Upprättelse för Steffo G.
Kära läsare. Sälj mig en dator. Atari eller Commodor 64 spelar ingen roll, även om en tuff joystick vore bra att kunna visa upp när min mor tillåter mig att bjuda hem kamrater. Ja, nu ska jag väl inte bara skylla mitt dåliga uppdaterande på datorhaveri, jag har hör och häpna faktiskt haft häcken full. Och nej, det var inte bokstavligt talat, jag har inte varit och packat bajs på Basement i Sundsvall. Dessutom har det ju i bakvattnet av OS inte funnits så mycket att raljera om heller.
Vad gör man då? Jag tänkte skriva en liten hyllning till en bespottad del av den manliga anatomin. Nämligen pungen. När kvinnans andrafiol, brösten, hyllas, hissas och lyfts( det kan ni ta bokstavligt...) fram så har vår variant hängts ut som den spetälske kusinen från landet som alla skäms över att stöta på. Säger man ordet pung så kan man räkna med en iskall blick ( kvinnlig) eller en skamsen sådan (manlig). Brösten hos kvinnan ses som en uppenbarelse av bibliska proportioner av alla män. Den stackars pungen däremot, den ses som rent okristlig, nästan som ett överdrag till Satans horn eller något. Okristligt förresten, nu kan jag ha kommit på en lysande teori om varför detta hat har uppkommit. Ni som jag uppfostrades genom att tvingas gå i Kyrkans Barntimme i yngre dagar, eller för den delen, någon gång slagit upp en Bibel. Har ni tänkt på vem som allid hängts ut som riktig svikare, en avbild av mänsklighetens absolut värsta sidor? Ja, just det... Judas...Med Pungen! Där har vi det. Dan Brown, släng din Da Vinci koden längst in i skåpet. Nästa års storsäljare kommer att skrivas av mig. Helt fräckt kommer jag att stjäla en porrfilmstitel också, The Da Vinci Load. Manlig huvudrolls innehavare till den senare filmatiseringen får bli Tom Wanks.
Det är absolut dags att ändra vår uppfattning om denna kroppsdel. Tänk bara på hur många roliga saker man faktiskt kan göra med den. Jag är något av en mästare på detta. På min CV av djur och annat som jag kan framkalla finns bland annat: Sköldpadda, Manet, Elefant, Mammut och naturligtvis även det alla killar kan, en segelbåt. Hur många kan göra det med sina bröst? Stefan Gradin, nästa gång vi ses så ska jag ha detta i mitt bakhuvud och hylla dig som den kung du faktiskt är. Jag har ju som bekant varit i Australien, inget av deras inhemska djur är ens värdiga att vistas i samma lokal som dig. Och alla ni andra, kom ihåg, även fast sommaren lider mot sitt slut så är det aldrig för sent att hissa segel.
Nästa gång jag saknar saker att berätta om så kommer jag att göra en avhandling om varför ingen ville bo i mellangården i "Alla vi barn i Bullerbyn"
Jörgen?! J-odå!?
Idag spelade Jörgen åttondelsfinal i sitt 24e raka OS. Han mötte en favorittyngd vitryss vid namn Samsonov. Redan på uppvärmningen började tisslandet och tasslandet på läktarplats.- Ser han inte lite stapplig ut? - Ska han verkligen ha den där fruktpure'n vilande på rollatorn? Till och med Staffan Lindeborg lät ovanligt skeptisk där han satt högt uppe på sin piedestal. Jörgen dock, han ville annat... Torsk i första set följdes av en vinst i nästa. Då kopplade den svettiga vitryske björnen ett grepp som få trodde att knot-Jörgen skulle kunna slingra sig ur. Ack så fel vi hade. Underläge med 3-1 vändes raskt till vinst med 4-3 och miraklet var ett faktum. Jörgen han visslade och dansade så att hans nybeställda löständer flög ut och låg och sprattlade likt en benig abborre mitt på golvet.
Skitsamma om nu Jörgen skulle åka ut i kvarten. Han har ändå gjort en betydligt bättre tävling än Carolina Kluft's trestegs dito. Hellre en kvarting än en kval(lm)ig grogg, eller vad är det man brukar säga?
Jörgen har under hela sin karriär fått stå i skuggan av ett evigt grönt träd. Rättmätigt får man säga. J-O Waldner kommer alltid att vara störst. Genom alla tider. Numera så kan man dock enbart utvinna lite gammal grogg ur detta en gång så gröna träd.
Det som fick mig att gilla Jörgen skedde under en intervju i Sportspegeln för många år sedan. Då skulle han förklara vem han egentligen var. Jörgen gjorde detta genom att rabbla upp sina favoritartister. Bland dessa nämndes Ramones, The Clash och New York Dolls samt många andra. Den bästa konsert han sett berättade han vidare hade varit i Köpenhamn där han sett Johnny Thunders uppträda. Såna människor ogillar man bara inte. Vem vet, kanske spelade han lite från The Raconteurs på sin grammofon idag innan match och fastnade på textraden: "The boy never gets older..." ifrån deras fantastiska låt Broken Boy Soldier? Jag tror fan det.
Chinese Rocks
Jag har ju tidigare vidrört ämnet gällande hans oerhört tråkiga personlighet. Det jag då missade var att tillägga att jag faktiskt hatar honom. Att tvingas lyssna på hans sävliga värmländska i intervju efter intervju, där han ständigt hittar nya bortförklaringar kring hans egna misslyckanden har skapat denna starka känsla hos mig. Och om jag mot förmodan sett honom tävla så har jag inte klarat av mer än ett par hopp. Att han står och kammar en lugg som för länge sedan försvunnit, att han pillrar mot sin pung i långa drag, att han bara ser allmänt vidrig ut och kallar allt för en personlig ritual gör att en kräkreflex som annars bara funnits hos mig på sena lördagnätter snabbt utvecklats.
Kommer ni ihåg när han och Staffan Strand bedrev en form av mupparnas kamp för några år sedan? Staffan, en urdryg jävel det med, och Stefan, tog då varje chans de fick att smutskasta varandra i pressen. Att ingen av dem kom över 2.20 gjorde liksom ingenting, någon av dem hade ju alltid vunnit mot den andre. Staffan i sina tights och Stefan i sina hopplöst fjantiga shorts utgjorde då själva ryggraden i den då patetiska svenska friidrotten.
Sedan slutade Staffan att tävla och Stefan kände sig plötsligt väldigt ensam. Möjligen på inrådan av sin tjocke svål till far, Jonny Holm( inte släkt med John Holmes mig veterligt...) gav han sig då på svensk friidrotts vita svan, Patrik Sjöberg. Stefan såg detta som en chans att kunna visa upp att han minsann läst en och annan bok i sina dagar. Nu skulle svenska folket få se att hans stora skalle inte bara bestod av vatten. Det han dock inte räknade med var att sega, allmänbildade och präktiga värmlänningar sällan får kyssa vackra flickor. Den äran brukar istället gå till munviga, kedjerökande och kvicktänkta göteborgare med långt hår och folkhjältestatus. Visst, Stefan försökte och försökte att nedvärdera Patriks karriär och tveksamma leverne, men restultatet var alltid detsamma. Patrik tog till slut upp sitt trumfkort och kvävde alla ansträngningar. Pang- 2.42 med en Marlboro i mungipan, hem till Säffle med dig bonnjävel.
Att du idag kom fyra i OS Stefan, gör mig enbart lycklig. Nu är det dags att hitta nya utmaningar. Kanske du och Jonny kan börja bråka litegrann med Björn Hellberg i På Spåret istället?
*** När jag ändå var inne på Stefans shorts. Såg ni autraliens basketdamer? OS absolut fulaste dräkt är härmed korad.
Men från Peking hörs det inget.
Jag som hade lovat mig själv att knappt se någonting på OS i år. Mina ögon klarar nämligen inte av att se Carolina Klufts utstuderade lekar framför diverse kameror, Stefan Holms oerhörda karisma ala värmländsk gråsten, Therese Alshammars ständigt pågående Jolly Jumper imitation, ja, egentligen är det knappt någon i den svenska truppen som jag ens under pistolhot skulle vilja hamna bredvid på en middag. Okej då, Kallursystrarna möjligen, men mest för att prata lite gamla djurgårdsminnen å min fars vägnar. Tro inget annat.
Men igår slog jag dock på tvn i ett ögonblick som jag väntat på. Brottning har sedan Karelins glansdagar alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag vet inte om det handlar om svettlukten som verkar så intensiv att man nästan känner den genom rutan eller om deras tighta dräkter, men det är något med brottning som får mig att hävda att det är den sista ärliga sporten vi har kvar. Man mot man, blomkålsöron, partär, halvnelson och nacksving. Det låter som en gammal Jonny Puma serie från Buster vilket gör mig ännu mer exalterad.
Allt hopp om ärlighet försvann dock igår i en semifinal i Peking då en schweizisk domare beslutade sig för på ett våldsamt sätt stjäla sportens oskuld. Han dömde på ett horribelt vis ut vårt svenska hopp Ara Abrahamian och hade sedan mage att sitta och hånle efteråt. Ungefär som om när en fet gubbe våldfört sig på en 15årig flicka och sedan sitter och myser i rättegången och hävdar att de båda varit med på det.
Det var dock inte den goda Ara. Efter inbrottad bronsmedalj så tog han bistert emot den, gick i rask takt ut på brottarmattan och kastade medaljen platt på golvet för att sedan nonchalant vinka till publiken och lämna hallen. Så agerar en ny folkhjälte. Medaljen kunde sedan den feta domaren plocka upp för att på ålderns höst sitta i sin alpvilla och peta av sina schweiziska snorkråkor på.
Ara däremot, han bör hyllas på samma sätt som vinnare ska göras. För en vinnare det är han. Och fylls inte Sergels Torg för honom så har en stående inbjudan att komma upp på Brännavägen 15 för en middag i all enkelhet. Där kommer det att stå en kille i partär och vänta, var så säkra.
Rust never sleeps.
* Tävlingen då? Som jag ser det så är vinnaren min arbetskamrat Mija med fel endast på låten " Born to lose". Där var artisten jag sökte Johnny Thunders. Men tydligen fanns den även i en Cash version så du får en halv banan för det ändå. Anna var först ut, vilket visat sig vara ganska så jävla riskabelt i dessa svåra tävlingar. En helt okej insats för att vara nybörjare dock. Åssa visade prov på sin beryktade göteborgshumor. Bra så. Frost och Rumpie får dela på varsin citron som de kan doppa i sina salta krokodiltårar. Cry me a river, Timberlakekopior.
* Från en tävling till en annan. Mathias Åström har i flera år suttit och hånat mig för min bristande allmänbildning. En gång med knäckta glasögon som följd. Nu har han dock tagit steget fullt ut ur sin fårskallegarderob och utmanat samtliga i sin umgängeskrets på frågesport. Han började ganska piggt i öppningsmatchen och tog en övertygande skalp. Idag var det dock dags för honom att visa upp sig på allvar. En match mot sin ärkefiende Baren stod på agendan. Psykkriget började via sms igår kväll med hårda ord som, krympling, Stefan Holm, mammafucker och helt oväntat, dvärg. Om ni tror att Sovjet- Kanada var en prestigematch på sin tid är det nog dags att omvärdera det. Om ni tror att dusterna mellan Skelletor och He-man var hatmöten så har ni fel. Kampen mellan Gud och Satan? Glöm det. Ovannämnda är inte ens värdiga som förmatcher mot detta tungviktsmöte.
Brukligt när såna här uppskrivna matcher utspelas är att de aldrig riktigt lever upp till förväntningarna. Inte heller denna. Fem frågor skulle besvaras på kortast möjliga tid. När detta var gjort och direktör Facit sprang in och rättade så stod det plötsligt på min dataskärm : Baren 4- Skyttek 1. Samtidigt som denna text obönhörligt blinkade lät det som att en stor fet ballong tappade all sin luft uppe på Bondsjöhöjden. Stormen Gudrun kan liknas med en lättare sjöbris i jämförelse. Det kommer att ta lång tid innan detta område återfått sin fula charm igen, så mycket kan jag säga. Men Åssa, att vara nummer två är inte så illa det heller. Men du är nummer två som i toalettbesöket med samma namn. Som vanligt.
Tävling din grävling revisted.
Double dare.
1: Dagarna efter jag varit på krogen så lider jag av sådan kraftig ångest att jag knappt vågar lämna lägenheten. För att testa och se om allting är lugnt så brukar jag smyga iväg ett sms till någon som jag spenderade kvällen med. Om denna person inte har något sensationellt att berätta så är jag ute på stan tidigast två dagar senare.
2: Jag kan fortfarande trots 27 år på nacken slå på en Onkel Kånkel skiva och skratta så att jag grinar.
3: När jag såg filmen Borat på bio i Oslo så skrattade jag så att jag kissade på mig lite. Det var enbart 15 minus ute.
4. Jag har tillbringat en liten stund med bar överkropp liggandes i en ungersk transvestits famn. Tyvärr så sa hon med sin manliga stämma att hon redan haft sin " Fuckday".
5. Min penis kan beskrivs bäst som knubbig. Eller stabbig. Jag jämför den ofta med en hockeypuck.
6. Jag är en oduglig jävel på att hålla kontakten med folk. Detta håller jag dock på att förbättra. Så bli inte förvånade om ni får en friendsrequest på facebook inom en snar framtid.
Inga sensationella avslöjanden här inte. De får vänta till nästa utmaning. Nu vill jag se broder Frost och systrarna Berglund/ Johansson göra sina test så att jag får min kexchoklad.
Tv eye.
Sommartider är ju en riktig lågsäsong när det gäller tv program av värde. Så hade det dock inte behövt vara i år. Jag har nämligen lyckats komma över en lista med program som av en eller annan anledning blivit kastade i sopkorgen. Nu är ju inte jag någon expert på området, men visst kan man väl tycka att åtminstone några av dem var värda ett lite bättre öde?
Sommarkorpen: Vi följer ett nomadfolk och deras resa genom Sverige och alla dess tomma hus. Familjen har en sommar på sig att fylla sina fickor fulla av guld och andra saker av värde medan husägarna befinner sig i sina sommarstugor. En extra tvist är att förre Robinson vinnaren Martin Melin följer deras fotspår och försöker genom sin oerhörda list locka in dem i sitt polisnät. Programledare är Alexandra Pascalidou.
Extreme homo makeover: Olle är en helt vanlig kille som bor i Kramfors. Att tillbringa sin tid i denna stad är dock inte alltid så lätt. När man dessutom gillar andra killar så har man ett oerhört stort problem på halsen. Följ Olles förvandling med start på Pridefestivalen i Stockholm. Goodbye stentvättade jeans, flanellskjortor och mopedmustasch. Hello moderiktiga tights, örhängen och fräcka polisonger. Programledare är Martin Björk.
Doktorn kan komma: Tv läkaren och våldtäktsmannen Jan Troilius har med sig ett gäng reportrar på sexbunkern där han numera opererar. Tiden där blir dock inte vad den brunbrände läkaren räknat med. Vi får bland annat se två rejäla gangbang, med Jan som passiv mottagare. Sänds helger klockan tolv. Känsliga tittare varnas. Programledare och uppviglare är Jan Josefsson.
Project Schumway: Allas vår 80-tals favorit Alf ska återupplivas. 25 dvärgar tävlar om den åtråvärda rollen. Följ dessa små, härliga människor genom allt från kattätar tävlingar till vilda orgier i sprit och strippor. Programmet leds av Arne Weise. Bonusmaterial: Grabbarna från fångarna på fortet flygs in och visar hur man springer jättefort samtidigt som fyra fingrar hålls rakt upp mot kameran.
Supersize vs Superskinny: En riktig brottarmatch utlovas. Iklädda endast trikåer ska det avgöras. Mathias Åström och Gustav Tägtström parar ihop sig för att försöka äta upp bröderna Patrik och Niklas Westling. De två förstnämnda har svultits i en vecka och bröderna har samtidigt tillbringat sin tid i en marinad gjord av Peter Harrysson. Programledare är Tina Nordström och domare är Ancha Westling. Vem offras först, Niklas eller Patrik?
Lyxfällan: En grop grävs framför innekrogen Laroy i Stockholm. Bakom denna placeras en flaska Dom Perignon och två kreditkort med ett innehåll på 500.000 vardera. Följ stekarna Carl och Erics kamp för att komma åt pengarna. Programledare är Emma Andersson. Extramaterial. Eric visar hur en backslick ska kammas på ett sätt som inte alls är olikt Christer Petterssons gamla slaglugg.
Ibland har jag väldigt svårt att se hur tv cheferna tänker. Jag hoppas och tror dock att åtminstone ett av programmen återkommer i en tv nära dig så småningom.
Dead end street.
Har precis varit inne på några bloggkollegors sidor och upptäckt att man åtminstone ska ha minst ett inlägg om en film man sett. Håll nu till godo, för här kommer mitt.
Fick i förrgår ett infall att hyra film i sommarvärmen, mycket på grund av tristess, men än mer för att hålla mitt sällskap borta från sömnens rike orsakat av mitt ointressanta pladdrande. Sagt och gjort, vi begav oss ner till min lokala Ica handlare för att införskaffa en rulle. Efter mycket om och men så bestämde undertecknad i ett plötsligt och oväntat drag av manlighet att filmen skulle heta Into the wild. Detta mestadels på grund av att Sean Penn regisserade den. Och som vi alla vet så är allt den gode Seans slagsmålsbenägna händer rör vid rena guldkorn. Så också den här filmen. Redan när förtexterna börjat rulla så märktes kvaliten då en välbekant röst skar naket och avskalat igenom tv skärmen. Denna tillhörde en gammal husgud vid namn Eddie Vedder som vanligtvis sjunger i bandet Pearl jam. För att återgå till filmen och hålla mig kortare än de 170 cm jag är så kan jag i stora drag berätta att handlingen kretsar kring en mycket målmedveten ung, välbärgad och smart ung man som efter att gått ut college bestämmer sig för att hitta sig själv. Han skänker samtliga sina slantar till välgörenhet och utan att säga ett ord till någon ger han sig ut på sitt livs äventyr. Hans slutliga mål är att bosätta sig i Alaska och bara leva av vad naturen har att erbjuda. Vägen dit kantas dock av hisnade äventyr kring och på Amerikas vägar. En modern uppdatering av Jack Keruacs " På Drift" skulle man lätt kunna säga. Filmen hämtar ut slutbetyget fyra bävrar av fem möjliga av mig. Egentligen fyra och en halv med tanke på att det var baserat på en sann historia.
Efter att jag sett filmen så förvandlades jag till en nyversion av Grizzly Adams, jag ville inte göra något hellre än att söka mig upp till skogen och bosätta mig där för gott. Jag ville skjuta älg, jaga vildsvin, bära en Davey Crocket mössa, fiska lax, kalla mig Börje Salming, ja, allt som hör naturlivet till. Men när jag sansat mig lite så insåg jag ganska snabbt att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i skogen och alla dess invånare, speciellt samer skrämmer skiten ur mig. Däremot gilllar jag städer. Tyvärr tillbringar jag just nu min tid i en sorglig ursäkt till en sådan. Det jag upplever nu är en variant av måndag hela veckan. Fast jag har lördag. Alla utgångar jag gjort denna sommar har flutit ihop till en enda stor grogg där jag inte kan skilja någon åt och ärligt talat så är jag dödsless på det. Härnösand kan verkligen suga märgen ur de Olssonska benen. Kort sagt, hjälp mig. En bostad och ett halvrisigt jobb i, säg Stockholm, skulle mycket väl kunna vara räddningen. Fast å andra sidan, pilsner på Kellys för 19 kronor styck kan absolut vara de spikar i kistan som håller locket stängt för gott. Jag är dock beredd att chansa. Mitt sällskap då? Hon somnade. När varken jag eller Sean Penn lyckas hålla någon vaken, då vet man att det gått för långt.
