnat där, det var det mest naturliga i världen. Ibland är tankens kraft otrolig. Nog för att han med lätthet skulle kunna spela in en ny version av ET men det här var något utöver det vanliga. Men men, när den efterföljande ölen inmundigats bar det vidare mot min lägenhet där jag visade honom mitt nybonade golv som han skulle sova i samt hundskålen som jag polerat upp till honom dagen till ära. Han såg nöjd ut. Mumlade något om Grand. Typisk storstadslyx kom också ur hans mun. När han sedan sörplat i sig från skålen begav vi oss på lite mer centrala dåligheter. Götgats stafett med många öl alltså. I den fanns det dock inga vinnare den här gången. Den avslutades framåt två på det flytande helvetet vid namn Patricia och trots ett brutalt intag av öl och whisky så klassades vi tidigt som de två nyktraste människorna ombord. Skepp ohoj. Vi vinkade glatt adjö med mössan i hand och fokuserade på morgondagen istället.

Mosebacke intogs runt halv elva. Strålande sol och världens bästa brunchbuffe med tillhörande Bloody Marys välkomnade oss med öppna armar. Till vår duo anslöt också Niklas och Tobias Näslund. Alla som träffat denne Tobbe vet att det i stort sett är omöjligt att inte skratta åt honom. Inte bara för hans underliga uppenbarelse utan mest för hans förmåga att berätta historier. Helt otroligt. Tobbe skulle enbart stanna för två snabba öl innan han var tvungen att kila hemåt för att slänga ihop en trerätters middag han lovat frugan. Alla som träffat denne Tobbe vet att detta var omöjligt. Tio öl senare snubblande han glatt nedför Hökens gata med det man bara kan förmoda var Macdonalds och en förlåt-blombukett i tankarna. Han påstod i alla fall senare att middagen hade blivit en stor jävla succe, men jag har mina tvivel.

Ett ögonblick som man annars bara upplever i programmet Spårlöst Försvunnen utspelades också. Det var när Per och Tobbe hamnade mitt emot varann. Man såg hur de tittade på varandra med far och son blick. Sekunderna gick och de var till slut övertygade att de satt och tittade in i varsin spegel.- Paaaapa? frågade Tobbe och jag var vid detta ögonblick beredd på att få se Renee Nyberg kuta ur buskarna med ett kamerateam och att jazzorkestern skulle börja spela sin mest gripande musik från scenen. Så blev dock inte fallet. Men jag lovar att rota vidare i denna härva av bastarder.

Hemresan blev inte vad jag hoppats på. Denna gång skippade jag Y-bussen och bokade ett tåg istället. Tåg har jag alltid gillat. Men inte när man tvingas sitta med en disfunktionell familj. Mamma Nyblond och Pappa Anabola tog sig nämligen en nätt liten tupplur på tre timmar. Vilket gjorde att lilla dotter Gapkäft fritt kunde terrorisera övriga resande. Det gjorde hon också. Hon hade ungefär samma röstkapacitet som en ung Janis Joplin och hade inga som helst skrupler att visa upp den heller. När hon sedan som grädde på moset sket på sig var min olycka gjord. Den distinkta lukten av barnbajs spred sig genom kupen snabbare än ett rykte genom Härnösand. Fy fan. Tack och lov nådde doften också hennes far som agerade som man bör göra. En utskällning alltså. Varför skaffar en del barn? Nä, då är det bättre att göra som Per och Tobias. Mötas efter 30 år på Mosebacke med enbart öl och jazziga låtar som sällskap.