barens

Ja, inte för att skryta. Men jag är faktiskt från Härnösand. Denna stad har alltid varit känd för att vara en kunskapens källa samt för sitt vackra läge. Detta har tydligen fler än ett par blekfeta tyskar insett. För i helgen har gatorna kantats av stridsvagnar sprängfyllda av krigiska ryssar. Den officiella förklaringen är att man lekt krig på mellanholmen, men hur många köper egentligen den? Inte jag iallafall. Ryssar är mer än bara vodkatörstande hockeyspelare men skumma namn. Numera är de även rika och vodkatörstande, en livsfarlig kombination. Men framförallt är de mästare på alla sorters spionage. Kalla mig gärna mer paranoid än Carl Bildt någonsin varit, men jag är helt säker på att alla dessa Kirills, Vladimir och Sergeis enbart varit här för att titta ut potensiella mål att överta. När vi sedan ställer upp vårt försvar bestående av ett hemvärn med snittålder på 67 år så kommer iallafall jag veva med en vit flagg och börja nynna på den ryska nationalsången snabbare än du hinner skrika ut pannkaka. Men jag tror dock att jag i vilket fall som helst kommer att skonas från deras röda björnram, mest för att min mamma ser ut att komma någonstans ifrån Uralbergen. Själv har jag redan börjat fila på mitt nya namn. Igor Olsson, tsar av vodka. Salut.

Nej, jag har ännu inte sett "Sex And The City filmen.  Jag tror heller inte att jag kommer att göra det. Jag har nämligen sett tillräckligt många avsnitt av serien med samma namn så att jag vet att det är ren och skär dynga. Här har vi fyra medelålders kärringar som sitter och sipprar i sig Cosmopolitan och snackar snusk med varandra. En kort presentation.
- Miranda: Gängets kloka pudel, en rödhårig advokat som ständigt leder in de andra på rätt köl. Har en förkärlek för män med glasögon och har dessutom lyckats med konststycket att tillverka ett litet barn.
- Charlotte: En riktig jävla tråkmåns. Det enda hon pratar om är att gifta sig. Seriens lågvattenmärke. Fy fan.
- Samantha: En ungefär 50årig kärring som ligger med allt hon ser. Tror till och med att hon lyckades ligga med en saab i ett avsnitt. Vill jag se gamlingar göka så går jag in på närmaste snusksajt. Hör du det?
- Carrie: Huvudpersonen. Sitter enbart vid sin dator och skriver en massa skit. Ungefär som mig. Men skillnaden är att den där förbannade slynan tjänar en massa deg på det. Dessutom är hon skofetishist. Och ful. Och ständigt salongspackad.

Serien har alltså dessa damer som går omkring och raggar småpojkar, provar dildosar, letar skor och dricker drinkar. Emellanåt skriker de också Faboulus och gör hivefive med varandra så att deras gäddhäng flyger över hela New Yorks gator. Tänk om detta hade varit ett gäng killar istället. Då hade hela Fi:s styrelse skrikit så att sveriges befolkning drabbas av en kronisk lomhördhet. Men när jag tänker efter har vi ju haft en kille med en liten skofabläs på vita duken tidigare. Men han målades inte ut som någon modeguru direkt. Men Woggie, i min bok så är du alltid större än Miss Carrie Bradshaw.

Tro det eller ej, men jag har faktiskt kvar en gammal porrtidning sedan min ungdom här hemma. Denna har jag inte sparat  varken för bildernas skull eller som ett arv till mina framtida barn. Inte heller på grund av artiklarna, även fast jag tycker att reportaget om knarkkartellen i Costa Rica är värt minst ett Pulitzerpris. Anledningen till att den får ligga kvar i sin gamla gömma är att den innehåller en seriestrip som alltid får mig på bra humör. Tyvärr saknar jag kamera så jag kan inte fota av den, men jag kan väl berätta den så får ni visualisera hur de ser ut.
Ett nyförälskat par sitter och har en liten picknic i en park. De sitter och håller varandras händer och tittar lyckligt upp mot himlen. Då kommer plötsligt en moln seglande förbi. Det här molnet har formen av en gigantiskt penis. Killen får ett litet illmarigt flin på läpparna och säger- Ser du vad det där påminner om? - Tjejen studerar molnet och säger lite slött- Ja, en svart mans kuk.
Thats all folks.

Eftersom jag numera tillhör singularets sorgliga skara, eller GGG som sällskapet också kan kallas ( Groggens glada gäng) så har man ju så att säga lite halvsvårt att få kvällarna att gå. Man har liksom lyckats plöja igenom de flesta tllgängliga filmer på marknaden, fotbolls em har förstörts av Magnus Hedman och poker är jag på tok för dålig på för att ge mig in på. Däremot har jag löst lite av problemet genom att låtsas att jag har kameror uppsatta i hela lägenheten. Ungefär som att jag är den sista kvarvarande deltagaren i Big Brother huset. Där går jag omkring och talar för mig själv.
- Nädu Håkan, vad säger du, ska vi kanske ta och grilla lite lax? Det är du ju fruktansvärt bra på, eller kanske en risotto?
- Nä, vet du vad, jag tar och läser ut den här boken istället för andra gången. Sen håller jag upp Dostojevskijs Idioten mot mina trogna fantasitittare och känner mig både smart och väldigt upprymd samtidigt.
Fast ibland kan det även få mig att tro att jag är utvald. Som Jim Carrey i Truman Show ungefär. Där står det nån jävla regissör och hittar på att alla världens plågor ska drabba just mig. Fast det kanske är han som i folkmun kallas gud?
Jag vågar iallafall påstå att dessa kameror räddat mig för att bli en tvångsonanist. Jag är nämligen alldeles för blyg för att runka offentligt.

Här har ni en bild på han i texten nedan.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om min vecka i Stockholm. En väldigt trevlig vistelse med boende hos Niklas Westling som grädden på moset. Det roligaste var dock att åter få knyta vänskapens band med några människor man sällan ser nuförtiden. Peter Viklund, Tobias Näslund, Joakim Skoglund, Masken, Erik Tägtström, bröderna Lundberg( Helpipan och Kvartingen) och sist men absolut inte minst, Gustav Tägtström. Denne man är värd en hel bok. Men tiden är knapp och jag nöjer mig med några anekdoter.

Första gången jag stiftade bekanskap med denne figur var under mitt och Patrik Westlings första barmarkspass i Timrå. Spänd av förväntan gick vi ut på elljusspåret för att köra igång. Redan då insåg man att Gustav var något utöver det vanliga. Han fuskade sig igenom ett helt pass, så fort legendtränaren Urban Rosdahl vände sina träskorsbeklädda fötter så kunda man se att Gustav satte sig ner i gräset och lapade sol. När vi sadan beordrades ut på en 3 km nedjogg så tog han tag i mig och bäpa och sa att vi skulle följa hans minsta vink. Denna vink ledde såsmåningom till ett vattenbryn. Aha, lite badning tänkte jag. Ingalunda visade det sig. Gustav vadade ut en bit i vattnet, drog ner byxorna och satt sig och sket. Som om detta inte vore nog så ställde sig sedan denna korpulenta man och höll en dopceremoni för sina adepter. Om jag inte minns helt fel så kallades dom för Conny och Urban. Huruvida de fortfarande lever låter jag vara osagt.

En dryg månad senare så flyttade vi ner på allvar. Gustav tyckte att detta var värt att fira. Hans egna favoritställe Korvis hade nämligen en kampanj som gjorde att man kunde köpa en 90grams hamburgare för en tia. Jag och Putte hade varsin tjuga kvar av sommarlovs kassan. Gustav hade ingenting. Vi gick då med på att ge honom varsin femma så att han kunde få sin afrodosiak. Döm om vår förvåning när han kommer tillbaka med två hamburgare. Vi hade ju helt plötsligt bara råd med en var. Gustav förklarade för oss att det gäller att äta eller att ätas och hade sålunda gömt sin tia i sin ficka. Eller helt enkelt glömt bort den.

Just mat är en ständig passion hos denne herre. Ibland efter skolan kunde man finna Gustav väntandes i Tallnästunneln likt en hund som desperat ville bli klappad. Då följde han med hem. Ofta insåg man försent att man tidigare under dagen nämnt att man inhandlat en ny burk Bullens pilsnerkorv. Inte alltför sällan så hittade man Gustav liggandes i badkaret en timme efteråt mumsandes på en tunnbrödrulle med extra räksallad.

Spel och dobbel har också alltid legat honom varmt om hjärtat. I slutet av trean så startade han något av en illegal spelklubb på skolan. Där lyckades han inte bara lugga undertecknad på en hel del slant, utan också på mina blivande toppbetyg. Det roliga var att vi kom överens om att spela ihop och därigenom kunna ta hem grand slam på knektöppning. Vi vann 50 spänn som mest.

För ett par år sedan var jag ner i sundsvall och hälsade på igen. En trevlig krogkväll avslutades med lite bakismat på Mcdonalds. Jag var nylönad och kände mig med mina mått mätt svintät. Gustav var totalt dyngblack. Då såg jag min chans att hämnas Korvisincidenten ett par år tidigare. Jag beställde en hamburgare av varje sort. Fick två smockfulla påsar och började vandra mot efterfest tillsammans med Erik Lantz och Joakim Skoglund. Samt en tiggare med gigantiska cockerspaniel ögon. - Men schyssta ra, bara en... - Vafan då, du kommer ju inte att klara av alla ändå... Jag stod dock på mig. Inga jävla allmosor här inte. Då bytte tiggaren taktik och förvandlades till en hotfull rånare. Jag fick börja använda mina korta påkar till ben och försöka löpa ifrån denna 100kilos skenande gris. Någonstans vid polishuset började då mina lungor fyllda av John Silver ge upp. Jag vände mig om, ställde mig likt en matador framför honom och viftade med påsarna. Gustav tog ett ordentligt språng men jag hoppade raskt åt sidan. Det hela slutade inte bättre än att han landade mitt i en adventsgran. Med ett tjut sprang han upp, med glitter och lampor runt hela sig. Synen var helt magnifik. En högröd julgris med makeup som hotade med stryk. Efter detta hade han dock förtjänat en påse. Men precis i överlämningen så sprang Skoglund emellan, snodde åt sig den och stampade sönder hela innehållet. Detta till ett primalskrik från Gustav.

Få människor har fått mig att skratta så mycket som denne man. Numera har han dessutom slagit igenom med dunder och brak. Skribent på expressen samt pokerproffs och Nordicbets tjocka ansikte utåt. Om det var någon jag unnade framgång så var det Gustav.Men kom ihåg, även en guldfärgad bajskorv är fortfarande en bajskorv.

Ja, så var då sagan över för den här gången. Ett sanslöst tråkigt slut på en turnering jag haft stora förväntningar på. Tyvärr visade det sig, inte helt oväntat, att vi har en förbundskapten med samma mod som Lille Skutt. Lägg därtill en lagkapten som utstrålar samma manliga pondus som Lars Åke Wilhelmsson och ni förstår varför vi inte kunde rå på den ryska björnen. Men nu ska inte det här inlägget handla om dessa två personers hemliga förhållande, utan om roten till att jag på senare tid inte klarar av att se på TV sändningarna. Magnus Hedman. Det kan omöjligt finnas någon mer självgod och dryg jävel på denna jord. Glömde jag att nämna humorlös? Fy faan för att tvingas se honom rynka sin panna, kisa in mot kameran och prata om karaktär, stolthet och fördom ( du är INTE Jane Austen, Magnus.). När han dessutom börjar namedroppa alla som han känner typ- Michael Ballack är en härlig kille, jag har sjungit All Night Long för honom i Chelseas dusch en gång.- John Terry, jag känner honom, en gång breakdansade jag för honom innan krogen... Då är unge herr Olsson på god väg att ta fram en kniv som jag fick i födelsedagspresent och börja skära mig själv. Smärtan det ger kan inte vara i närheten av den han tvingar mig att genomgå i alla fall. Jag ger mig fan på att det var han som startade AIKs beryktade galgningar också, fast på sig själv. Svaga rykten gör också gällande att han inrett ett speciell Magnus rum hemma också. Där finns bara bilder på honom samt ett gäng speglar så att han gå ner och smeka sig själv när lusten faller på. Magnuusss, Maaaagnus, ååååhhh Magnuuuussss låter det. Sedan kammar han sin tuffa mohikanfrisyr och går upp och leker med sin son Lancelot. Just det, han har döpt sin son till Lancelot. I rest my case, du är den största fjanten som funnits. Mig veterligt finns det bara en person som någonsin gillat honom. Min föredetta tjej. Men hon gillar även Coldplay. Kristine, du är inte klok på en fläck!

Vi som följt EM hittills vet att det varit en småmysig tillställning med väldigt få överraskningar. Dock med väldigt pigga inhopp, avgörande tunga insatser av storfräsarna samt en hel del väldigt skumma saker av okända namn. Så här långt så tycker jag att Norrlands Guld har imponerat allra mest. Deras andra reklam där man använder kylspray på ett alldeles nytt sätt har fått resten av branschen att darra betänkligt. Men även konkurrenten Carlsberg ska ha ett litet plus i kanten. Besvikelser så här långt är stora namn som Nike, Puma, Pepsi och Coca Cola. Man kan ju tycka att med den budgeten ska man få ihop ett mer slagkraftigt spel... Bland nykomlingarna tycker jag Kama Sutra reklamen gjort ett rejält avstamp och satt lite standard för hur humorreklam kan se ut. Men nu i slutspelet så har jag på känn att Dogge Doggelito och hans Elgiganten har något alldeles extra i bakfickan. Tror att jag ska gå in och spela en hundring på dem som slutsegrare. Kom ihåg vart ni läste det först... Lite synd att Tv4 envisas att trycka in två gånger 45 minuters fotboll emellan allt. Det stör som fan. Jävla Scherman. Av det lilla jag sett där så ska iallafall Tyskland få ett omnämnande. Det är riktigt vågat att värva över två stora svenska kulturpersonligheter och att dessutom ge dem en plats i startelvan. Popundret Jens Lekman i mål samt skådisen Torsten Flinck på innermittfältet. Det känns fräscht och väldigt 2008. Nästa Em kanske då Norge äntligen får in Ulf Lundell på topp. Jag håller tummarna.

Nu är jag back in town igen efter en otroligt intressant vecka i syndens näste. Nej, inte från Jan Houkkos hus utan från Stockholm. Jan Houkko vet jag inte om jag någonsin kommer att se på samma sätt igen. Jag har alltid sett honom som en naturlig efterträdare till Kenneth Kennholt, inte som en levande reklampelare för qx mest intensiva kampanj. Dessutom jag ger mig fan på att han döpt sin vita kamrat i gummi till Fredrik Ljungberg. Nog om denna anala fantom för tillfället... Istället tänkte jag prata om namn.

Om ni tänker er tillbaka till er skolgång så visst hade ni en riktig galenpanna i klassen? Ni vet en sån där orädd jävel som gjorde allt man bad om. Åt grodor, slickade på lyktstolpar, sprang in i tjejernas omklädningsrum, onanerade på skoltoaletter... Ni fattar! Om ni nu drar er riktigt till minnes så visst hade denne ett namn som slutade på bokstaven Y? Eller möjligen IE? Typ Tony, Tommy, Teddy, Eddie, Freddy, Willy... Det är enligt en undersökning som jag gjorde på vägen hem från storstan som jag kom fram till denna slutsats. Inte oväntat åkte jag med Sveriges sämsta bussbolag, Y- Buss. Med denna oerhört starka bevisning i ryggen kan jag även meddela att Sveriges fängelser till 90% består av dessa Y namn. Några exempel? Tänk Malexander. Så om du nästa gång slår upp aftonbladet och läser en krönika av Ronnie Sandal så behöver du inte längre fundera över varför han skriver så kriminellt tråkigt... Hur det är med vår invandrar generation vet jag dock inte. Men jag vet att jag skulle låsa min cykel om en kille vid namn Aly knackade på dörren.

Eder man i bloggdjungeln tar nu ett uppehåll. Jag kommer ikväll att packa min plastpåse och dra ner till kungliga Hufvudstaden. Då jag inte vet ifall det finns tillgång till dator därnere kan jag heller inte säga om det kommer att ske några uppdateringar. Men jag vet iallafall att jag kommer att prata som en söderkis när jag kommer tillbaka, det har jag nämligen förstått att man ska göra. Vem kan glömma den här historien signerad hockeyoraklet Tomas " Åbban" Åberg? Efter nåt år därnere så bestämde han sig nämligen för att komma hem och ta en rejäl groggafton med start på Romerska badet. Det var också där jag stötte ihop med honom. Det som sedan utspelade sig är en modern klassiker.
- Tjena Åbban, längesen, vad har du för dig nu för tiden då?
- Amen tiira grabben, hur ere mere? Faan, var på bolaget idag, tjacka biiira, träffa lillkorven... Fan, hur gammal eee man egentligen?? Detta sagt av en bondgrabb från hörnet av Härnösand som gud glömde, Bondsjöhöjden. Fast i och för sig är det väl inte så konstigt att man snappar upp lite slang när man själv kommer från ghettot...

Nu är jag dock lite intresserad av vilka ni är. Skriv och berätta lite om er själva vet ja. Varför inte i en kommentar här nere. Säg även hur mycket ni saknar mig. Då blir jag chooo klad. ( Räknas det som en göteborgsvits?)

Eftersom Lars Lagerbäck inte lyssnade på vad jag sa ( jag vet att han är en flitig läsare av bloggen...) och lät Kennedy Bakirciouglou få följa med till EM som maskot så kan man nu se att klyftan mellan de två stora nu växt till samma klass som den som finns mellan Mathias Åströms skinkor. Eller de två stora förresten, en är exakt hur stor som helst, den andra är på väg raka spåret mot destination " föredetting". De jag talar om är naturligtvis Zlatan och han de kallar Ljungan. För när den sistnämnda igår fick frågan vad Zlatan betydde för anfallsspelet så började han skruva på sig som en sju-åring på väg att kissa på sig den första dagen i skolan.
- Njaee, vi har så himla många duktiga anfallsspelare så ingen är ovärderlig... Blaha blaha Ljungberg. Det har gått så långt att till och med din snälla styvfar Lars Lagerbäck verkar se dig som en lättmjölk vars datum är farligt nära sitt bästföre datum.
Det enda som räddar din plats i min startelva är att du tävlar mot en ännu större fjant. Christian "Chippen" Wilhelmsson. Hur någon överhuvudtaget kan gilla honom är oförklarligt och oförsvarligt. Möjligen om han byter smeknamn till typ Killer eller något i den stilen ska jag fundera på saken...
Nädu Fredrik, ta och acceptera din plats som andraviolinist och sluta gnälla. För medan Zlatans nästa klubb mycket väl kan vara Real Madrid så kommer din att heta Nottingham Forrest. Och din nästa reklamkampanj kan mycket väl ske för ett par stentvättade jeans ute på JeansBoa i Älandsbro.

Var imorse nere på Högslättens gym för att genomföra mitt obligatoriska discopass. Detta består av valfria bröst och armövningar, kanske med inslag av mage också. Nu var i och för sig inte tanken med det här inlägget att jag skulle bli nån form av personlig tränare för er slöfockar. Då kan ni istället rådgöra med mannen som jag stötte ihop med där. Han är förvisso inte den kallaste Lorangan i kylen men ändå... Några tips kan han säkert ge. Även om de flesta övningarna såg ut som spadtag. Lägg dock märke till stilen. Pannband...Linne... Very vågat, very retro, very disco... Bra där Börje!

Hur firar man egentligen att det bästa och det sämsta året i sitt liv tagit slut? Känslan som infinner sig kan nog endast jämföras med att onanera med ett grovt sandpapper. Jävligt smärtsamt men samtidigt väldigt skönt... Som jag ser det så fanns det två fullgoda alternativ, antingen anordna en stor fest fylld av ryggdunkningar och en massa goda drycker att skölja ner den där gråtklumpen i halsen. Sedan en fortsättning ner mot ett av stans alla ölhak för en riktig " rumble in the djungle" och slutligen vagga hemåt i gåsastil framåt småtimmarna. Eller så kan man ställa in hela skiten, sätta sig ute på balkongen i 20 gradig värme med en nyinköpt Dennis Lehane bok, dricka 27 koppar kaffe och lyssna på sex nybetällda skivor från Ginza. Vilket skulle ni ha valt? Jag kan säga så här, jag är iallafall inte bakfull idag. Era tvivlare. Dessutom så var boken fantastiskt, åtminstone tre av skivorna var riktigt bra och kaffet gjorde mig inte hälften så skitnödig som jag föreställt mig... En bra start på ett nytt år.Så här såg det ut framåt kvällskvisten.

Idag kan ni väl åtminstone vinkla lite på kepsen för idag fyller nämligen undertecknad år. Jag känner redan att en viss grad av mognad smugit sig på. Ifjol på exakt denna dag så kan jag säga er att det var en rejäl urladdning. Då befann jag mig nämligen på dekadensens födelseort. Kings Cross i Sydney. Jävlar anacka, så mycket prostituerade, bögar och transvestiter har jag inte sett sedan jag som 15åring hittade min faders hemliga tidningsgömma i källaren. Tydligen var denna Jonas Gardell himmel också ytterst farlig, fel ord till någon och det kunde gå riktigt illa. Eftersom jag ofta lyckas slinta med mn mun under festligheter så anordnade mina kamrater helt enkelt ett litet val. Det gick ut på jag vid något  tillfälle under kvällen skulle öppna min käft och sluta upp på ett hotellrum med en boll i munnen samtidig som sex sjösjuka sjömän skulle tvångsbonka på mig natten lång. Oddsen var inte höga på slutet kan jag lova. Det här inträffade dock aldrig och jag var de enda som kunde sitta och räkna dollars dagen efter. Lite synd kan tyckas. Man vill ju för fan inte dö nyfiken. I år blir det dock ingen fest, jag ska istället gömma mig på brännavägen och bli åldersparanoid. Jag tycker mig redan se att hårfästet kryper upp till en Per Uk'en klass samt att min pung hänger mer än vanligt. Fy fan.