barens

Följande lilla anekdot hämtar jag från gårdagen. Stressad som fan vaknade jag och insåg att samtliga planer för dagen var på rakt ner i närmaste soptunna. Alltså skred jag till verket ganska rappt med en kombinerad dusch/ tandborstning/ rakning( lugn nu, mustaschen lämnades...), sedan stormade jag ut genom dörren och slog igen den med all kraft som mina 75 kilo kan erbjuda. För att ytterligare spara lite tid så sket jag helt sonika i att låsa den, fråga mig inte varför men det är en ovana jag dragits med i flera år. Berätta det inte för någon bara. När jag sedan var klar med alla ärenden, som för den delen var så oviktiga att jag inte ens orkar återberätta dem här, och skulle ta mig in i lägenheten för att göra mig lite middag så kom chocken. Låst. Vad i helvete? Jag gick rappt igenom dagens gärningar i huvudet och kom fram till att någon nyckel hade jag inte haft med mig. Paniken började alltså slingra sig likt en orm längs min korta ryggrad. Var det en sådan genlemanna tjyv som var i farten så att han går in i lägenheten, stjäl allt av värde( en tjusig brödrost) och sedan låser dörren? En kvinna som smugit sig in och ligger och väntar bakom lyckta dörrar?

Rådig som jag är så har jag naturligtvis en reservnyckel. Och som ett tecken på min mognad så har jag den naturligtvis också på det ställe där den här hemma. Inne i sin bostad. Tillsammans med sina nyckelvänner i sitt nyckelskåp. I min lägenhet. Kuken, var ett av orden som jag frekvent skrek ut medan jag slog numret till HSB. När de väl svarade så upplyste de mig att de kunde vara där inom en timme och låsa upp dörren mot den beskedliga summan av 300 kronor. - Taget, pep jag till sist fram. När Nyckel- Nicke beslutade sig för att dyka upp och dyrka lite dörr så var jag trots allt honom evigt tacksam. Jag fick ju komma in och se att allting mot förmodan var intakt i lägenheten ( det fanns dock ingen kvinna heller, men vad fan hade ni väntat er?). Däremot låg där en lapp på bordet med en pil mot köksfläkten samt en liten text.  " Du kan väl ta och diska filtret med jämna mellanrum? Dörren var olåst så jag passade på att låsa den ordentligt, tack för mig, Peter/ Sotaren"

Alltså Peter. Du kommer också få en liten lapp av mig när tillfälle ges. " Ge fan i min dörr, sotarjävel. God Jul/ Håkan " Skriven på baksidan av en räkning på 350 kronor( 50 spänn för sveda och värk).

Visst, sånt här skulle jag ju bara kunna sätta mig och gråta över. Men till saken hör att jag har hur många liknande historier som helst på lager. Jag har sedan länge insett att det här är planen som finns för mitt liv. Jag är en livs levande Gråben. En paj på väg att landa i clownens ansikte. Guds redskap för att visa att han trots alla krig faktiskt besitter en smula humor.

För några år sedan så byggde jag sakta men säkert upp mitt eget lilla varumärke. Detta i form av en ytterst tveksam behåring alldeles under min näsa. Så länge jag kan minnas har de flesta manliga förebilder som jag haft vid något tillfälle burit just en mustasch, tex Tom Selleck, Burt Reynolds, Bob Dylan, Kent Nilsson, Lemmy, Wille Deville... Alla med sin personliga prägel på den och med varierande storlekar och längder. Så när min tid var inne och de första tunna fjunen började synas på min läpp var det naturligtvis läge att ge dessa chansen att växa med uppgiften. Det fick de också göra och allvarligt talat så var det väl ingen höjdare. Ihålig, fjunig, gles och sned är några av orden som direkt dyker upp. Men det gjorde alltså inte mig ett dugg, för det var min alldeles egna. Mustaschen gjorde mig också ganska lätt att känna igen. Inte sällan kunde man höra sägas något i följande stil: Håkan Olsson, är inte det den där drängfulla storkäftade dvärgen med mustaschen? Jag kan verkligen sakna det där lilla tillägget på slutet.

Men hur det än var så träffade jag en tjej som tydligen störde sig å det grövsta på mina skäggstrån som ständigt befann sig i olika gängbildningar kring nästrakten och retade upp henne vid varje samtal som fördes oss emellan. Slutligen togs beslutet att den måste bort snarast. Av henne givetvis. Jag försökte väl lite halvdant att säga nej men då drog hon åt mitt strykoppel så att mustaschen höll på att lossna självmant. När D-dagen då var där så befann jag mig lyckligtvis inte i hennes närhet, nej, hon skulle inte få äran att se min Mac3 jobba övertid. Istället var jag på en finlandskryssning med mitt hockeylag. Naturligtvis gjorde jag och mustaschen slut på det sätt som alla män med lite självaktning skulle göra, med en variant av en tysk gammal diktators mest kända kroppsdel. Detta bjöd på ett antal goda skratt och jag kände hur mustaschen fick ta ett värdigt avslut av jordelivet.

När jag sedan kom hem började det falska berömmet. - Men guuud, du ser ju så mycket fräschare ut... Woooow!  Tilläggas bör att jag då tagit bort allt hår och var lika len som en persika. Och gudarna ska veta att jag hatade varje sekund av det. Jag såg inte direkt Magnum P.I när jag tittade i spegeln. Snarare som mästerdetektiv Kalle Blomqvist.

Men nu är det så att jag känner att jag har ännu en resa i behåringens värld i mig. Så nu funderar jag stark på att låta den gamla gynnaren få komma ut i det fria igen. Den här gången är jag lika ostoppbar som en stor jävla tiger på väg att kasta sig över en antilop marinerad i barbequesås.

Till saken hör att jag faktiskt gjorde ett försök ifjol också. Men då kliade det så förbannat och detta faktum i kombination med en strejk i sovrummet gjorde att operationen fick avbrytas i förtid. Men som läget är nu så kan jag köpa att det kliar lite grann. Onanera kan jag göra lika jävla bra med en mustasch av Errol Flynn klass och då kan jag ju dessutom titta mig i spegeln utan att skämmas efteråt.

Bruno Johansson fick då äntligen sitt streck draget i min sänggavel. Efter år av suktan, skamliga förslag via sms samt heta vickningar på sin långa bakdel räknas han nu in på min lista över erövringar. Det han dock insåg till slut var att han inte skulle vinna mitt hjärta genom sådant snusk utan genom mutor. Det jag fick låna var alltså en dator. Enligt honom var det en gammal häck som legat på vinden i två år utan någon som helst kontakt med omvärlden. När dessa ord yppades kände jag genast en sorts moderlig kärlek och en kraftig likhet med mig själv. Denna dator som tydligen har något utländskt ursprung har tidigare kallats för Dell. Det går inte för sig. Nu när jag äntligen fått min förstfödde son så ska den naturligtvis bära namnet som jag bestämt sedan jag blev könsmogen för tre år sedan. Carl- Buster Olsson. Välkommen till världen.

Nu känner jag att kapitalismens drake slagit sina långa klor i mig och numera fattas bara en kamera, en mobil av ett något modernare snitt samt en sådan där musikspelare sen så kommer jag att på allvar att kalla mig någon att räkna med. Passa dig Stenbeck.

Hur många streck i sängen? Två. Inklusive Brunos. Nu ska jag se Hells Kitchen och lära mig lite tuffa ord att väsa till efterblivna franskkanadicker när jag väl är där. Det borde lära de där grodätarna en läxa.
 

Men gosse nu jäklar är det bara två veckor kvar tills jag styr min korta kosa i riktning mot Kanada. Utan att överdriva så kan jag säga att jag drabbas av det som i folkmun kallas för resfeber. Jag har nu insett att jag faktiskt saknar mål med resan. Vad fan ska jag göra i två veckor i Toronto? Jag menar, Niagarafallen borde väl vara gjort på typ en dag? Mål nummer två är att sticka så många kanadensiska endollars sedlar som möjligt i tjocka flickors stringtrosor och det borde vara gjort över en starkölslunch i närheten av AirCanadaCenter med tanke på min ekonomi. Fast där ljög jag lite, om allt går enligt planerna så kommer jag att vara en riktigt tätjävel och rockefeller när jag väl sticker... Inte på grund av ett idogt sparande utan för att jag lyckats med konststycket att tigga åt mig dubbla löner och lite semesterersättning i samband med resan. Så slantar bör jag ha. Kan man köpa sig en sällskapsdam som guidar mig runt i de smutsiga kvarteren månne? Är det någon av er beresta bloggläsare som faktiskt varit där och kanske kan ge mig lite tips? Aik hockeys svar på Vanheden, Acka Larsson kanske? Den som kan fylla mina luckor lovas härmed två deciliter lönnsirap vid min bejublade comeback på Arlanda... Googla upp lite uppgifter, now, som de säger där borta.

* Har inte skrivit på länge på grund av att jag fortfarande befinner mig i ett apatiskt tillstånd sedan jag läste i tidningen att pojkars penisar växt klart vid 14,5 års ålder. Alltså, hejdå alla drömmar om praktik som stuntkuk vid någon vuxenfilminspelning. Hallå där, fortsatta 11,3 cm erigerat tillstånd. Festligt!

* Läste även ett ny forskning visar att arbete som innehåller vibrationer ger större chans att drabbas av hjärtattack. Är Jan Houkko informerad?

* Blixten slog ner två gånger i helgen förresten. Eller två och en halv snarare. Vi hade nämligen match och den slutade oväntat med en vinst, det i sig var överraskande men det som sätter all forskning på plats gällande blixtars nedslagning var att Jens Brändström gjorde två mål och ett assist. Fy fan, en fet blixt som slår ner två gånger på samma ställe ska inte kunna hända. När han vid sitt vilda firande dessutom valde att hoppa rakt upp i luften så gav det 6,7 på Richtersskalan vid landningen. Sundsvall blir sig aldrig likt igen.

* Sanningens ögonblick måste vara vår tids sämsta program. När dessutom Linda Rosing medverkar så står det utanför all konkurrens. Skaffa intressanta gäster åtminstone. Jag kanske? Eller återuppliva TuttiFrutti. Jag vill se fröken Blåbärs yppiga ostar igen.

* Fram med datorn nu Bruno, annars kommer de positiva vindar som blåst kring din person här på bloggen snabbt att förvandlas till rena trakasserier.

Mina damer och herrar, jag kan nu glatt meddela att mina datorbekymmer snart är ur världen. Det faller sig nämligen så pass väl att en godhjärtad samarit vid namn Bruno Johansson har lovat att sponsra mig med en gammal burk som han har liggande någonstans. Nu gäller det bara för denne ytterst välvillige rackaren att dels hitta den och dels radera all kryptad porr som den garanterat gömmer, sedan kommer den att få ett nytt härberge på Brännavägen. Håll era klövar bara.

Tro det eller ej, men sedan mitt förra avslöjande om de kasserade tv-programmen så har jag återigen mullvadat mig igenom ett antal sopkorgar och hittat ännu fler program som tydligen inte heller platsar i våra tv apparater. Döm själva om ni tycker att besluten är riktiga, annars är ni mer än välkomna att hoppa rakt in i mitt demonstrationståg utanför Strix television.

ENSAM MAMMA SÖKER... Det här programmet får rent bibliska former. Ingenting får stå i vägen när dessa ensamstående mammor offrar sina förstfödda i jakten på berömmelse. Här gäller det verkligen att kunna bjuda ut sina barn så mycket som bara är möjligt för förstapriset är nämligen inte vad som helst... Utan en sponsrad bartenderturne runt hela Sverige signerad Michael Brinkenstjierna och med viss coachning av Linda Rosing. Dessutom fixas en spektakulär barnvakt under året utan misstagen från ungdomen, en viss Tito Beltran.

STJÄRNOR PÅ IS: Kända pudersnokar som Torsten Flink, Fredrik Virtanen och Ken Ring samlas här och utbyter erfarenheter. Men denna gång har produktionsbolaget en liten tvist tillagd. Nämligen en liten drog kallad Meta amfetamin. Följ dessa människor på jakt efter slantar längs Stockholm gator, kliandes sina nya irriterande sår och deras försök att hitta tillbaka till sin fornstora glans. Programledare, Sanna Bråding.

FÄRJAN: Mellan Härnösand och Hemsön tar det ungefär tio minuter. Vi följer i tre delar kaptenen Rolf som berättar om sina 24 år längs sträckan. Dramatik utlovas när han delger oss gången när en kråka var väldig nära att landa rakt framför hans fönster. Eller vad sägs om historien om när han nästan fick säga till en herre att släcka sin cigarett, garanterat något för er action sugna... Programledare: Johannes Brost.

REINFELDT: Fredrik är den naturliga ledaren för sitt gäng som består av den enerverande Maud, hans bästa vän Anders samt en kuf vid namn Lars som bor vägg i vägg. Följ deras funderingar kring livet där ständigt nya komiska situationer dyker upp. Men pass på. I huset bor även Fredriks nemesis. Den feta gamla godsägaren Göran som verkar ha något lurt i görningen...

DVÄRG FLYTTAR IN: Du kommer hem en fredag, totalt uttmattad efter en tuff vecka på jobbet. Då ligger han plötsligt där. Leif Pagrotsky, helt naken i din säng och kräver att du masserar hans håriga kropp från topp till tå. Förutom detta ska du även mata honom, bada honom samt sjunga honom godnattsånger. Annars dör Leif. Sveriges motsvarighet till Japans Tamagotchi, 11 år senare. Köp även Leif dockan och prova själv.

MIAMI INC: I denna säsong har Ami och grabbarna tröttnat på att bara tatuera gamla döda tanter och farbröders motiv. Istället så tatuerar man in en släktings motiv på kundens kropp, berättar en snyft historia hur denne dog sedan söker man upp släktingen i fråga och dödar den genom den gamla tortyren tusen nålar. Chockade kunder får sedan berätta om hur de gillade sin släkting, men mest hur mycket deras nya tatuering betyder för dem.


Det kommer fler program inom en snar framtid. Men nu är det ju faktiskt fredag och jag ska jobba. Hej hej.

Jo jag tackar ja, som väntat blev det alltså Barack Obama som tog över förstaspaden i det lilla mål som de så vackert kallar "the land of the free". Det var på tiden att de får en president som verkar vara såpass överbegåvad att han kan räkna till tio iallafall. Nä, men skämt och sido, det var fan i mig jävligt bra. Han ger faktiskt ett rätt genuint och sympatiskt intryck, och sådana personer har alltid en plats i den Olssonska boken.

Tro det eller ej, men jag var faktiskt ganska laddad inför nattens batalj. Den nya Kennedy mot underhunden och hängbukssvinsansiktet John McCain kändes väl på förhand ganska given. Men det där folket har en viss förmåga att klura till det en aning i det som måste vara världens sämsta valberedning. Helvete, de tokriggade valen när vi skulle välja klassrådsordförande på Murbergskolan känns ju helt plötsligt som både nyktra och stundtals som ett klart klart ABC i hur det ska gå till... ( Jag blev tvåa tre år i rad, vår fröken Brittis är fortfarande skäligen misstänkt för gravt myglande i sin mintgröna valurna. Kommunist?)

Laddad var jag för att jag tänkte följa valet med Filip och Fredrik. Ja, inte personligen då, men via tv. Detta blev dock inte riktigt vad jag tänkt mig. Visst, jag visste ju att de gått ut stenhårt med var deras sympatier ligger innan programmet, men att det skulle vara så grönjävligt kunde jag inte tro. De där två fick Djurgårdsfansen att verka neutrala och objektiva i jämförelse. -Delstat nummer ett till Obama och applåder och busvisslingar till nästa gång han tog en skalp. Däremellan lite kallprat och reklam. Droppen var när man tillsammans med Kristian Luuk gick igenom de båda kandidaternas kampanjvideos och fullständigt dömde ut Bigmacs ganska roliga medan man sedan hyllade sönder Obamas förbannade familjevideo. Där satt hela familjen Obama samlade och önskade en trevlig Halloween(?), alla fyra fick säga något där under deras mysiga inredning med en stor fet svajande USA flagga som bakgrund. Hade de lagt till ett litet talfel på minstingen så hade scenen varit ganska så komplett och min tv hade åkt ut genom ett fönster. Nu satt jag där i min ensamhet i stället och bröt på ett brutalt sätt mina mjölkchokladbitar så det skvätte över hela golvet innan de slutligen kastades in i min giriga mun. -Eat that Filip och Fredrik, tänkte jag.

I det läget tyckte jag mig nästan känna att mina sympatier flög likt en amerikansk örn i rikning mot McCain. Så kunde jag inte ha det det. Obama var ju min man.

Något måste göras. Ett par rappa klick på kontrollen senare så var jag framme vid nästa sändning där utgången kändes minst lika given. Blazing Titties på Canal+. Storbystade amerikanska bondflickor har alltid varit en öm tå hos mig. Faschinerad över detta stoppade jag i mig resten av chokladen innan jag slocknade. Överraskande nog så såg jag till min belåtenhet att mycket av chokladen stelnat i min mungipa. När jag kollade i badrumsspegeln imorse så var det i mina ögon inte Lars Håkan Olsson som stod där, utan President Barack Obama. Bara för en sekund tyckte jag mig också höra den Amerikanska nationalsången spelas i bakgrunden av Murbergskolans Orkester, ledda av Britt- Marie Björklund och med Dallas Stars Cheerleaders dansandes inne i mitt sovrum.

Fan, det kunde blivit något stort av mig också. Jävla Kommunist-Brittis.