barens

Förra helgen hade all anledning att uppmärksammas ur egen synvinkel. Team Härnösand firade att föreningen numera är hela 5 år gammal. Detta gjordes med en brakfest långt ute i Häggdånger med inbjudningar till samtliga som någon gång kommit i kontakt med denna härliga klubb. Förutom Niklas Westling, han har tydligen skjutit ur sig ett par gånger för mycket i sambamd med liknande tillställningar. Helt rätt beslut där. Ur egen synvinkel då? Jo, det var nämligen så att jag tog det oerhört mogna beslutet att inte medverka. Tidigare har jag varit en del av inredningen så fort det vankas möjlighet till billiga drinkar i sällskap av likasinnande vinsäckar till människor. Men inte den här gången, istället valde jag att bränna av ett litet nätt 24-timmars pass på jobbet. Det kanske låter ynkligt i era öron men det här var ett stort steg i min marsch mot mognare år, jag kan nämligen inte komma ihåg att jag någon gång tidigare rest mig upp och skrikit Njet till en galakväll av denna klass. Ett litet steg i rätt riktning helt klart.


Men men, säg den dans där man inte tar ett steg tillbaka. Naturligtvis var detta beslut värt att firas med inte bara en, utan två, små tillställningar veckan efter. Se där. Tillbaka in i gruvan bara. Först den stora amatörkvällen som går under namnet sista april. Där var man såklart in och rotade med en hejdundrades spritmössa på skallen. Det mest skrämmande med den kvällen var skjutsen hem från Parken då jag hamnade i en riktig raggarbil av samma modell som den jag visade på bilden i ett tidigare inlägg. Sjukt. Nu är man alltså någon form av semi-raggare helt plötsligt. Och nej, jag delade inte ut några blåsjobb där i baksätet. Kanske mest beroende på att jag satt ensam. Första maj blev trots detta en riktig demonstrationsdag från min sida. Som sig bör. Men jag protesterade inte mot Wanja och Mona som mina andra röda arbetarbröder. Istället låg jag och demonstrerade mycket livligt mot min fruktansvärda bakfylla.Två plakat och fyra sånger senare valde den att lämna in sin avskedsansökan och jag var än en gång en fri man.

Det firades också. Först en liten förgök uppe hos Pa Jallow med familj. Där bjöds jag på en delikat japansk anrättning vid namn sushi. Det är, för er som inte vet, min absoluta favorit. Folk som inte äter detta får ingen kärlek från min sida. Jag är den råa fiskens bästa amabassadör. Jag brukar skrika som de gör i filmen -Nyckeln till Frihet- när nya fångar anländer, varje gång jag ska äta denna rätt. Högt och taktfast- Färskt Fisk, Färskt Fisk, Färskt Fisk. Ett väldigt uppskattat partytrick. Detta enligt både mig och min kvarting med Sake. Men, för att återgå till ämnet så slutade kvällen i en ännu en fylla av deluxe variant. Pa och jag slog våra ölkassar ihop och begav oss upp till den store gurun i törstens fråga. PerUken. Där möttes vi upp av inte mindre än två stycken håriga släktingar till mig och redan där var kvällens öde bestämt. Den längre utav dem hann med att sjunga igenom hela Dan Hylanders sångrepertoar med komp på sin gitarr. En gitarr som i vanliga människors ögon lätt skulle misstolkas som en spade. Och möjligen skulle man med lite fantasi även kunna missta hans plektrum för en hammare. Men, kvällen var mycket lyckad och trevlig i övrigt. Enda riktiga plumpen i protokollet inträffade då Pa´s dotter vid ett omdömeslöst ögonblick kallade mig för farbror. Ett rejält övertramp.


Nu sitter jag alltså än en gång och vårdar en bakfylla av bibliska mått. Det är allt annat än skönt. Men jag antar att det är just det en gammal snuskfarbror förtjänar. Imorgon drar jag till Stockholm igen för att leva mitt nya liv som lattemamma i två veckor. Minus ungarna då förstås.