barens

Eftersom tillgången till dator ständigt växlar för min del så har jag nu beslutat mig för att istället för att skriva om varje liten skitsak som kommer upp så ska jag leka lite Tom Hjelte och knåpa ihop en liten lista på aktuella ämnen som jag antingen retar mig på eller gillar. Och eftersom jag också är en otroligt kreativ själ så har jag naturligtvis också ett namn på den. Trumvirveln symboliseras på det här sättet: Asyuioywgsgölölkrattaatatatat. Här har ni den, Veckans StörEj/ StörMej lista.

STÖR EJ:

Elitserien: För min del får de gärna spela en miljon omgångar. Det blir ändå mer intressant än fotbolls allsvenskan. Kalmar leder den. De har en tangatrosa i sitt klubbemblem. Wow. Dessutom finns det alltid en tjusning att få se Mathias Månsson åka omkring i en specialbeställd hjälm som klarar av att skydda hans enorma huvud från sammanstötningar. Rykten säger att måtten är från Strimma-hjälmen utanför Timrå ishall.

Karaktär: Vissa har det, vissa har det inte. Att det numera också blivit ett slags skällsord i Härnösandstrakten gör mig så lycklig att Viagra får räknas som ett rent placebo piller i jämförelse. Viva förädrar på stan!

The Sonics: Fantastiskt band.

Mathias Åström: Om denne person fått en pizza för varje bra ide han kläckt ur sig skulle han vara oerhört smärt och vältränad. Det är han inte. Men nu får jag vika mig, det där med vetgirig frågesporten var en mycket bra ide. Så lycklig har inte en tjockis gjort mig sedan jag köpte en Salomon Burke skiva för några år sedan.

Idol- juryn: Nu har jag i och för sig bara sett ett avsnitt men den där flintskalliga mannen vid namn Bagge verkar oerhört sympatisk. Tvärtemot de två roll-on deodoranterna som suttit där i tidigare säsonger. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om Peter Swartlings krokodilansikte kan jag säga. Det vill jag inte. Ditt as.


STÖR MIG:

Lars Anrell: Det räcker nu. Han var rolig när jag var 15. Sedan dess har jag utvecklats lite grann i alla fall. Det har inte han gjort. Floskeltoppen? Lika som bär? Krönikorna? Gammalt, äldre, äldst. Värst var förra söndagen när han publicerade en krönika om ett mobilsamtal han haft och kallade det för det bästa någonsin. Ring Gus en lördag klockan två på natten istället, det är något man vill läsa om. När går datumet för koppartak ut egentligen?

Bloggkrig: Den feta tanten Åström sjöng tidigt i år.

Vem kan slå Filip och Fredrik: Ganska många om jag får gissa. Men ganska så få ifall de får fortsätta välja deltagare. En chilenare vid namn Ivan som lyckades svara rätt på i runda slängar noll frågor under en timmes tid. Grattis. Programmet känns som en billig ursäkt för att de två ska få leva ut lite rockstjärne-poser vid varje deltävlingsvinst. Och att Ingvar Oldsberg ska få fortsätta vara lik grodan Kermit, vilket han är riktigt duktig på dock.

Magnus Nyström och Tomas Ros: Expressens respektive Aftonbladets hockeyorakel. Får de fortsätta ventilera sina åsikter så är snart Tidningen Ångermanland landets största tidning. Om man slutar skriva om bandy förstås. Vilket inte lär hända så länge Olle Larssons ande fortsätter att sväva över Västernorrland likt påsen i filmen American Beauty

Nu orkar jag inget mer. Ny lista nästa vecka. Kanske.

Jag har efter den infekterade striden som utspelade sig i veckan på ett ytterst moget sätt hållt mig långt ifrån allt vad datorer heter. Eller slickat mina sår rena från den sista salvan pumphagel som Frost sköt igenom min torso snarare. Istället så har jag ägnat mig åt min ungdoms favorit sysselsättning, eller två favoriter kanske jag ska säga, men den andra återkommer jag till längre ner. Den jag menade var alltså ishockey.

Vi har nämligen spelat DM med mitt lag. Det gick väl lite sådär får jag väl säga. När undertecknad själv befann sig på läktarplats som hejaklacksledare vann vi mot Nyland med 3-1. När jag sedan äntligen fick chansen att snöra på mig skridskorna så förlorade vi med 6-0 mot Kramfors. Underbart. Dessutom lyckades jag göra illa min handled så illa att jag idag var tvungen att uppsöka vårdcentralen Blåsippan för lite konsultation av en expert.

Mina egna teorier kring skadan pendlade mellan allt emellan ett båtbensbrott, en spricka, en blixtsnabb elakartad tumör samt en medfödd defekt som visat sig först nu efter den kraftiga smällen. Något av dessa var jag tämligen övertygad om att det var. Chansen att få behålla underarmen uppskattade jag till en sisådär 15 procent.
Döm om min förvåning när då " läkaren" kommer in och känner och klämmer lite och sedan påstår att ett muskelfäste har gått sönder. Jävla kvacksalvare. Han menar alltså att ett par Alvedon Forte ska kunna rädda min framtida karriär? Jag ska fan se till att bli beroende av dem och anmäla honom för langning. Då kan han försöka skratta ut i tidningen Ångermanland efteråt. Utan licens.

Nu var det dock inte det som var det skrämmande med besöket utan vägen in till hans rum. Vilken resa. Två och en halv timme i ett väntrum som snarast kan liknas vid en cell Guantanmo Bay, fast med sämre kamrater runt omkring sig. Först ett gäng gamla människor som sitter och hostar sina lungor rakt ut i ansiktet på en. Sedan en medelklass som låter sina sjuka barn löpa omring och slicka på allt som rör sig. Sedan min kategori, yngre medelåldern tror jag att den kallas. Vi som stolt tillhörde denna tappra skara var jag, tre stycken eleganta damer och två fula killar.
 
När det gäller den här åldersgruppen vet man aldrig riktigt vad som är orsaken bakom besöket. Men klart är iallafall att man tittar oerhört misstänksamt på de andra. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att minst tre av dem var där för ett mindre smickrande klamydiatest. Sedan tittade jag upp och fick se att de tänkt samma sak om mig. Deras äcklade ansiktsuttryck skvallrade obönhörligt om att så var fallet. Jag kände att rodnaden spred sig som en eld i mitt ansikte. Satan i helvete tänkte jag, detta blir jobbigt att förklara, ska jag ställa mig upp och skrika att jag absolut inte är drabbad av denna köttsliga åkomma? Jag kände mig som apan i filmen Outbreak.
Då dök sköterskan upp och ropade ut- Lars Håkan Olsson, välkommen in. Jag reste mig upp och tittade mig omkring. Sedan började jag halta. Jag haltade något fruktansvärt, det skulle minsann visa dem att det var en skada jag led av, inte någon jävla sveda kring urinröret. Jag gick omkring därinne som en hallick i Bronx, haltandes på exakt samma sätt, en variant som  brukar kallas Gangstalimp och var väldigt populär i speciellt Timrå regionen i mina yngre dagar.
Jag tror att de köpte det rakt av.

Men bara vetskapen om att någon gång tvingas gå dit under former som inte alls är lika ärliga som mina gör att jag i framtiden kommer att bära gummihandskar kring min skadade hand när jag nästa gång ägnar mig åt favoritsysselsättning nummer två från ungdomen. Att onanera. Om inte annat så för att slippa få hår i handflatan.

Efter en galen kväll i lördags, där jag på ett själviskt men föga överraskande vis försökte peta i mig all berusning som fanns i rörelse i stan så vaknade jag på söndag morgon med tungan liggande som en död groda i min mun. Efter att ha bänt loss den från gommen kom nästa upptäckt. Huvudvärken fick mig att tro att vågor av Point Break karaktär börjat slå i min vattenskalle. Fyra treo senare tittade jag på klockan. Fem i tio. Ingen fara på taket Håkan, starkt ändå att vara uppe så pass tidigt när bakfyllan visar sitt fula tryne? Nja, inte om man börjar jobba klockan tio. Mina ben, som har samma uppbyggnad som en tax, fattade då det avgörande beslutet att sätta igång att springa i ljudets hastighet i rikning mot jobbet. Usain Bolt skulle minsann få sig en match. Så var tanken. 25 minuter senare sprängde jag in mig genom jobbets dörr. Detta via en sträcka som normalt tar ungefär 10 minuter att gå. Snyggt.

För att stilla mitt dåliga samvete över denna sena ankomst så tog jag senare ett beslut som antingen visar sig vara det bästa eller det sämsta jag gjort i livet. Förmodligen fortfarande lite påverkad av groggens parad ut ur min kropp satt jag vid datorn och kollade runt efter lite resor. Fastnade till slut för en med destination Toronto. Två klick senare hade den mitt namn på sig. Vad jag ska dit och göra får framtiden visa, men den 4e december bär det iallafall iväg. Boende? Förmodligen i en mediumstor Samsonite väska som köptes i Thailand och förmodligen fortfarande rymmer min lilla lekamen. Kanske så rullar jag den även ut för Niagara fallen. Vi får se.

Det som dock talar för att denna resa blir det bästa jag gjort är att jag faktiskt känner ett par typer därborta. Och att jag är en charmig jävel. Samt att spontana saker alltid blir bäst. Hur brukar planerade fester arta sig? Fiasko alltför ofta. Spontana däremot har en tendens att alltid bära med sig lite roliga överraskningar i sitt sköte.

Det fina med kråksången är dock att jag egentligen inte skulle dricka föränn vid jul. Men hade jag inte varit så karaktärslös så hade nog Kanada fått klara sig utan mig. Har vi här ett modernt moment 22? Eller kan man passa på att använda Homer Simpsons gamla fras- Alkohol, orsaken och lösningen på alla världens problem...?