Working class hero.
Jag har ju nämligen inte skaffat något jobb nere i Stockholm ännu utan tvingas pendla hit upp två veckor i stöten för att kunna tjäna ihop till mitt dagliga bröd. Det kommer nog att bli aningen tröttsamt i längden misstänker jag. Men gud vet vad man ska kunna hitta på i försörjningsväg i storstan? Då jag är en människa som faktiskt besitter lite självinsikt så vet jag ju att jag inte direkt räknas som den kallaste Lorangan i kylskåpet, alltså kan alla yrken som börjar med chef strykas från listan direkt. Listan? Ja, jag har knåpat ihop några tänkbara yrken med för och nackdelar vägda emot varandra. Kom gärna med förslag ifall ni kommer på något annat.
Tidningsutdelare. Fördelar: Ständigt uppdaterad. Kort arbetsdag. Nackdelar: Tidiga kalla mornar. Snabbt cyklande 15-åriga konkurrenter. Dålig lön.
Fångvaktare. Fördelar: Hyfsad lön. Bra tips om skumma affärer. Nackdelar: Lättretlig arbetsmiljö. En jävla massa nycklar. Dåligt mobilnät. Lite sol.
Prostituerad. Fördelar: Bra chans till mänsklig kontakt och värme. Bra provision. Nackdelar: Kallt. Mördande konkurrens från öst. Ständigt tjat om analsex( ett nej är ett nej, torskjävlar...). Dålig chans till A-kassa och lite luddig fackförening.
Strippa. Fördelar: Jag tror att man väljer sin egen musik. Nackdelar: Min nickelallergi kan nog ställa till det (järnstänger?). Krav på att hålla kroppen i trim. Trånga trosor.
Burksamlare. Fördelar: Skattefritt. Långa promenader. Chans till att göra samhället en tjänst. Nackdelar: Importen av tyska burkar har onekligen förstört en hel del. Slumpar som rinner ut. Mördande konkurrens även här, tydligen har Märsta gänget börjat beväpna sig med avslagna Heineken flaskor.
Författare. Fördelar: Mycket fritid. Acceptans på Söder. En ursäkt att dricka rödvin till frukost. Nackdelar: Inga ideer. Risk att bli hånad av Jan Guillou i tidningen. Att råka stöta på Liza Marklund.
Hemmafru. Fördelar: Skvaller med grannfrun. Fina middagar med gubben varje helg. Fläskiga solresor till sommarhuset i Spanien. Rödvin när man känner för det (kombination med ovanstående alternativ...?) Shopping. Nackdelar: Otrogen make( förmodligen med grannfrun, hynda.) Ständigt bedömmande av mina rosor av fru Carlseen mitt emot. Parmiddagar med tillhörande orgier. Hunden måste rastas. Giftmord åtminstone två gånger per år för att vi ska ha något att skvallra om. Sömntabletter.
Maskerad vigilante. Fördelar: Kan bli lite av en snackis på stan. Fria arbetstider/ eget schema. Chans till eget artistnamn. Nackdelar: För fet för trikåer. Dålig på att slåss. Vapen. Höjdrädd. Dålig på att bygga gadgets.
Så långt har jag alltså kommit i mitt jobbsökande. Som sagt, lämna gärna ett eget förslag.
Stockholms Pärlor.
Nere vid Zinkensdamm... Sjöng Ulf Lundell en gång i tiden då han fortfarande var bra. Nu kan jag stolt säga att jag också varit där. Inget rom i regnet blev det dock den här gången, men väl en banan från seven eleven. Visste ni bonniga Härnösandsbor att det finns en butik som heter så? Så klart inte. Men så är det iallafall. Jaja, ni har väl märkt på uppdateringarna att jag saknat internet den här veckan så det behöver jag inte orda om egentligen men för att fylla ut lite plats så fick jag det sagt ändå.
Lite synd, för jag har haft en hel del på hjärtat som jag velat delge er men som nu flugit ur mitt huvud. Jag hade väl i och för sig kunnat blogga ifrån något bibliotek men då jag ofta blir lite väl upphetsad av mina egna ord och tankar så hade det nog inte varit någon vidare ide det heller. Nakna män som smeker sina mansbröst brukar ha svårt att få behålla sina lånekort... Har jag hört.
En vecka i Stockholm fick räcka för den här gången. Det hade kunnat blivit längre om inte en man tittat mystiskt på mig en dag på tunnelbanan. Genast drabbades jag av Efterlyst vibbar och blev tvungen att sticka hem till Norrland för att andas lite frisk luft och försöka tänka ut vad den där karln egentligen ville. Kanske ville han bara ha kontakt? Det är en bristvara därnere. Man känner sig som en jävla eremit när man kryssar gatorna fram. Ibland brukar jag ställa mig till vänster i rulltrapporna i hopp om lite mänsklig kontakt. Då och då stöter någon till mig och jag känner deras varma hud genom mina kläder. Sedan skriker de, Ur vägen bonnjävel, men i mina öron låter det som en kärleksballad av Neil Young. Jag blir glad då. Kan man tjäna pengar på att vara ensam? Spinna vidare på hon den där armbryterskan från byn Ensamheten? Manirunkaren i Ensamheten. Det är jag det, och ja, SVT är informerade.
Nädå, jag trivs faktiskt riktigt jävla bra. Har hunnit med en hel del skojiga saker. Det som är synd är att det kostar ungefär 300 kronor att sticka ut näsan i Stockholm. Fast det kan nog vara för att jag är lite finare och bor ute på Lidingö. Där ser vi ner på fattigt folk. Än mer pengar går det ifall man spenderar en dag med Gustav. Med läskstart klockan halv två på en onsdag och stopp runt ett på natten. Pitstop endast gjorda när hans mage kurrade, alltså varannan timme ungefär. Bästa måltiden gjordes när han helt ogenerat i ren Leif GW Persson stil beställde in ett helstekt vildsvin på en krog. Ett par blåvit randiga byxor på honom då och Gerard Depardiue hade haft svårt att behålla sin roll som Obelix framöver. Men ytterst trevligt var det. Bättre blir det nästa gång då näste slusk ska fram till rakning. Sir Joakim Skoglund har nämligen lovat att haka på och det borgar för ett sjöslag som räddar åtminstone ett par ölhallar från konkurs.
Jag var även på en konsert med den i bloggen tidigare nämnde Roger Olsson bakom micken. The Grand Opening alltså. Se nu för fan till att upptäcka det bandet nu. Ni tror väl inte att jag orkar hålla på att tipsa om en massa skit?
Slutligen avslutar jag med att säga att för en skivbög som mig själv är varje promenad i stan en orgasm. Skivbutiker överallt att förlusta sig i. Mumma. Vore bläddring i skivbackar ett jobb så skulle jag vara miljonär. Och kanske skulle då även min mustasch kunna accepteras ute på Lidingö. Nu har den tyvärr bara anammats av 14-åriga turkiska gossar. Men som sagt, mitt förhållande med Stockholm är bara en vecka långt också. Vänta bara.
My Bloody Valentine.
I år verkar dock romantiken komma att hamna i andra hand. Jag påbörjar nämligen flytten söderut på lördag om allt går enligt planerna. Alltså får jag tillbringa en morgon med att bära tunga saker med en lättstressad typ som jag brukar kalla pappa. Då gäller det att tassa på tå, för går någonting snett, då kan man räkna med att höra världens längsta harang av svordomar efter sig. Kanske även med den kraftfulla avslutningen-Pojkjävel. Förhoppningsvis har han dock med sig det lugnande elementet Bodil, som enligt uppgift ska vara en mästare på finpackning av porslin.
Men i en perfekt värld så hoppas jag naturligtvis att de låter kärleken till sin son spira och låter detta mantra eka dagen lång: Far- Bar, Mor- Svor, Håkan- Låg och sov, tvärbakis i sin IKEA säng. Det vore det mest romantiska någon gjort mot mig. Men om jag kommer ner i lagom tid så ska jag låta romantiken spira på egen hand. Detta genom en nyinkopplad Tv, ett sexpack folköl och med en röd ros fastsatt mellan tänderna.
* Peter Forsberg gör alltså comeback ikväll. I andras ögon mest ihågkommen för en straff i OS och som vinnare av poängligan i NHL. I mina ögon som skapare av två vidriga saker. Foppa tofflan och det där äckliga jävla skägget han envisas med att bära. Fy fan. Men för att ge mig på ett tips så tror jag att han gör tre assist med sin onaturligt korta klubba. Detta från en powerplay position. Två till Yetman och ett till Victor Hedman. Firar detta gör han på Stadt, där han lika naturligt styr på 18-åriga tjejer som han styr ett powerplay.
* Många hyllningar till svenska sångare nu på slutet. Gurra höjer Kjell Höglund till skyarna. Tobias Jensen har tydligen tatuerat in Ulf Lundell på sin arm fick jag höra. Bra så. Jag vill inte vara sämre jag. Mina små pojknävar slåss dock hejvilt för en man som liksom Kjell fått för lite uppmärkamhet. Dan Hylander. Helt fantastisk. Enda plumpen i hans annars fläckfria protokoll är att han producerat en skiva till Sveriges vidrigaste artist. Tomas bin Ledin alltså. Men har man med sitt Raj Montana Band gjort låtar som Skuggor i Skymningen, Farväl till Katalonien och Svart Kaffe så ursäktas även ett sådant generalfel.
* Såg förövrigt Billy Elliot i fredags. Vilket mästerverk. Scenen när han dansar till The Jam låten -A Town Called Malice, fick mig nästan att ta upp en brevkurs i jitterbugg. Det skulle nog i och för sig kunna vara vägen att gå för att få morsan att sköta packandet åt mig.
Bonemachine.
Nu skulle jag väl ljuga om jag sa att det var första gången min näsa fick sig en kyss. Det har nog hänt en 5-6 gånger iallafall. Värst var det i Timrå en gång då den blev alldeles platt efter att någon försökt våldgästa mig bakifrån i ett sarghörn. Då var jag långt ifrån snygg kan jag lova. Två stora jävla blåklockor kring båda ögonen. Aj.
Det var även efter det som jag för första gången fick stirra ondskan mitt i ansiktet. För när jag efter ett par veckors frånvaro från skolan äntligen vågade mig dit igen så var jag beredd på att mötas av lite sympatier. De flesta visste ju vad som hänt och att sparka på någon som redan ligger är ju som vi alla vet inte direkt tufft. Detta faktum struntade dock en fet estet tjej fullkomligt i. När jag passerade henne i korridoren så kände jag först hennes brännande blickar mot mitt missbildade ansikte, sen vände jag mig om för att se ifall hon skulle fortsätta sitt stirrande. Svaret var ja. Där stod den där äckliga kvinnan och tokskrattade, på gränsen till sitt eget sammanbrott. Pekandes, skrattandes, nästintill skakandes. Som sagt ondskan, i sin renaste form. Att hon själv såg ut som en varan gjorde liksom ingenting. Nu hade hon en kortare kille som såg spetälsk ut, att kliva om i fulhetstrappan.
Dock kan jag glädja er läsare med att hon själv fick smaka på ondskan några månader senare. För om jag inte minns fel så snubblade en kamrat till mig in en viss kroppsdel i henne. Den hämnden adopterar jag och kallar min egen.
Nu tänkte jag bjuda er på en liten sång som jag återupptäckte igår. Den spelades frekvent på ett blandband när jag var 14 år och tränade styrke med mina kamrater på Folkhögskolans gym. Det jag önskar var att jag kanske jobbat lite hårdare med bänkpressen. Då hade nog varanincidenten aldrig inträffat.
http://www.youtube.com/watch?v=CKHsSz1dAac
Svensk historia ex.
Skitsamma om den ser ut som alla andra Statoilmackar på jorden. Poängen är att han lämnat spår efter sig i det här landet som kommer att stå kvar en längre tid efter han stämplat ut. Tyvärr lämnade han inte över sin praktiska sida till sin ende son, som den arme stackaren föddes med en stor fet tumme mitt i handen. Alltså kommer jag få väldigt svårt att i framtiden kunna peka ut för någon vad jag pysslat med i mitt liv. Eddie Meduza sjöng väl i en låt att " Ikväll så har jag inte gjort nånting, jag bara runkar..." men att sjunga upp det för mina blivande barn låter lite väl magstarkt även för mig.
Mitt hittills största avtryck är väl att jag faktiskt bajsat i Operahuset i Sydney, inte bara en gång utan två. Men de spåren lär dock för all framtid vara nedspolade i barriärrevet. Vad göra? Jag kan inte leva på Mats Olsson krönikan i mer än 2-3 år misstänkter jag. Vi får se, men något slugt ska jag nog komma på för att skriva in mig i historieböckerna.
Nu över till avdelningen framgångsrika gamla skolkamrater igen. Nu får ni läsare som gick i skolan med mig gärna kasta in en rättelse ifall detta är åt helvete fel. Men visst var det väl så att hon som ska spela en av huvudrollerna i serien om Knutbydramat gick estetiskt program samtidigt som oss? Det kan väl inte finnas två som lystrar till namnet Liv Mjönes i detta land? Om min iaktagelse är korrekt så tar jag och sticker en stor fjäder i min hatt. Den åker dit på grund av att jag faktiskt nästan lyckades hångla med en av hennes kompisar en gång. En stor stund.
På tal om gamla kärlekar så har jag precis börjat umgås med en av dessa igen. Vi gjorde egentligen slut redan efter deras 3e album som jag tyckte var ganska tråkigt. Sedan har vi träffats sporadiskt hela tiden. Men nu börjar kärleken spira mellan mig och bandet Black Rebel Motorcycle Club igen. Det löjliga namnet till trots så gör de faktiskt väldigt hård, bluesig och bra musik. Kanske växte kärleken mellan oss sig stark igen efter ett av mina besök på strippklubben i Toronto. Det var nämligen då en elegant strippa vid namn Miiiiiiiiisssss CCCCCCCindyyyyyy hade den goda smaken att åma sig till deras briljanta låt Berlin under sitt framträdande. Andra låtar som kan vara värda att kolla upp är: Love Burns, Spread Your Love, US Goverment och Weapon of Choice. Väljer ni att göra det så kommer inte att bli besvikna.
