Jag är nyfiken brun.
Men så har då äntligen Liten_Tomat mognat och bestämt sig för att lämna sitt tomatträd och flytta in i Stor_Gris gamla lägenhet. Jag har alltså lyckats sälja min lya och nu finns det alltså inga hinder emellan mig och en ljus framtid på Plattan. Ett spontant -Yes- vore på sin plats, fast jag misstänker att detta engelska ord främst kommer att komma ifrån Härnösandsbors munnar som är överlyckliga att slippa se min grisskära nuna på ett tag. Att jag inte skrivit på länge beror helt enkelt på att jag inte velat jinxa affären. Nu kan det bli så i vilket fall som helst då HSB ännu inte godkänt köpet, men enligt mina nitiska ögon så såg hon väldigt likvid ut. Så än en gång -Yes.
Ni uppmärksamma läsare såg även att jag omnämndes i Expressen i söndags. Detta av en novis vid namn Mats Olsson (vinnare av Stora journalistpriset mm) som såg till att jag fick utrymme bredvid namn som Mike Tyson, Zlatan Ibrahimovic och Brad Pitt. Där jag hör hemma. Tyvärr var det inte denna blogg eller något annat stort arbete jag gjort som uppmärksammades utan en " Lika som bär" som jag skickat in. Vissa skulle kanske se detta som rent pinsamt. Själv ser jag det som en början på en livslång vänskap oss Olssnar emellan och som en ny sak att påpeka för att göra mig själv mer intressant som person nästa gång jag bastar med ett gäng gubbar.
Såg imorse filmen Sicko av Michael Moore. Egentligen har jag sett den tidigare men då med thailändsk produktion och textning så den räknar jag inte. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som gör att varje gång jag ser något av hans verk så vill jag alternativ 1, krama honom och alternativ 2, brotta ner en amerikan och sedan peka och hånskratta åt hans dumhet, hans patriotism, hans fetma och hans vapenfixering. Men då är jag nog också den perfekta måltavlan för hans vinklade alster. Lat, europe, lite halvröd och med en näsa för lösryckta citat som jag kan kasta i ansiktet på min omgivning så fort en politiskt diskussion närmar sig.
Läste min gamle kamrat Marcus Lindholms blogg (svartblogg.blogg.se) att han också ska flytta ner till Stockholm vilket blir väldigt trevligt. Vi har onekligen en hel del att ta igen då det måste vara en 2-3 år sedan vi sist sågs. Men det jag fastnade för var dock hans beskrivning av sidan Facebook. Kalla mig barnslig men jag är faktiskt ett stort fan av när folk beskriver sin vardag i ordalag som- Mathias Åström is lite småhungrig eller Johan Blomquist is Kaffe och en kaskad. Ännu roligare blev sidan då en av mina vänner gick med i en grupp kallad -Leila Bagge- Visa pattarna nu. Jag gissar att inte direkt Fi´s styrelse står med på den medlemslistan.
Men på tal om barnslig så känns det som att jag nu är beredd att ta språnget in i vuxenvärlden. Jag har tidigare stått med ena benet i kanonfull och det andra i salongsberusad, ena i pensionssparande, det andra i ytterligare en festhelg, ena i punken, det andra i att börja lyssna på symfonirock, ena i att köpa en 75 Explorer, det andra i en årgångswhiskey... Ja, ni fattar. Vissa dagar har jag känt mig som en 12åring som varje morgon kollar efter nytt pubishår för att nästa dag stå och leta rynkor i mitt ansikte likt en 40 åring.
Men som det känns nu är jag kanske redo för en ny fas. Jag tror iallafall att jag kommer att motstå frestelsen att skriva Din Mamma som referens på mitt nya CV när jag ska söka nytt jobb i Stockholm. Det är med alla mått mätt en stor framgång.
Ni uppmärksamma läsare såg även att jag omnämndes i Expressen i söndags. Detta av en novis vid namn Mats Olsson (vinnare av Stora journalistpriset mm) som såg till att jag fick utrymme bredvid namn som Mike Tyson, Zlatan Ibrahimovic och Brad Pitt. Där jag hör hemma. Tyvärr var det inte denna blogg eller något annat stort arbete jag gjort som uppmärksammades utan en " Lika som bär" som jag skickat in. Vissa skulle kanske se detta som rent pinsamt. Själv ser jag det som en början på en livslång vänskap oss Olssnar emellan och som en ny sak att påpeka för att göra mig själv mer intressant som person nästa gång jag bastar med ett gäng gubbar.
Såg imorse filmen Sicko av Michael Moore. Egentligen har jag sett den tidigare men då med thailändsk produktion och textning så den räknar jag inte. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som gör att varje gång jag ser något av hans verk så vill jag alternativ 1, krama honom och alternativ 2, brotta ner en amerikan och sedan peka och hånskratta åt hans dumhet, hans patriotism, hans fetma och hans vapenfixering. Men då är jag nog också den perfekta måltavlan för hans vinklade alster. Lat, europe, lite halvröd och med en näsa för lösryckta citat som jag kan kasta i ansiktet på min omgivning så fort en politiskt diskussion närmar sig.
Läste min gamle kamrat Marcus Lindholms blogg (svartblogg.blogg.se) att han också ska flytta ner till Stockholm vilket blir väldigt trevligt. Vi har onekligen en hel del att ta igen då det måste vara en 2-3 år sedan vi sist sågs. Men det jag fastnade för var dock hans beskrivning av sidan Facebook. Kalla mig barnslig men jag är faktiskt ett stort fan av när folk beskriver sin vardag i ordalag som- Mathias Åström is lite småhungrig eller Johan Blomquist is Kaffe och en kaskad. Ännu roligare blev sidan då en av mina vänner gick med i en grupp kallad -Leila Bagge- Visa pattarna nu. Jag gissar att inte direkt Fi´s styrelse står med på den medlemslistan.
Men på tal om barnslig så känns det som att jag nu är beredd att ta språnget in i vuxenvärlden. Jag har tidigare stått med ena benet i kanonfull och det andra i salongsberusad, ena i pensionssparande, det andra i ytterligare en festhelg, ena i punken, det andra i att börja lyssna på symfonirock, ena i att köpa en 75 Explorer, det andra i en årgångswhiskey... Ja, ni fattar. Vissa dagar har jag känt mig som en 12åring som varje morgon kollar efter nytt pubishår för att nästa dag stå och leta rynkor i mitt ansikte likt en 40 åring.
Men som det känns nu är jag kanske redo för en ny fas. Jag tror iallafall att jag kommer att motstå frestelsen att skriva Din Mamma som referens på mitt nya CV när jag ska söka nytt jobb i Stockholm. Det är med alla mått mätt en stor framgång.
Jag åkte ner till Stockholm och gick på diskotek.
Jag ska väl börja med att tacka Linda Walter för hennes stora engagemang kring denna blogg. Hon har nämligen startat en form av fan-club på Facebook till min ära. En tack och en bock. Sedan vet jag inte ifall det räknas som något av höjden av narcissism när man anmäler sig själv som fan till något som man själv gör. Men jag såg även att Gustav Tägtström var med som fan på sin sida så jag antar att det är okej. I och för sig borde det väl anses som kriminellt att inte vara med i hans grupp men ändå... Fast allt på min sida är inte en dans på röda rosor, åtminstone inte för en sådan som mig som är uppväxt på allergi medicinen Almyn. Det har nämligen börjat tisslas och tasslas ute i kulliserna om att jag är en riktig svikare som inte orkar skriva mer än vad jag gör. Det stämmer väl jävligt väl, det är jag beredd att hålla med om. Men det som upprör är att det är min vackra kamrat Mathias Åström som ligger bakom skitsnacket.
Han och jag har sedan det nya året sparkades in hållit varandras tjocka händer och piskat in beröm till varandras mustascher så fort läge har getts. Sedan slutar det med en fläskig stilett rakt in i min rygg. Släktforskning nere på landarkivet har dock inletts och det mesta talar för att ett rakt blodsband mellan Mathias och en man vid namn Brutus kommer att upptäckas.
Det är väl vad som skett i mitt verkliga liv, det som sker 30 cm ifrån dataskärmen alltså. I den kalla och obehagliga världen har det dock också hänt en hel del. Jag har nämligen beslutat mig för att dra de där 40 milen söderut och flytta in i vår kungliga Huvfudstad. Är den redo så är jag det. Området som jag kommer att ockupera har jag dock hört ska vara en riktig jävla smältdegel av brott. Ni har säkert hört Dogge rappa om det i åtskilliga texter. Ghettot i fråga heter alltså Lidingö. För att smälta in så har jag redan nu börjat fila på en frisyr med en så kallad ankstjärt bak i nacken, det borde visa att jag inte är nån jävla färsking som de kan sälja på dålig skumpa hur som helst.
Arbete har jag inte skaffat ännu men sådant brukar lösa sig. Annars får det väl bli som min far en gång förutspådde på en julafton för några år sedan. Att jag var ett litet regnbågsbarn alltså. Och genom detta får jag väl också räkna med att dra på mig en och annan olustig halsfluss. Jag får alltså helt enkelt suga en massa kall kuk nere på Malmskillnadsgatan. Alla måste börja någonstans. Få slår i botten hårdare än jag.
Min lägenhet här uppe verkar dock kunna säljas fortare än jag vågat drömma om. Två dagar på Blocket och redan en visning. Hon mailade också sitt intresse angående köp efteråt. Och med en sådan seriös mailadress som Liten_tomat så anar åtminstone inte jag några ugglor i mossen.
Få saker gör mig så glad som när gamla kamrater lyckas med något. Jag har ju i tidigare inlägg berört Gustavs succestreak. Nu är det dags för en annan gammal timrå gymnasist, nämligen Roger Olsson. Eller John Roger som han numera kallar sig. Känd på hockeyplan som ett psykfall med stor näsa. Känd i musiksverige som en räddare av just den svenska musikens framtid. Detta enligt en recension i tidningen Sonic. I och för sig så verkar han ha slagit som störst i ett land som pyntats av dålig smak sedan urminnes tider men ändå. Tyskland behöver någon som petar ner David Hasselhoff från förstaplatsen med låten Looking for Freedom som han haft där sedan Berlinmurens fall. Denna person får mer än gärna heta Roger och komma från Ånge. Kolla in själv förresten. Allt ni behöver göra är att skriva in frasen Dont drop off på youtube och ni har floppat en nötkaka. Bandet heter förövrigt The Grand Opening.
Imorrn väntar en kväll med lite biljard hemma hos broder Bergfors. Medverkande blir även broder Börje samt broder Blomma. Kanske kan en och annan drink förtäras i detta törstiga sällskap? Jag håller tummarna.
Han och jag har sedan det nya året sparkades in hållit varandras tjocka händer och piskat in beröm till varandras mustascher så fort läge har getts. Sedan slutar det med en fläskig stilett rakt in i min rygg. Släktforskning nere på landarkivet har dock inletts och det mesta talar för att ett rakt blodsband mellan Mathias och en man vid namn Brutus kommer att upptäckas.
Det är väl vad som skett i mitt verkliga liv, det som sker 30 cm ifrån dataskärmen alltså. I den kalla och obehagliga världen har det dock också hänt en hel del. Jag har nämligen beslutat mig för att dra de där 40 milen söderut och flytta in i vår kungliga Huvfudstad. Är den redo så är jag det. Området som jag kommer att ockupera har jag dock hört ska vara en riktig jävla smältdegel av brott. Ni har säkert hört Dogge rappa om det i åtskilliga texter. Ghettot i fråga heter alltså Lidingö. För att smälta in så har jag redan nu börjat fila på en frisyr med en så kallad ankstjärt bak i nacken, det borde visa att jag inte är nån jävla färsking som de kan sälja på dålig skumpa hur som helst.
Arbete har jag inte skaffat ännu men sådant brukar lösa sig. Annars får det väl bli som min far en gång förutspådde på en julafton för några år sedan. Att jag var ett litet regnbågsbarn alltså. Och genom detta får jag väl också räkna med att dra på mig en och annan olustig halsfluss. Jag får alltså helt enkelt suga en massa kall kuk nere på Malmskillnadsgatan. Alla måste börja någonstans. Få slår i botten hårdare än jag.
Min lägenhet här uppe verkar dock kunna säljas fortare än jag vågat drömma om. Två dagar på Blocket och redan en visning. Hon mailade också sitt intresse angående köp efteråt. Och med en sådan seriös mailadress som Liten_tomat så anar åtminstone inte jag några ugglor i mossen.
Få saker gör mig så glad som när gamla kamrater lyckas med något. Jag har ju i tidigare inlägg berört Gustavs succestreak. Nu är det dags för en annan gammal timrå gymnasist, nämligen Roger Olsson. Eller John Roger som han numera kallar sig. Känd på hockeyplan som ett psykfall med stor näsa. Känd i musiksverige som en räddare av just den svenska musikens framtid. Detta enligt en recension i tidningen Sonic. I och för sig så verkar han ha slagit som störst i ett land som pyntats av dålig smak sedan urminnes tider men ändå. Tyskland behöver någon som petar ner David Hasselhoff från förstaplatsen med låten Looking for Freedom som han haft där sedan Berlinmurens fall. Denna person får mer än gärna heta Roger och komma från Ånge. Kolla in själv förresten. Allt ni behöver göra är att skriva in frasen Dont drop off på youtube och ni har floppat en nötkaka. Bandet heter förövrigt The Grand Opening.
Imorrn väntar en kväll med lite biljard hemma hos broder Bergfors. Medverkande blir även broder Börje samt broder Blomma. Kanske kan en och annan drink förtäras i detta törstiga sällskap? Jag håller tummarna.
Dirty South.
Då kan det vara läge för er att börja leta längst in i garderoben, plocka fram era gamla stentvättade jeans, en jeansväst, en noppig svart t-shirt och ett par boots av renaste krokodilskinn. Sedan kan ni ställa er framför spegeln och kamma till en riktigt flottig ishockeyfrisyr av gammalt tjeckiskt snitt och börja vissla på Scorpions gamla dänga Wind of Change. Allt detta för att Håkan Olssons framtid kan komma att få en flygande nystart. Min gamla skalliga vän Tobias Näslund har nämligen lyckats med konststycket att skaka fram en lägenhet nere i Stockholm.
Men som vanligt när det gäller mig så sker ingenting helt smärtfritt. Jag måste nämligen bestämma mig innan januari månad har stämplat ut och det finns ju en hel del som måste ordnas upp innan jag kan börja bryta med en mäktig söderslang. För det första måste jag bli av med min lägenhet här. Intressenter anmäler sig här och nu, eller om ett par dagar på Blocket. Anna? Signor? Någon? Nummer två stavas arbete, vilket inte borde vålla några större problem tack vare mina fantastiska kunskaper inom de flesta områden. Det har jag bevisat flera gånger om på vetgirig.nu. Men för att underlätta lite för mig själv så tänkte jag nog hänga kvar vid mitt jobb här uppe ett tag... Moget? Jajamen, sån är jag.
Beslutet om flytt måste alltså fattas inom ett par dagar och mitt nya mogna jag har nog kanske tänkt ut den bästa strategin för detta. Sluten omröstning på bloggen alltså. Bäst motivering kan komma att vinna ett fint pris. Men, tänk nu med era stora hjärtan.
* Annars har väl det nya året börjat med lite blandad kompott. Två nyårslöften gavs. Första var att jag skulle försöka hålla igång med min träning åtminstone fyra dagar i veckan. Det har infriats å det grövsta. Jag har till och med varit ute på en liten joggingrunda, vilket gick så där. Det gamla ordspråket om att "Det är i motvind ciggen slocknar" har aldrig känts mer aktuell. Men annars så har jag hållt igång över all förväntan.
Det andra var väl det som på förhand såg svårast ut att hålla. Ingen drickning under januari månad. Det hölls fram till i lördags då all vett och etikett försvann all världens väg. Linus Sjögren fyllde 25 och bjöd på en skiva med ynkliga 103 gäster närvarande. Tyvärr var en av dessa inbjudna en herre vid namn Laproigh som jag tidigare haft vissa vilda diskussioner med. Denna fest var inget undantag. Det sista jag minns var att jag stirrade blint ner i hans genomskinliga hals innan mörkret sakta sänkte sig över Härnösand. Men enligt uppgifter som jag tagit del av så var festen en stor succe och jag passar på att framföra mina gratulationer på detta sätt istället. Så, grattis Linus och stora tack för inbjudan.
Nu ska jag ta och föra över lite skivor till mobilen så att jag har lite rytmer att svänga kroppen till nästa gång jag kastar järn på Högslättens gym. Peace out.
Men som vanligt när det gäller mig så sker ingenting helt smärtfritt. Jag måste nämligen bestämma mig innan januari månad har stämplat ut och det finns ju en hel del som måste ordnas upp innan jag kan börja bryta med en mäktig söderslang. För det första måste jag bli av med min lägenhet här. Intressenter anmäler sig här och nu, eller om ett par dagar på Blocket. Anna? Signor? Någon? Nummer två stavas arbete, vilket inte borde vålla några större problem tack vare mina fantastiska kunskaper inom de flesta områden. Det har jag bevisat flera gånger om på vetgirig.nu. Men för att underlätta lite för mig själv så tänkte jag nog hänga kvar vid mitt jobb här uppe ett tag... Moget? Jajamen, sån är jag.
Beslutet om flytt måste alltså fattas inom ett par dagar och mitt nya mogna jag har nog kanske tänkt ut den bästa strategin för detta. Sluten omröstning på bloggen alltså. Bäst motivering kan komma att vinna ett fint pris. Men, tänk nu med era stora hjärtan.
* Annars har väl det nya året börjat med lite blandad kompott. Två nyårslöften gavs. Första var att jag skulle försöka hålla igång med min träning åtminstone fyra dagar i veckan. Det har infriats å det grövsta. Jag har till och med varit ute på en liten joggingrunda, vilket gick så där. Det gamla ordspråket om att "Det är i motvind ciggen slocknar" har aldrig känts mer aktuell. Men annars så har jag hållt igång över all förväntan.
Det andra var väl det som på förhand såg svårast ut att hålla. Ingen drickning under januari månad. Det hölls fram till i lördags då all vett och etikett försvann all världens väg. Linus Sjögren fyllde 25 och bjöd på en skiva med ynkliga 103 gäster närvarande. Tyvärr var en av dessa inbjudna en herre vid namn Laproigh som jag tidigare haft vissa vilda diskussioner med. Denna fest var inget undantag. Det sista jag minns var att jag stirrade blint ner i hans genomskinliga hals innan mörkret sakta sänkte sig över Härnösand. Men enligt uppgifter som jag tagit del av så var festen en stor succe och jag passar på att framföra mina gratulationer på detta sätt istället. Så, grattis Linus och stora tack för inbjudan.
Nu ska jag ta och föra över lite skivor till mobilen så att jag har lite rytmer att svänga kroppen till nästa gång jag kastar järn på Högslättens gym. Peace out.
High Rotation.
Få saker har stört mig så mycket som att åka bil med någon som har dålig musiksmak. Då jag av naturliga skäl tvingats att lifta större delen av mitt liv så har detta varit oundvikligt. Att sitta i, säg två timmar i sträck med någon som utan skam i kroppen pumpar en full av Abba, Carola, Lars Winnerbäck ( Ja, DEN Lars Winnerbäck...) och radiokanalen Rix FM har gjort mig tokig. Tänk er tex att inför en halvviktig bortamatch tvingas genomlida något sådant. Inte undra på att man underpresterat sig igenom en på förhand given NHL karriär. Klara lågvattenmärken inom bil/ musik har varit varje färd med Daniel " Tito" Gustavsson. Detta har den jäveln också vetat om. Varje gång man klivit in i hans Saab så har han börjat färden med orden: Olsson, det här är världens bästa låt, för att sedan följa upp med ett snabbt klick på play och därefter kommer tonerna av typ Piccadilly Circus som en tsunami och träffar en rakt i ansiktet. Sedan har man suttit där kallsvettig, med ett fånigt leende på läpparna samtidigt som blodet rinner ut från öronen.
Men det absoluta bottennappet stod ändå en kortväxt herre med basröst för. Han tvingade oss medpassagerare att lyssna på hans nybrända skiva med Rihanna. Kanske inte såå jäkla uselt ifall det inte vore för att alla 22 spår innehöll låten Umbrella. Fy fan.
En resa som jag däremot önskar att jag tagit del av var den som Niklas Westling och Henrik Thunberg gjorde ner till Mora för ett antal år sedan. På ena sidan av kasettbandet hade man spelat in låten Eloise med Arvingarna och på den andra Sweet Home Alabama med Lynyrd Skynyrd. Dessa lät man rulla under hela resan, vilket kanske inte skvallrar om kvalitet men åtminstone lite suspekt humor.
Men, mina nyfikna läsare, nu är det alltså jag som likt Dj Lasse på Brännaborg väljer vilka vax som ska spelas. Och om jag får säga det själv så har det inte spelats en dålig låt när jag befunnit mig bakom ratten. Glasvegas har varvats med lite Fleet Foxes. en råmix av Ramones och Drive by Truckers har producerats. En smakfull cocktail av The Sonics, Bob Dylan, Tom Waits, Matisiyahu, Lemonheads och Roky Ericson har också blandats ihop. Dessa djärva kombinationer torde göra mig till en sann guru att få äran att åka med. Vilket faktiskt ingen hittills har gjort. Det första jag gjorde när jag fick köra var faktiskt att springa ner till Sollefteås enda skivaffär och köpa Hello Saferides nya skiva. Så in i helvete vass var den att jag nästan skar mig. Tyvärr gav jag sedan bort den, vilket jag bittert ångrar idag. En som aldrig kommer att spelas i bilen är dock Beyonce. Ska man behöva bli så jävla usel bara för att man fått ligga med någon?
* Annars borde vi tillbringa denna dag inomhus, med ögonen fulla av tårar. Detta då en av rockens coolaste gitarrister genom tiderna stämplat ut för gott. Ron Asheton från The Stooges. Om ni inte lyssnat på dennes riff så har ni helt enkelt inte levt. Sångaren i det bandet, Iggy Pop, lär nog däremot aldrig dö. Pojkar med såna kroppar har en tendens att överleva oss alla. Kolla bara på Patrik Westling som 89 år ung fortfarande springer omkring på Spaniens stränder med en gurka instoppad i sina tighta speedos och lever djävulen.
* Som ni kanske märkt har jag även fått mig en ny telefon med fotofunktion på. Detta borde bli synnerligen intressant. Inte bara för att jag kan lägga ut tveksamma bilder här på bloggen. Mest intressant blir det att se vem som får ta emot en bild på en halvslak vinballe klockan 0245 en lördagkväll. Bäva månne denne.
Nu ska jag ta min sjätte kopp kaffe för dagen och slå på låten 1970 av just The Stooges. Ni borde göra detsamma.
Men det absoluta bottennappet stod ändå en kortväxt herre med basröst för. Han tvingade oss medpassagerare att lyssna på hans nybrända skiva med Rihanna. Kanske inte såå jäkla uselt ifall det inte vore för att alla 22 spår innehöll låten Umbrella. Fy fan.
En resa som jag däremot önskar att jag tagit del av var den som Niklas Westling och Henrik Thunberg gjorde ner till Mora för ett antal år sedan. På ena sidan av kasettbandet hade man spelat in låten Eloise med Arvingarna och på den andra Sweet Home Alabama med Lynyrd Skynyrd. Dessa lät man rulla under hela resan, vilket kanske inte skvallrar om kvalitet men åtminstone lite suspekt humor.
Men, mina nyfikna läsare, nu är det alltså jag som likt Dj Lasse på Brännaborg väljer vilka vax som ska spelas. Och om jag får säga det själv så har det inte spelats en dålig låt när jag befunnit mig bakom ratten. Glasvegas har varvats med lite Fleet Foxes. en råmix av Ramones och Drive by Truckers har producerats. En smakfull cocktail av The Sonics, Bob Dylan, Tom Waits, Matisiyahu, Lemonheads och Roky Ericson har också blandats ihop. Dessa djärva kombinationer torde göra mig till en sann guru att få äran att åka med. Vilket faktiskt ingen hittills har gjort. Det första jag gjorde när jag fick köra var faktiskt att springa ner till Sollefteås enda skivaffär och köpa Hello Saferides nya skiva. Så in i helvete vass var den att jag nästan skar mig. Tyvärr gav jag sedan bort den, vilket jag bittert ångrar idag. En som aldrig kommer att spelas i bilen är dock Beyonce. Ska man behöva bli så jävla usel bara för att man fått ligga med någon?
* Annars borde vi tillbringa denna dag inomhus, med ögonen fulla av tårar. Detta då en av rockens coolaste gitarrister genom tiderna stämplat ut för gott. Ron Asheton från The Stooges. Om ni inte lyssnat på dennes riff så har ni helt enkelt inte levt. Sångaren i det bandet, Iggy Pop, lär nog däremot aldrig dö. Pojkar med såna kroppar har en tendens att överleva oss alla. Kolla bara på Patrik Westling som 89 år ung fortfarande springer omkring på Spaniens stränder med en gurka instoppad i sina tighta speedos och lever djävulen.
* Som ni kanske märkt har jag även fått mig en ny telefon med fotofunktion på. Detta borde bli synnerligen intressant. Inte bara för att jag kan lägga ut tveksamma bilder här på bloggen. Mest intressant blir det att se vem som får ta emot en bild på en halvslak vinballe klockan 0245 en lördagkväll. Bäva månne denne.
Nu ska jag ta min sjätte kopp kaffe för dagen och slå på låten 1970 av just The Stooges. Ni borde göra detsamma.
På allmän begäran.
En synnerligen elegant nyårsmustasch. Vem vill bli inkittlad i 2009?
