barens

Som ni uppmärksamma läsare av bloggen säkert har upptäckt så använder jag nästan uteslutande diverse låttitlar när jag skriver mina rubriker. Idag blev det därför lite gnisslande när jag skulle sätta den. Tänkte först inleda med- When Doves Cry, men eftersom jag redan använt en Prince titel och inte är något fan av honom så ströks den idéen direkt. Sedan började jag nynna på raden- Jag körde på en fågel och begravde den... Men eftersom jag varken kom på vad låtafaan heter eller begravde något gick det också bort. Det fick bli en rubrik från garagerockens underbara land istället.

 
Men nu till ämnet. Jag vet inte ifall jag kan redogöra på ett rättvist sätt vad som inträffat. Jag är fortfarande alldeles uppjagad ska ni veta. Men jag ska göra ett försök att klara av det. I rent terapeutisk syfte om inte annat.

När jag slutade jobba imorse och skulle köra hem hände alltså det ofattbara. Jag kom krypande i mina lagliga 30 och hade ögonen fäst långt fram på vägen, som sig bör. Då skuggades plötsligt hela området. Försiktigt kikade jag upp och såg det jag trodde var ett flygplan. Det började komma närmare och närmare till slut hela min sikt framåt var helt svart av skuggan. Lärd och duktig som jag är slog jag på helljuset, kontrollerade andningen och sänkte farten. Skriket som kom sedan trodde jag kom från min inbromsning.- WiiiieeeeWieeeeiiiiii, lät det när besten sjönk ned i en attack rakt framför min bil likt en japansk kamikaze under andra världskriget. Sedan följde en smäll som gjorde att bron som skiljer Hälletorp från Murberget började gunga fram och tillbaka. Jag vet inte riktigt, men airbags kan ha utlösts. Alarm gjorde det definitivt. Chockad klippte jag upp mitt eget bälte med min fickkniv, vacklade ut och la mig själv i framstupa sidoläge. Vägrade ta emot vattnet som de hysteriska vittnerna erbjöd mig. Handlade helt enligt reglementet trots den ytterst otrevliga och otroliga sitution som uppstått. Kände med fingrarna på pulsen- Dodonk, Dodonk Dodonk. -Läget förmodligen kritiskt men stabilt, hann jag tänka innan jag sprang fram emot den luftburne fienden. När jag närmade mig insåg jag att jag hade tur som var en så skicklig förare. Framför mig låg ett mellanting mellan en drake och en Newfoundlands hund med vingar. Jag rös. Smög mig fram och petade på honom med en pinne. En pinne lika stor som en normal människas gran kanske jag ska tillägga. Han tittade på mig med sina stora ögon. En eld brann därinne i honom. En eld byggd av hämnd, smärta och respekt för sin av naturen starkare motståndare. Han försökte sig på ett utfall med sin ena vinge, ett sista desperat försök till rättvisa kanske, vad vet jag? Jag lyckades i alla fall undvika att bli träffad med en snabb sidstepp och sedan en hoppspark rakt mot hans sargade kropp. Min motståndare insåg här att slaget var förlorat och svalde den giftanpull som han haft gömd i sin dunjacka. Segern var min. Med mina sista krafter kastade jag honom sedan in i en snödriva och slöt hans ögon med mina fingrar. Hans eld var släckt. Då hörde jag hyllningarna. Längs bron stod folket samlat i en stor Erikgata till min äras skull. Blygt vinkade jag mot samlingen som skrek mitt namn, satte mig i bilen och körde iväg. Som en starkare människa än jag var igår.

Begravningen får dock hans kamrater ta hand om. Mitt jobb där är slut. Av rädsla för hämnd från hans släkts sida så var jag dock ut och hämtade en ny licens till mina kanoner. 400 kronor för ett nytt halvår på Högslättens gym. Det kunde lika gärna kostat det dubbla. Jag tänker inte gå obeväpnad i sommar.

Imorgon kommer det som vi fruktade på nyårsafton 1999 att inträffa. Totalt mörker. Ni fruktade någon sorts milleniebugg, själv såg jag bara min framtid. Nädå, men mörker kommer det iallafall att bli när en gemensam aktion mot energiförbrukningen(?) kommer att hållas över världen. Om jag inte är helt felunderrättad så ska det släckas lampor klockan 2030. Vilket är en fullt normal tid i min bekantskapskrets för att göra just detta. Det är vid den tidpunkten på lördagar som ölen brukar gå över till starkare drycker och sedermera de starkare dryckerna brukar övergå till sömn. Alltså ställer jag mer än gärna upp på detta. Nu är det så att jag ska jobba imorrn men det kan ju vara bra att inte chocka kroppen med att vara vaken alltför länge detta till trots. Min kropp i allmänhet och lever i synnerhet går på autopilot och stänger nog av sig själv om jag försöker några tricks med vakenhet. 

Några pappskallar har dock börjat gasta om att man missar fotbollsmatchen mellan Portugal-Sverige ifall man hakar på. Men jösses, jag har tio gånger hellre en kolsvart tv framför mig än att tvingas se Benke Larsson springa omkring och göra tummen upp till alla som slår en felpassning. Dessutom har jag börjat läsa en bok som jag planerar att slutföra, naturligtvis med hjälp av lågan från ett stearinljus. Miljövän som jag är.

Nu över till något helt annat. Det finns ett par stycken därute som jag ständigt hackat på. Jag har nämligen haft en förmåga att reta människor som saknar hår genom hela mitt vuxna liv. Men nu har löken som ni beställde till laxen äntligen anlänt och ni kan börja vässa era tungor. Nej, jag har inte blivit flintskallig. Däremot upptäckte jag i spegeln nyss att det börjat ploppa upp gråa hårstrån lite här och var. Det här har påpekats för mig en gång tidigare av min förra tjej, men den gången avfärdade jag det som rent förtal och möjligen lite solblekning. Nu finns det ingen återvändo längre. Grått hår alltså. Helvetes hundar. Det vore väl ganska okej ifall jag såg ut som George Clooney eller Richard Gere, men när jag påminner mer om en ung Inga Gill så är det inte lika skoj längre. Frågan blir då, raka eller färga? För jag vägrar gå omkring och se ut som nån jävla grävling i håret, det ska ni ha klart för er.

Jag hyser verkligen blandade känslor för det här med vår. Å ena sidan är det ju en liten tröskel som ligger framför årets höjdpunkt: Sommaren. En tröskel som är så låg att det inte ens tar lång tid för mig att klättra över. Å andra sidan då? Jo, tidigare år har jag nöjt mig med att stava min misstänksamhet mot årstiden till ordet hösnuva men i år känner jag att det är större problem än lite snörvel som hägrar runt hörnet. Problemet är vårkänslor. Med risk för att låta som en suicidal 14-årig Emo-tjej så kan jag ärligt säga att alla dessa lyckliga, kära människor som tinar fram börjar kliva mig på tårna. Med stora stilettklackar som skär igenom mina tunna bomullskor som en fin serve i beachvolleyboll.

Jäklar alltså, jag tror att min första lilla depression börjar komma. Det stora vemodet seglar in i den Olssonska hamnen och jag hälsar det välkommen med en honnör. Jag mår dåligt, alltså lever jag! Hurra.

Nej, men så illa ska det nog inte behöva bli ifall ni lyckliga spelar era kort rätt och låter mig lägga min patiens ifred. Alltså, ni som envisas med att springa omkring och skutta likt ungtjurarna i Ferdinand lägger av med det i min närhet. Ni som absolut måste Dna- testa varandra framför mig, ni tar ett uppehåll och ni som armkrokar varandra i något som liknar dansen schottis kan väl även ni slita er ifrån varandra och låta en grinig gammal man passera i sin ensamhet? Är det för mycket begärt?

Tro det eller ej, men det som utlöst denna bottenkänning var en kommentar av min 9-åriga systerdotter. Den sas för några veckor sedan och har leget och gnagt i mitt bakhuvud sedan dess. Jag hade som vanligt jävlats lite med henne såsom jag inbillar mig att morbröder gör. När hon sedan påstod att hon var väldigt stark för sin ålder var jag tvungen att säga något i stil med att hennes framtida kusin förmodligen skulle dänga upp henne redan veckorna efter sitt steg ut från livmodern. Som man så ofta säger till barn. Kontringen var dock inget jag räknat med. Det var nämligen då det lilla flickebarnet smaschade in sitt livs första matchboll. - Men vem ska du få barn med då, en sten eller? Game, set och match. Ska jag ha barn med en sten så ska det åtminstone vara en dyrbar alabaster, så mycket kan jag säga.

Botemedlet ifall alla som leker under kärlekens träd inte kan uppfylla mina krav då? Omedelbar inlåsning med min stora kärlek: Ett par 75or sprit, svart kajal under ögonen, en morgonrock och så de här små sötnosarna.




Sedan ska jag lägga mig i soffan, lyssna igenom varenda låt om olycklig kärlek och gråta tills kajalen rinner så att jag ser ut som Alice Cooper i ansiktet. Det mina damer och herrar, är ett litet kortspel som jag kallar Solitaire.

Odla hemma odla borta. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska kalla hem längre. Mitt nomadliv har börjat ta lite på krafterna på slutet med all pendling mellan Stockholm och Härnösand. Denna resa norrut gick dock nästan helt smärtfritt. Inga gastande turkar på väg mot avtändningslandet alltså, även om det också hade en viss charm. Nej, denna gång låg jag intryckt i skuffen på en liten skåpbil i 40 mil, olagligt bakfull dessutom. Tillsammans med bröderna Lax gick färden norrut och i och med detta borde vårt resande sällskap numera räknas som det kortaste som åkt på E4an sedan bröderna Bronett gjorde sitt historiska uppträdande på ishotellet i januari 1998. Jag antar att min rygg kommer att skicka ett par tackbrev till mig när jag fyller 40 efter att gjort en fyratimmars ostkroksimitation där bak i bilen.

Annars så känns det lite skumt att vara tillbaka på mammas gata igen. Inte på grund av att jag bokstavligt talat faktiskt bor på mammas gata utan för att det är i runda slängar fyra meter snö på gatorna. Fan, i torsdags välkommnade jag tillsammans med Gustav och Joakim Skoglund våren välkommen med några öl på en uteservering. Idag välkomnnas jag av Härnösand med kyla och indirekt med hemorojjder som kommer att förfölja mig hela sommaren. Det jag kan hoppas på är att folk inte tror att jag springer omkring på stranden med en buttplugg. Vilket i och för sig kanske är så man opererar i storstan. 

För att återknyta till torsdagen så var det fantastiskt roligt att träffa dessa båda gentlemän igen. Gustav har jag ju sprungit på titt som tätt ändå, men Jocke var det längesen man såg. För att fira att de tre snusketörerna åter var samlade tyckte han dock inte att några fredliga skålar och gruppkramar räckte till. Nej nej, här skulle hela orkestern presenteras på bästa sätt. Vips försvann han in på en affär och köpte oss varsin hatt som skulle visa att vi minsann inte var några man lekte med. Tyvärr gjorde detta snarare att vi såg ut som en Doo-Woop grupp från 50-talet än den tuffa mc-klubbs looken vi så hett eftersträvade. Det enda som saknades var en tunna med lite eld i och ett intro till en Roy Orbinson låt och vi hade fyllt våra lustiga hattar med så mycket slantar att vi kunnat dra i Jack-Vegas maskiner för resten av våra liv.

Då detta inte hände så åkte jag alltså tillbaka hit för två veckors jobb igen och lite intjäning av pengar på hemmaplan. Doo-Woop eller inte, degen måste in i plånboken först för att i sommar kunna färdas i ljusets hastighet ner i kassan på alla uteserveringar jag ser. Så löser man bäst en finansiell kris. Det tipset får ni mer än gärna kopiera. För Sverige i tiden, eller vad man nu säger.

Imorgon är det dagen med stort D för ungefär 50% av svenska folket. Äntligen får vi samlas framför tvn och håna de som rör sig i den. Robinson gör alltså comeback igen. Yes och jävla yippie. Här ska man skaffa sig ett gäng nya kamrater att hata i ett par veckor och nu när fyran tagit över kan man nog kallt få räkna med att se ett och annat tjyvnyp ute i de tropiska buskarna också.

Mina egna erfarenheter kring detta fenomen sträcker sig till en fest hos Daniel " Dolme" Wikman för ett antal år sedan. Då hade Härnösands egen " Tropa de Elite" samlats för att suga i sig allt som rörde sig. Det söta gänget som samlades på hans terass började dock snart inse att samtalsämnerna började ta slut redan vid fördrinkarna. Raskt som ögat så bestämdes att man varje halvtimme skulle rösta bort någon från festen. Lämpligen den som tillförde minst. Alltså åkte Dolme ut med dunder och brak från sitt eget hus innan han ens hunnit säga kvarting. Efter det såg vi honom patrullera utanför fönstret med sitt längsta finger pekandes både upp mot skyn och mot oss resterande deltagare. Sakta men säkert börjande folk göra honom sällskap. Först försvann en kille vid namn Jake. Sedan rykte en kille med en fattigmans mustasch som hette Johan U. Några till gick samma öde till mötes. Gemensam nämnare till deras förlorarparad utanför stavades " Underbordmaffian". Tre personer som suttit och utvecklat ett avancerat kodspråk med tåsmekningar medan de andra nötterna drack grogg i godan ro. Jag, som en naturlig ledare av detta syndikat, Johan, min dumma sanktbernardshund till kusin och Ekan, vår representant för de homosexuella för att hålla oss väl med tävlingsledningen. Vi hade alltså lyckats smyga med vår pakt och ingen misstänkte någonting. Nu stundade en final mellan de forna vännerna. Vinnaren tar allt. utgången var solklar på förhand. Jag hade nämligen suttit och smädat Ekan inför Johan när han var på toaletten. Johan var med på noterna och ville citat- Göra sig av med bajspackaren en gång för alla. När vi öppnade locket på rösningsurnan var jag därför väldigt lugn. Jag hade en halvtimme framför mig med all sprit som fanns i huset samtidigt som övriga befann sig utomhus. Så ser en himmel ut. Första rösten lästes upp- Håkan. Ekans röst, tänkte jag och flinade lömskt och spelade chockad. Röst nummer två- Håkan. Ridå ner. Kniven i ryggen brände som tusen maneter. Jag kollade på Ekan som lyste upp med hela sitt albinoansikte. Sedan på Johan som trots sitt svek skrattade som en besatt och ivrigt fyllde sin falska mun med sprit. Tydligen hade dessa två på initiativ av Bög- Ekan förfinat vårt tåsmekande och uteslutit själva ledaren ur rörelsen. En statskupp på brännan var i hamn och Fidel Olsson fick rätta in sig i ledet tillsammans med de andra dödskallarna. Vann allt gjorde till slut den genomfalska råttan Johan och han firade sin triumf genom att ständigt peka på sitt enorma huvud och förklara hur han tänkt igenom allt redan när tävlingen började. Själv har jag aldrig känt mig så utanför som när jag tittade in genom fönstret och såg honom ensam därinne med all sprit, halsandes för allt han var värd. Denna kväll hade i sanning inga vinnare.

Annars fick han dock ge vika på kändislistan denna kväll. För den gode Jake hade nämligen jobbat som kameraman i Big Brother huset och så fort vinnaren där inne korats smugit in och stulit deras basketboll. Denna boll följde oss sedan resten av kvällen. Satt fram i taxin med bilbälte på. Vilken förebild. Dessutom vill jag minnas att han faktiskt inte var dummast i huset den säsongen. Linda Rosing förlorade tydligen mot honom på TP en kväll. Så nu vet ni det. Han kunde ha varit den rätte för Rosing.

Tro det eller ej, men ingen verkar ha nappat på mina erbjudna tjänster i förra inlägget. Fy fan. Är man så jäkla oattraktiv att man till och med stängt Malmskillnadsgatan för min, enligt eget tycke, eleganta lekamen? Jaja, men ni kan ju försöka stoppa mitt burksamlade. Rätt som det är dyker jag upp på tivolit i Härnösand och gör rent hus. Naturligtvis med Dingans och Öl-Görans goda minne.

Vad har hänt annars då? Jo, det ska jag ta och tala om för er. Jag har varit på bio. Jag kan inte erinra mig att det gått så här många filmer som jag velat se samtidigt. Följande har jag petat en grön kråka bredvid i min från Stockholm sparade Metrotidning: Benjamin Button, The Wrestler, Milk, Slumdog Millionaire samt Waltz with Bashir. Istället för att se någon av dessa garanterat starka filmer gick jag och såg: Män som hatar kvinnor. Trots att jag läst böckerna. Detta säger ganska mycket om mig själv just nu. Istället för att jaga något oväntat så sitter jag och stirrar rakt in ett skafferi av gammal skåpmat vars bästföre datum för längesedan sett sina glansdagar.

Detta till trots så ger jag ändå filmen godkänt. Främst därför att den kändes just så lång som det krävdes för att få med de flesta detaljerna från boken. Samt skådespeleriet från Noomi Rapace. Riktigt jävla bra. Believe the hype. Tack vare hennes starka insats kunde jag nästan glömma att Mikael Nyqvists mage täckte av hela bioduken med jämna mellanrum. Ärligt talat. Vart i boken stod det att han skulle vara gravid i sjätte månaden med Lisbeths kärleksbarn? Dessutom börjar jag bli less att se att hans och Mikael Persbrandts ansikten dyker upp i samtliga svenska filmer som produceras. Shanti Roney, kom tillbaka.

Annars så hamnade jag mitt i skottelden där inne i biomörkret. Utsvultna, arga, kraftigt byggda medelålders kvinnor som frustade till varje scen som Lisbeth Salander dök upp i. Speciellt i en blev jag riktigt rädd. Utan att avslöja alltför många detaljer så hämnas hon en brutal våldtäkt på ett lika brutalt sätt. Då sitter en av dessa kvinnor och riktigt stönar ut sitt hest grymtande skratt- Höhöheeheheheööö, ungefär. Sedan tittade hon elakt på mig varje gång jag prasslade med min snaskpåse. Jag undrar ifall hon efter filmens slut gick hem och gick Salander på sin gubbe därhemma. Det lär hon inte ha varit ensam om i så fall. Överallt hördes viskningar som- Vilken cool tatuering hon har! - Fy fan, henne skulle man va! - Men döda den där mansgrisen nu då! (nåja...)

Annars har jag även hunnit med att se på en gammal favoritfilm. Lock, Stock and Two Smoking Barrells. Underbar. Speciellt scenen när han inser att han förlorat allt på kort är makalös. Mycket på grund av kamerajobbet men främst genom att man spelar The Stooges låten "Now I Wanna Be Your Dog" samtidigt. Den låten dyker ofta upp i mitt huvud när jag själv åkt på en blåsning. Dagligen alltså.