Djävulen bär loafers.
Men dra mig baklänges. Jag lider fortfarande av sviterna efter Stockholms helgen. Jag känner mig som killen i filmen Trainspotting när han slutar med sitt älskade heroin. Feta bebisar kryper på mina väggar och mitt tak. Men det var det värt. Det brukar vara det när vi samlar ihop resterna av gamla Härnösands flyktingar och såna som undertecknad som fortfarande bor kvar i stan, för en massiv krökning i dagarna två... Den här gången så hade arrangörerna dessutom överträffat sig själva gällande schemat, inte ett hål att fylla med fria aktiveteter utan en nästan kommunistisk dagordning att följa.
Först fotboll i Trygghansas lokaler, sedan middag på O learys och sedan vidare mot Stockholms nya Göta Juck, det vill säga Golden Hits. Fy fan vilken köttmarknad alltså. Bara att ställa in skorna som sägnen säger. Tyvärr hade jag tydligen knytit mina lite för hårt i vanlig ordning. Jag är numera så förbannat ful tydligen att när jag slår på en naturfilm hemma så censurerar sig tjejerna automatiskt. Då hjälper det inte ens att jag lät klippa mig en tvättäkta turkiskt våffla i storstan. Jag är en iskall jävel, i ordets mest negativa bemärkelse.
Men nu var det ju tack och lov inte för det täcka könet som vi var där, utan som vanligt för att bli klappkanon och beundra varandras förträfflighet. Det lyckades oväntat och otippat nog. Speciellt det förstnämnda. Det som våra arrangörer lyckats snappa upp var att det serverades världens största groggbuffe på stället och vi lät oss väl smaka. När dessutom denna buffe hade en förmåga att göra den mest blygsamma till en rakettunga och de redan storkäftade till rena rapartister så kan ni ju kanske förstå att historierna flödade natten lång i ett tempo som får programmet "Har ni hört den förut" att likna en begravning för rektorn på kristinaskolan i jämförelse. Fantastiskt.
Fotbollen då? Ja, mitt lag vann väl sex raka matcher. Inte alls svårt. Speciellt när det visade sig att deras ess i rockärmen Mathias Åström inte alls hittade sin forna form. Som jag tidigare nämnt så har han ökat lite i vikt på sistone, och nu hade även hans fötter svällt till den ringa grad att han knappt fick ner dem i skorna och än mindre träffa en fotboll. Elefantsjuka månne? Så kan det gå. Själv spelade jag i ett par myggjagare, med en cigg i mungipan och ett stycke folköl i högerhanden, och då var jag ändå bäst klädd i laget. Klasskillnad.
Hemfärden för mig var ett helvete. Y-buss går väl an, men det är på gränsen till outhärdligt när sex timmar ska spenderas i sällskap med en påtänd arab som skrek oavbrutet på vår chaufför Reino i ett alldeles eget Jihad. Karljäveln var inte tyst i en sekund utan tryckte iväg sina salvor med välriktad kraft mot förarsätet i en jämn takt. Det han dock ska ha krediter för var sin vågade blandning av svenska, engelska samt sitt eget modermål, som mitt vana öra uppfattade som gammelpersiska. Favoriten bland alla kapningar var denna. - Chaffisen, din fucking jävla cock sugare, stanna så att jag får köpa en macka din pissiga fucking piece of shit, jallajalla jihadligen jeffolas! Bra där.
Bra bajs.
Men den här gången skulle den alltså ut. Jag började första veckan med att försiktigt lirka mig igenom lite teoretiska kunskaper kring ämnet, för att sedan anmäla mig till hur förstoppningar fungerar i kyla. Vi kan kalla det riskutbilddning. Varje dag genomgick jag också två uppmjukningspass för att kroppen skulle vänja sig vid den anpänning som väntade...Samma procedur följde också vecka två. Jag kände här hur kroppen började bygga upp en styrka att trycka ut fanskapet för gott. Den här veckan fick jag också visa upp mina teoretiska kunskaper för en expert inom området. Med bravur godkänt löd hans omdöme. Samma sak sa min lärare som peppat mig hela tiden kring de dagliga besöken. - Det här kommer att gå bra Håkan, nu skiter du ut precis allting!
Sedan var det då äntligen dags för själva slutprovet. Nervös gick jag fram och skakade hand med han som skulle instruera och bedömma min nyfunna teknik. Upp till bevis tänkte jag och klev in genom dörren. Sedan tog jag i allt jag kunde, fokuserade, tittade långt fram i horisonten och tryckte till...
Plums, lät det... Jag skrek som jag inbillar mig att en kvinna skriker vid sin första förlossning. En halvtimme fortsatte sedan kampen innan jag stannade av och vrålade- Är den ute än?!!! - Titta får du se svarade mannen på ett lugnt sätt. Jag kollade försiktig ner och fick se nio år av ångest, nio år av andras förväntningar, nio år av kasst självförtroende, nio år av självömkan, ligga i en stor hög nedanför mig. - Vad ska du kalla högen frågade han mig försiktigt? - Jag tror att han får heta Körkort svarade jag behärskat. Sedan joggade jag på små lätta moln hela vägen till Bodils Toyota och körde iväg.
Se där ja. Jag har alltså äntligen vuxit upp en smula. Nu återstår bara att välja gäng. Ska jag bli en antibilist och alltid svara- Nej, jag kan inte köra, men jag får. Eller ska jag redan nu ska jobb på minikrogen och börja köra ut pizza? Svaret kan bli en egen svart taxi rörelse i grekisk tappning, jag har i alla fall brösthår för det ändamålet numera. Det jag inte kommer att göra är i alla fall att ge mig ut och dunka en massa plåt nätterna lång med ett spritångande sällskap runt omkring mig. Jag följer nämligen Turbonegros gamla sång " Raggare is a bunch of motherfuckers" till punkt och pricka.
Just nu befinner jag mig i den kungliga hufvudstaden i en dryg vecka. Tanken var att jag skulle fira med min förra flickvän som numera bor härnere. Men av det bidde det intet då hon på ett bryskt sätt bestämde sig för att mota Backa_Olle i grind. Anledningen håller jag för mig själv. Kanske bajsar jag ut den om nio år också. Vem vet.
Istället sitter jag hos en äkta hedersknyffel vid namn Niklas Westling, bror till tidigare nämnda El Beppo. En riktigt söt karl den där Niklas. Och till helgen kommer resten av gänget ner också. Krull-Bertil, Proppen, George Kidd, Mathias Åström och Lacke. Det kan bli Stockholms Blodbad 2 det. Om blod byts ut mot sprit vill säga.
Fame, i wanna live forever.
Ja, jag får väl min vana trogen numera börja med att be om ursäkt för den riktigt usla uppdateringen av denna sida. Databristen har denna gång gjort sig mera påmind än någonsin tidigare, jag har nämligen befunnit mig på annan ort i två veckor. Nej, korpberget har jag inte spenderat min dyrbara tid på så den chansningen fallerar genast. Däremot i en annan avkrok kallad Sollefteå. Men mer om detta äventyr senare. Det jag däremot märkt i kommentarer här är att jag tydligen är saknad och kan då inte låta bli att fälla en liten tår över detta faktum. Med betoning på liten dock.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ordbajsa om denna gång, men det brukar ju ge med sig eftersom. Kanske lite om årets litteraturhändelse. Det vill säga årets Nobelpristagare i det ämnet. Så får det bli.
Varje år skriks det med högljudda stämmor ut på diverse debatt och kultursidor ut vem som ska få äran att vinna detta åtråvärda pris.
- Astrid Lindgren, nu är det dags! - Bob Dylan, din tid är nu! -Mankell....Neeeeeesssser...Nu...
Allt medan den Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl tiger som muren bakom sitt illmariga leende. Slutet på historien brukar dock alltid bli detsamma. Någon liten turk som bara de närvarande inom akademin känner till kammar hem rubb und stubb. I år vanns priset av en man vid namn Gustave Le Clezio. Inget som helst fel i det antar jag. Det oroväckande är att Jan Guillou gått ut och hyllat honom, vilket borde tyda på att att han skrivit en himmelsk massa skit. Men det blir väl som brukligt en väldigt fin Fars Dags present i alla fall.
Vem tycker då jag jag borde få priset? Min husgud Bob Dylan? Nej, det tycker jag inte, hans sångtexter är ju dokumenterat otroliga och han skrev ju en ganska så vass biografi också, men Nobelpris? Icke!
Astrid Lindgren? Njaee, visst, hon har ju skrivit böcker som fyllt varje svenskt hus med glädje genom sina böcker. Alla har sin egen favorit i hennes stora skattkista. Översatt till alla världens språk har hon också blivit. Men det jag starkt vill ifrågasätta, med risk att än en gång bajsa i ett stort blått skåp, är hennes sexuella underton i böckerna. Kan man inte skönja ett visst mått av skumma förhållanden i många fall? Tjorven och Melker? Pippi, i sitt stora hus som delas med en häst och en apa? Hennes far, negerkungen? Hur gammal var egentligen den där Karlsson på taket och vad ville han egentligen Lillebror? Många frågor värda en liten tanke. Visst, en helt annan tid. Men hur charmigt skulle det kännas att se en ung liten pojke vid namn Rasmus ge sig ut på vägarna tillsammans med sin äldre livskamrat Oskar i dagens läge?
Som ni märker så har jag alltså inga ideer om vem som skulle kunna tänkas få priset. Bäst är nog att låta allting få fortsätta ha sin lilla gång. Då fyller också den gode Horace sin funktion här på jorden.
*** Hockeysäsongen har dragit igång också. Den började för Team Härnösands del med en tvärtorsk mot seriefavoriten Sollefteå. Men undertecknad gjorde ingen besviken. Två utvisningar för hakning, två orsakade mål i arslet och ett eget drömmål. En dag på fabriken helt enkelt. Stopp, stopp stopp! Drömmål? Just det, ta mig tusan så var det inte ett sådant som slank in. Genast efter målet så vände jag mig mot publiken för att se hur många mobilkameror som spelade in det. Youtube nästa och mina fem minuter i rampljuset kanske? Nej, inga sådana syntes till. Man kan ju tycka att i dagens Hightech samhälle borde någon enslig själ haft närvaro nog att fånga upp läckerbiten. Däremot syntes en massa vit/ röda burkar, vilket inte är helt fel det heller i och för sig. Fyllehistorier brukar ju kunna ha en tendens att skarvas till det bättre. Om det nu är möjligt. Här är iallafall min version av det hela, gjort genom en skiss i all sin enkelhet. Jag är den feta röda pricken, den svarta linjen representerar min åkväg. De tjocka gröna är statistprickar inhörda från Paintprogrammet i Sollefteå. (Tack för er närvaro)
