Capitalism stole my virginity.

För en kort tid sedan blev jag kontaktad av en man, advokat till yrket, som sa sig representera ett par nyrika ryska oljemagnater. Dessa hade enligt uppgift följt min blogg sedan starten och efter min utnämnning till Härnösands näst bäste bloggare bestämt sig för att tiden nu var mogen. Kort sagt, dessa guldkedjebeklädda herrarna ville köpa över min blogg till sin nystartade sajt. Detta visade sig bli svårare än de någonsin kunde tänka sig. Jag, som formligen stinker av personlig intrigitet och vänstervridna ideal sedan barnsben bad denna Tom Hagen kopia att han kunde stoppa upp sina dollarbuntar där solen inte skiner och hälsa ryssarna att Cobra är en man som inte kan köpas. Advokaten log ett snett leende och sa att hans klienter inte skulle uppskatta denna gest av ovilja från min sida. Han mumlade sedan något om något "offer you cant refuse" och slog argt igen dörren. Jag kände mig genast stolt. Här hade jag, en kille driven av idealism, vågat tacka nej till dessa baltiska bjässar och deras äckliga rubel. Samtidigt kunde jag inte annat en att känna en viss oro över vad den gode Tom sagt innan dörren plattade till mitt ansikte. Skulle jag vakna upp med ett hästhuvud i sängen? Finns det internet i Sibirien? Kolgruvor, hur jobbigt kan det egentligen vara? Frågorna var många.

Dagarna gick och min oro växte. Hade de hittat ett nytt offer att trakassera, var jag äntligen fri? Nej, igår kom svaren. Det ringde på dörren, jag öppnade och såg denne välslipade advokat stå där med en bukett rosor med små flaskor sprit av blandad kompott instoppad bland blommorna. Han log och bad så hemskt mycket om ursäkt för sin vresiga sorti tidigare. Han förklarade att de aldrig tidigare stött på en så bestämd och uttrycksfull herre som mig och helt enkelt blivit chockad av mitt nekande svar. Jag slet tag i hans kostym och skrek rakt ut- Sanningen nu för fan, kommer jag att vakna upp med en hästfitta i sängen?! Han skrattade högt och förklarade att de underskattat mig, men att de nu läst igenom mina texter ordentligt och kommit fram till vad som skulle kunna locka över mig till den mörka sidan. Sedan böjde han sig fram och viskade i mitt öra. Jag nickade så att min nacke började värka. Ryssarna hade verkligen gjort läxan tänkte jag. - Tom, viskade jag... Du hade mig vid hallå...

Efter min fråga om hästgenitalier förklarade han att inga som helst kroppsdelar från detta eleganta djur någonsin skulle hittas i min säng. Såvida jag själv inte bad om det. Istället sa han att de kunde ordna så att jag varje lördag och söndagmorgon framöver kunde vakna upp bredvid några grisar. Detta ordnades genom ett erbjudande om livstids medlemskap i väldigt attraktiva uteställen såsom Espan i Sundsvall, Patricia i Stockholm, Crazy Horse i samma stad samt Kramm i Kramfors. Naturligtvis med fri sprit och entre. Enbart en avgift för jackan behövs. Bara en idiot nekar ett sådant erbjudande, och försök inte, ni hade gjort samma sak själv.

Nu tillhör jag alltså en annan sida och det här blir mitt avsked på blogg.se. Naturligtvis hoppas jag att ni följer mina öden även i fortsättningen och sparar den nya sidan bland era favoriter. Ni behövs. Om ni inte vill att jag ska sluta i en gruva i uralbergen förstås. Det har varit en lång resa och jag ångrar ingenting. Men jag känner mig ändå lite som puckelryggen i filmen 300. Säljer ut min själ för sprit och dåliga fruntimmer. Men det är väl ändå det som den här bloggen handlat om hela tiden. Länk till det nya läggs ut snart. Väl mött!


Avskedslåten talar för sig själv. Den är väldigt bra.


All my friends are dead.

Hur många av er var det som såg Henrik Schyfferts show i lördags? Förmodligen ingen, i och med att den började klockan nio och ni törsthundar förmodligen satt och dödade levern med en huskur av malt, humle, jäst och vatten. Men kanske såg ni reprisen igår? Dit jag vill komma, förutom att smutskasta er litegrann, är att den var hur bra som helst. Balanserade perfekt mellan humor och allvar. Självutlämnande men utan att bli pinsam. Grymt bra. Men, jag kan nog anses som väldigt partisk då han länge tillhört de stora i min bok. Jag har i stort sett gillat allt som hans och hans kollegor jobbat fram genom tiderna. Fast, det har vi nog alla. Hur kan det annars komma sig att när Gustav Tägtström i helgen befann sig i Tallin för lite pokerpulande(läs hans blogg på expressen förresten, sylvass...) måste ha fått ca 500 sms om allt ifrån Roland till Lembit och vidare till resten av alla karaktärer i Torsk På Tallin? Det måste ju vara tio år sedan den släpptes? Det borde säga det mesta om deras genialitet. Fick du tag på Eda förresten?


Just Schyffert var nog indirekt en av anledningarna till min flytt. Lite patetiskt kanske. Men jag får lite skumma ideér då och då. Jag trodde(tror) nämligen att vi en dag skulle stöta på varandra på Kvarnen, titta lite nyfiket på varann, heja tvekande och sedan skulle Henrik bjuda mig på en stor stark. Mest för att han skulle tycka att jag såg lite malplacerad och vilsen ut, till en början iallafall. När han och jag sedan bjudit varandra på 6 öl var skulle han tycka att jag var världens skönaste människa och sedan skulle vi bli bästa vänner och eventuellt flytta ihop. På ett icke homo-erotiskt sätt naturligtvis. Samma tankar har jag haft gällande Zlatan Ibrahimovic och Patrik Arve från Teddybears. Tveksamt hur vi fyra skulle passa ihop dock. Men jag är ju en gammal lagkapten så jag är tämligen säker på att jag skulle klara av att balansera upp alla egon så att samtliga skulle känna att de fick tillräckligt med konstnärligt svängrum och plats. Det svåra blir nog att få Zlatan att diska. - Men vad fan Zlatan, vi andra ställer ju upp på schemat... Måndagar är dina, du var själv med när vi röstade... Så skulle jag säga, med en ton som både innehåller allvar och lite skämtsamhet. Zlatan skulle sedan le sitt underbara leende och säga att han bara försöker tänja lite på gränserna. Vi skrattar sedan högljutt, man kan ju inte motstå honom. Efter det skulle jag, Henrik och Arve hjälpa honom, som vi alltid gör.

I en perfekt värld så skulle vi sedan bege oss upp till Härnösand där en kille är skyldig mig pengar. Den här killen är en riktigt sliskig typ som spelar in porrfilm i Tobaksmonopolets gamla lokaler. När vi kommer dit så är det full pungning mellan två förlorade själar, eventuellt har killen på sig en cyklop. Jag skulle springa fram till producenten, stärkt av mitt nya gängs närvaro, och vråla- Ta hit cashen för fan! Han skulle på ett överlägset sätt svara typ- Nä, du har gjort bort dig, det blir inga cash till dig...- Ska du komma hit med dina nya, flashiga polare och säga till mig vad jag ska göra? Då skulle Zlatan bli helt bananas och springa fram med ett rakblad som han trycker upp i näsan på honom. - Fram med cashen skulle han väsa... Arve och Schyffert skulle sedan försiktigt leda Zlatan därifrån medan jag tömmer gubbjävelns fickor. Ingen skulle längre jävlas med Cobra. Bara vi håller oss borta från heroinet så ska vi nog lyckas med allt. Fan, det här borde man nästan göra en film av. Fast det kanske redan är gjort? Vissa fragment känns bekanta... Kan någon hjälpa mig.

Förlåt för påhoppet i början av texten förresten. Det sprack nämligen för mig i fredags också. Hela fem dagar höll man sig. Överraskande länge. Men, det är aldrig för sent att ge upp.

Video killed the radio star.

Som ni alla vet så tog jag det mogna beslutet att tacka nej till Team Härnösands avslutningsfest. Tyvärr följde inte alla mitt exempel. Den här videon lyckades jag gräva fram från kansliet genom listigt detektivarbete. Den verkar dock vara ifrån efterfesten så några tal är inte att vänta. Videon domineneras av fyra stycken lejonhannar som verkligen bjuder till. I vanlig ordning kanske man ska säga. Jag vet inte, men första känslan som dyker upp är skam, men sedan växer filmen ju fler gånger man ser den och nu känner jag bara stolthet att för det mesta vara en del av detta sällskap. De fyra som kameramannen valt att ställa in fokus på är dessa.

Per Högberg: Mannen som är festens nav. Efter att ha avslutat en sexveckors brevkurs i modern dans var det ganska så självklart att han skulle ta sig tid att lära ut lite fräcka steg till de vanligt dödliga. Det svänger Per, det svänger. Han har läst på dessutom. Man matchar alltid ett högt hårfäste med uppvikta skjortärmar. Modets abc helt enkelt. Dansade förmodligen hela vägen till sängs tillsammans med minst tre av festens galanta damer. I soffan kan man också skymta hans son Tobias Näslund som sitter och tjyvröker med Patrik Westling över ett par groggar. Färglöst som vanligt.

Tonny Westling: Lite överraskande att han höll ut så här länge kanske. Men att han är direkt påverkad av alkohol råder det inga som helst tvivel om. Kolla bara på karljäveln som står och dirigerar en orkester som inte ens finns. Taktkänslan i övrigt kan man dock inte klaga på. Inte heller klädseln då han valt att matcha en svart kostym till sina italienska myggjagare. Vackert Fat-Tony.

Niklas Westling: I vanlig ordning en besvikelse. Nog för att en ledig klädsel kan vara att föredra framåt småtimmarna. Men polokrage Niklas? På ett 5-årsjubileum? Jag vet inte jag... Annars ska han ha fulla krediter i övrigt för sitt engagemang. han följer nämligen Pers minsta vink med en lydnad som man annars bara ser hos polishundar.


Mathias Åström: Vad vore en fest utan den här mannens närvaro? Ingenting förmodligen. Den här gången håller han dock förvånansvärt låg profil. Kanske har man valt att lägga festen i hans smakfullt inredda vardagsrum? Han smyger mest omkring och ställer allt tillrätta, kollar så ingen kliver på hans nyligt inköpta matta av persiskt slag, ser till att ingen behöver ha tomt i glasen och verkar inte vara helt bekväm med kameramannens närvaro. I övrigt är han dock en fullträff. Den randiga slipsen matchas perfekt till en ledigt sittande skjorta som inte avslöjar hans sexiga kropp. Vågat med mustachen och polisongerna men dn här gången lyckas han perfekt. Ett modelejon av högsta dignitet. Ett ord, klass.




Summer Time- The Roughest time.

Ja, tackar som frågar, träningen går fantastiskt bra. Jag har faktiskt lyckats med att köra två pass om dagen sedan i måndags. Ja, utom idag då, för idag jobbar jag 24 timmar i sträck och hinner således inte släpa ut mig till skogs för lite Balboa träning. Nej, idag har jag bara suttit och tänkt biceps högt för mig själv. Tankens kraft är ju som jag tidigare sagt väldigt stor så jag räknar med rejäl värk i kanonerna imorgon bitti.


Anledningen till träningen då? Jag kan hålla med om att det ter sig ganska så onödigt nu när jag inte längre spelar hockey. Men, jag har sedan några år tillbaka drillats in i en sekt startad av en man vid namn Peter Viklund. Han verkade ha en liten fetish för kortväxta, för övriga medlemmar i hans sällskap var två bröder vid namn Lax. Enligt vår egen Scheike så gällde samma regler som för medlemmarna i den riktige Scheikes sällskap. Eller nja, det var väl ytterst sällan någon av oss fick känna riset mot våra skinkor. Men lite smärta skulle man känna. Smärta framkallad av järnlyftning tidiga mornar på gymmet. Först då, enligt Peter, kunde man ge sig ut på Smitingen i minimala tangakalsonger och spela beachvolley i sann Top-Gun anda. Detta program har jag följt sedan dess. Dock med väldigt dåliga resultat. Men det är iallafall skönt att kliva upp tidigt.

Det här är nog det jag kommer att sakna mest med att eventuellt inte spendera sommaren i Härnösand. Att rätta in sig i lemmeltåget alltså. Detta tåg följer alltid samma spår.

Anhalt 1. Smitingens Havsbad. Då stan är uttrustad med en av Sveriges bästa stränder är detta rätt oundvikligt. Här knyts kontakter, spelas beachvolley och leks med kulörta kulor. Här stannar tåget mellan 12 och 16. Sedan har man förhoppningsvis träffat på några trevliga likasinnade som bjuder med en till nästa stopp.

Anhalt 2: Grillfest. Här börjar det inte alltför sällan lite stelt. Man sneglar lite på sällskapet som bjudits in. Är det sååå han ser ut med kläder, tänker man. Men, eftersom en grillfest utan öl är en sorglig stund så brukar denna skeptis snabbt släppas och samtalen börjar nå höga höjder. När någon sedan klivit över gränsen( läs Cobra...) genom ett för snabbt rus, en tidig sömn, en illa lagd kommentar eller en spya i grannens taggbuskar så brukar man rappt samla ihop resterande människor och ställa sig på perongen för att tuffa vidare mot...

Anhalt 3. Skeppet eller Hamnkrogen. Här har alla hämningar släppt. Ölen SKA in. Inga fångar tas. Samtliga grillgäng i staden möts upp för att mäta sin styrka i ett sjöslag för områdets ära. Eventuellt vill man också imponera på den oskyldiga flirten som låg och läste en bok i godan ro vid anhalt 1 tidigare under dagen. Eller lyssna på när trubaduren John på bruten svenska sjunger- Jaaak hattte en kång ett båååt, men tet var fört länkeeeesen. Vilket som går bra. Alla sätt är godkända enligt Härnösands sommarlagar. För de få överlevande följer man sedan rälsen mot:

Anhalt 4. De som står och vinkar adjö från det här tåget är inga jävla bluffar. Nu börjar efterfest hos vem som helst med obligatorisk avbrinning i valfri soffa. Bakfyllan kommer att vara enorm. Det enda som hjälper dem dagen efter är att man får en symbolisk tapperhetsmedalj att lägga på ögonen när man ska tillbaka till första anhalt igen.


Så här ser i stort sett sommardagarna ut i staden. Det kommer jag att sakna. Men jag känner ändå på mig att den här sommaren kommer att bli fantastisk. Uteserveringar, konserter och allmän oreda står på min meny. Det kommer att bli grymt kul. Jag känner det redan. Men som vi alla vet så kan de här positiva vibrationerna snabbt komma att ändras. Det enda som krävs är att det sitter en gubbe nere i sin 76 rums villa i Tylösand och filar på en refräng. Fan ta dig om du sabbar det här Per Gessle.

Lost and running.

Vill ni se någonting roligt så ska ni ge upp på Högslättens elljusspår under två veckor. Risken är då ganska stor att ni stöter på undertecknad som springer omkring och gör min berömda och beryktade imitation av dvärgarna från programmet Fångarna på Fortet. Just det. Exakt i detta nu sätter jag igång och försöker springa ikapp strandformen. Nu har jag alltså två veckor av sallad och vatten framför mig. Operation magruta är härmed inledd. Inte ens en tillstymmelse till alkoholhaltig dryck kommer att få mig på fel köl den här gången. Om jag så ska bombhota hamnkrogen så ska jag lyckas. Sanna mina ord, kära läsare. Ibland är jag nämligen oerhört viljestark. Om ni inte märker det så är det här gjort mest som ett slags peptalk till mig själv så egentligen behöver ni inte läsa vidare. Men, första radens erbjudande ligger kvar. Ett skratt garanteras där ute i skogen. Välkommna.


Efter mitt förra inlägg ringde en upprörd brilla hem till mig och krävde en dementi. Tio öl hade han minsann inte druckit. Bjapa bjapa bjapa, Näslund. Det här är min blogg och jag har alla rätt i världen att krydda mina historier en smula. Även fast du defacto kanske drack tolv. Det konstiga var att han inte alls hade några synpunkter på att jag avslöjade hans egentliga fader. Men det stycket var väl för långt för att han skulle orka ställa in fokuset på sina smurfglasögon kan man tänka.


Nu ska jag prova det här med att lägga ut en låt. Det är ju ingen dålig press man satt på sig själv i den här frågan heller. Vilken låt ska man välja utan att bli kallad för en överstenöt och en fantasilös fjant? Förmodligen så hade det inte spelat någon roll vilken jag valt för ni har väl ändå suttit i era kammare och slipat knivar som ska in i min rygg antar jag. Så, därför blev det den här gamla favoriten. Väldigt vacker enligt eget tycke. Att den sedan handlar om heroin behöver ni inte dra allt för stora växlar av om ni nu inte är väldigt sugna på just det vill säga. För mig handlar den om något annat. Och nej Pa Jallow, det är inte om dig.


För att underlätta för er tondöva rackare så valde jag även en version där ni kan följa med i texten.

Train in vain.

Så, då var ännu en fin helg i Olssons liv till ända. Eller fin. Det vore att underdiva en smula. Den var en succe helt enkelt. Fredagen började med att jag mötte upp den världsvane playboyen vid namn Högberg på Centralstationen. Genom ren och skär telepati hamnade vi båda inne på O´learys. Ingen behövde fråga hur den andre hamnat där, det var det mest naturliga i världen. Ibland är tankens kraft otrolig. Nog för att han med lätthet skulle kunna spela in en ny version av ET men det här var något utöver det vanliga. Men men, när den efterföljande ölen inmundigats bar det vidare mot min lägenhet där jag visade honom mitt nybonade golv som han skulle sova i samt hundskålen som jag polerat upp till honom dagen till ära. Han såg nöjd ut. Mumlade något om Grand. Typisk storstadslyx kom också ur hans mun. När han sedan sörplat i sig från skålen begav vi oss på lite mer centrala dåligheter. Götgats stafett med många öl alltså. I den fanns det dock inga vinnare den här gången. Den avslutades framåt två på det flytande helvetet vid namn Patricia och trots ett brutalt intag av öl och whisky så klassades vi tidigt som de två nyktraste människorna ombord. Skepp ohoj. Vi vinkade glatt adjö med mössan i hand och fokuserade på morgondagen istället.

Mosebacke intogs runt halv elva. Strålande sol och världens bästa brunchbuffe med tillhörande Bloody Marys välkomnade oss med öppna armar. Till vår duo anslöt också Niklas och Tobias Näslund. Alla som träffat denne Tobbe vet att det i stort sett är omöjligt att inte skratta åt honom. Inte bara för hans underliga uppenbarelse utan mest för hans förmåga att berätta historier. Helt otroligt. Tobbe skulle enbart stanna för två snabba öl innan han var tvungen att kila hemåt för att slänga ihop en trerätters middag han lovat frugan. Alla som träffat denne Tobbe vet att detta var omöjligt. Tio öl senare snubblande han glatt nedför Hökens gata med det man bara kan förmoda var Macdonalds och en förlåt-blombukett i tankarna. Han påstod i alla fall senare att middagen hade blivit en stor jävla succe, men jag har mina tvivel.

Ett ögonblick som man annars bara upplever i programmet Spårlöst Försvunnen utspelades också. Det var när Per och Tobbe hamnade mitt emot varann. Man såg hur de tittade på varandra med far och son blick. Sekunderna gick och de var till slut övertygade att de satt och tittade in i varsin spegel.- Paaaapa? frågade Tobbe och jag var vid detta ögonblick beredd på att få se Renee Nyberg kuta ur buskarna med ett kamerateam och att jazzorkestern skulle börja spela sin mest gripande musik från scenen. Så blev dock inte fallet. Men jag lovar att rota vidare i denna härva av bastarder.

Hemresan blev inte vad jag hoppats på. Denna gång skippade jag Y-bussen och bokade ett tåg istället. Tåg har jag alltid gillat. Men inte när man tvingas sitta med en disfunktionell familj. Mamma Nyblond och Pappa Anabola tog sig nämligen en nätt liten tupplur på tre timmar. Vilket gjorde att lilla dotter Gapkäft fritt kunde terrorisera övriga resande. Det gjorde hon också. Hon hade ungefär samma röstkapacitet som en ung Janis Joplin och hade inga som helst skrupler att visa upp den heller. När hon sedan som grädde på moset sket på sig var min olycka gjord. Den distinkta lukten av barnbajs spred sig genom kupen snabbare än ett rykte genom Härnösand. Fy fan. Tack och lov nådde doften också hennes far som agerade som man bör göra. En utskällning alltså. Varför skaffar en del barn? Nä, då är det bättre att göra som Per och Tobias. Mötas efter 30 år på Mosebacke med enbart öl och jazziga låtar som sällskap.


In the neighbourhood.

Ja herregud. Hur många galningar finns det egentligen i vårt avlånga land? Ni läsare av bloggen exkluderad. Er diagnos är så svår att ställa att man inte bara kan skriva galning. Nej, jag sitter just nu och följer programmet Grannfejden. Vilka fantastiska blåbär som rör sig därute i stugorna alltså. Nu är det någon gammal gubbe med son, alternativt ung älskare(i detta har jag inte lyckats få någon klarhet....) som stör sig på sin grannfamilj. Vilket jag i och för sig kan förstå då familjens överhuvud Erling verkar samla på sig allting han ser.- Glimmar det är det guld verkar den där skatan tänka. Och på tal om skator så är hans fru en riktig finne i arslet också. Hon samlar tydligen på barn. Som i sin tur samlar på mopeder. Trasigt är det minsta man kan säga om detta lilla samhälle i Västergötland. Nu verkar det dock som att vår egna alfahanne Robert Aschberg har lyckats stilla lite av deras hunger att ta till knytnävarna. Vad driver såna här människor egentligen? Kommer ni ihåg de där dårarna uppe i Gällivare(?) förresten? De måste vara det största fall av banjospelare som Sverige någonsin lyckats forma. Vilket inte säger lite. Fast när jag tänker efter så kanske det inte är så tokigt ändå att bli så där. Lite social kontakt är aldrig fel oavsett vilka former de kommer i. Det är ju ett rent genialt sätt förresten. Makalöst. Låt oss säga så här. Är jag fortfarande singel den dagen jag fyller 30 så kommer ungarna som bor i området kring min lilla stuga att få ett rent jävla helvete med gubben Olsson. Och med hans folkilskna galna gris Clancy.

Nu laddar jag för morgondagen. Först så kommer jag att tillbringa ett par timmar med att försöka knyta ihop den här jobbsäcken jag kämpat med ett tag nu. Sedan kommer Härnösands svar på Dr Phil ner och hälsar på. En Dr Phil med uppenbart dåliga avsikter dock. Herr PerUkén alltså. Det blir väldigt trevligt. Så håll i hatten om ni damer ser en flintskallig clown och en hjulbent dvärg komma gående. Byt gångriktning och ignorera i största möjliga mån. Dessa herrar för inget annat än ond bråd död med sig.

Uppsala var fantasiskt. Om man tar bort alla plugghästar, cyklar och annan smuts som ligger och skräpar förstås. Men mina största tack till Linn och Jocke för en väl anordnad fest. Samt till Linus för sängplats och till Gustav för gott sällskap.

13 års sökande efter den bästa bakismaten är över. Omelett med ansjovis, fetaost och oliver. Salt SM. Men salta killar ska ha det salt. Så är det.

Down for whatever.

Tanken var att jag skulle skriva det här inlägget igår men då var jag på tok för upprörd. Vart i hela himlen hittar man ett tyskt Y på datorn? Hela planen om att skriva om filmen som gick i förrgår blir aningen förtunnad genom att jag inte kan hitta det. Men, låt oss ponera att filmen handlar om terrordådet 1972 mot Israels OS-trupp i en välkänd tyskt stad med detta förbannade Y som andra bokstav. Kan man ändra historien till att det utspelades i Berlin istället? Skitsamma, i denna onämnbara film får man följa Eric Bana och hans israeliska vänner ta upp jakten på de skyldiga till dådet. Det är en smått fantastiskt historia som verkligen får en att tappa andan. Inte bara på grund av att den gode Eric aldrig någonsin kommer att vara lika bra eller snygg i en roll någonsin. Är jag inte väldigt lik honom förresten? Med väldigt, väldigt god vilja från er sida? Nähä. Det är ingen av er heller i så fall.

Det som gör filmen så bra är att oavsett vilket land de befinner sig så verkar all befolkning så oerhört politiskt insatta. Oavsett om de är i Paris, Rom eller denna onämnbara stad så finns det alltid bundsförvanter att tillgå. På gott och ont naturligtvis då dessa kamrater i nästa stund kan sälja ut dig därför att de bytt sida för ett par dollar. Och nu närmar jag mig oundvikligt pudelns kärna... Jag är helt åsiktslös. Tom. Pinsam. Oengarerad. En slöröstare på vänstern utan att längre egentligen orka bry mig om varför. Så kan jag ju naturligtvis inte ha det. Alltså behöver jag adoptera några av era ideer och åsikter. Finns det någon därute som vill göra sin röst hörd genom detta otroliga språkrör? Kanske någon bi-odlare som vill driva en kampanj mot det nya Europa eller någon som vill förbjuda speedos på stranden? Im your man. Införande av större hamburgare? Lämna en kommentar. Bannlysa vad von helst? Oh ja.

Jag behöver något att brinna för alltså. Någonting som är aningen mer kärnfyllt en hur man hittar en obeftintligt dryg liten jävla tysk bokstav på ett tangentbord. Om det har jag massor av åsikter redan. Något jag skulle vilja sprida ut är lite tuffa youtube klipp från mina favoritband. Men, hur gör man det egentligen? Jag får inte till det. För att ta till ett annant tyskt ord. Hilfe.

Nu ska jag packa. Resan som nomad tuffar vidare. Denna gång mot Östra Aros tillsammans med Gustav för ett möte med DooWoopgruppens starke man Joakim. Och en eventuell ny manager vid namn Linus. Det kan gå exakt hur som helst. Linus är nämligen ytterst oberäknelig.

Först diskning dock. Här har ni en genomtänkt tanke om den saken. Kuken.

Too drunk to fuck.

Jag. Har. Aldrig. Varit. Så. Bakis. Som. Igår. Redan på morgonen kände jag att något inte stod rätt till i min kropp. Benen hängde inte riktigt med på något sätt. Eller hängde med förresten, det fanns ingenting att ta rygg på när min hjärna beslutat sig för att ta en lång timeout. Som tur var så slapp jag åtminstone köra. Den lotten föll stället på Masken. Wekling drog sig snabbt undan som den maräng han är och valde att sitta och pipa i en annan bil. Min chaufför visade snabbt prov på att han har Stockholms trafik i sin kropp. Snabba starter och fina mjuka stopp hela vägen. Dock inte på grund av trafiksituationen utan att han var tvungen att låta mig släppa ut Herr Magsyra ur min kropp. Helt makalöst. När jag sedan kommit hem så började nästa överskattning av min egen kompetens. Lite hungrig var man allt och det enda som jag ansåg skulle passa var rå fisk. Med facit i hand var det en utav de sämsta ideer min hjärna släppte ur sig på hela helgen. Men då ska ni även veta att den var under the influence i snabbt räknat 87% av tiden. Men, var det värt det? Ja, ja och åter ja. Ge mig en ny chans och jag springer över samma dumma flaskor igen.

Hassela alltså. För att göra en lång historia kort så var det väldigt blött. De nogräknande arrangörerna hade helt riktigt kalkylerat att stället skulla vara folktomt och att ingenting skulle kunna störa de tolv apornas arme från att inta orten och göra processen kort med den medhavda drycken. Spelsinne tror jag att det kan kallas. En stuga kom att bli samtligas hem under två dagar, med någon form av hela havet stormar när det gällde att hitta sin säng. Min blev något mindre än de övrigas då jag adopterade en fåtölj och la mig raklång i den. Ett bra val skulle det komma att visa sig. Mest då på grund av att väldigt få var intresserade av ett byte och att jag således kunde drömma mina våta drömmar relativt ostört. Även där kommer en liten sak kallad spelsinne in i bilden.

Det visade jag dock inte under tävlingarna. Stövelkastning- Sist. Skytte med luftgevär- Dödssist. Softball- Naken, översprungen på en grusplan då jag vaktade min bas lite för oförsiktigt. Frågesport- Sjua. Fotboll- Vinnare men ett knä fattigare. Drinkning- Någonstans i mittenskiktet. I det sista hade jag garanterat kunna hamna bättre till ifall jag inte lagt upp loppet fel och peakat lite väl tidigt. Räknar man skadorna så stod jag som ensam vinnare. Frost tvåa med en armbågskrasch och en man med fågelnamn trea med ett spräckt ögonbryn efter att ha jobbat lite väl tight på buggen. Resterande skador sträcker sig nog till lite kramp i magar efter alla skratt som bjöds. Fantastiskt lyckad helg och jag kan knappt bärga mig till nästa resmål avslöjas. Nu ska jag dock försöka hitta tillbaka till en normal dygnsrytm igen. Och eventuellt försöka stjäla åt mig en ny lever inne på Danderyds Sjukhus. Jag återkommer i detta ämne senare.

All tomorrow´s parties.

Nu börjar det dra ihop sig på fler än en front. Idag var nämligen undertecknad på en jobbintervju. Därav bloggbristen då jag stod framför spegeln med mössan i hand och tränade på artighetsfraser av alla slag ni kan tänka er. Ett tag var jag rädd att mitt falskt inövade flin skulle fastna för gott i mitt ansikte. Lyckligtvis blev det nu inte så utan jag kunde dansa in på intervjun med ett par snabba jazzsteg och måla upp mig själv som en övermänniska utan nämnbara brister. Hur det gick har jag dock ingen aning om. Firade passade jag dock på att göra på bästa sätt. Två starköl och en inköpt skiva av Eldkvarn. Slå det ni. Men nu håller jag tummarna att det i nästa vecka dimper ner ett litet rosa brev i brevlådan med en söt smilegubbe på som är så populär bland oss ungdomar nu för tiden. Lite grädde på mitt mos vore inte galet just nu.

Spändare är jag dock inför helgens stundande bravader. Ja, det är äntligen dags att samla ihop spillrorna av HärnösandsGubbReseSällskap igen. Förra gången vet ju ni vana läsare att vi befann oss i Stockholm. Helgens resa går även den till en riktig metropol. Hassela. Som enligt uppgift inte kommer att ha en endaste affär öppet. Vilket passar syftet alldeles utmärkt. Törstiga killar gör sig bäst endast i sällskap av skog. Just valet av ort kan inte heller ha varit någon slump då Hassela mest är känd för sitt kollektiv. De kan mycket väl få sällskap av tolv stycken skamsna herrar tidigt på söndag morgon.

Men men, nu verkar det som att en del av planen kommer att gå i stöpet för min egen del. Vi ska härifrån åka tre stycken. Förutom undertecknad så ska även Wekling och Masken med. Eftersom varken jag eller Niklas äger någon bil så blir det Maskens suzuki som får agera herrgårdsvagn. Men tydligen inte med honom bakom ratten, den lotten föll istället på mig. Skamligt. Ska jag behöva sitta och lyssna på deras fyllehistorier i tre timmar? Valet av chaufför följde inte heller några som helst regler och lagar. Man brukar ju köra Sten, sax eller påse om en sådan viktig sak. Det var i alla fall vad jag trodde. Nej, sa de här två. Vi har beslutat om det här. -Hur då? undrade jag. Sedan tänkte jag att de förmodligen valt mig för att jag är yngst, kortast eller behöver mest körträning. Svaret jag fick av Niklas var därför aningen chockerande.- Störst kuk kör. Mot detta kunde jag ju inte gärna börja argumentera. Smickrande naturligtvis, men sedan när ska behöva bli straffad för att ha ett gigantiskt fortplantningsorgan? Till saken hör att Masken kommer att köra hem. Wekling kommer inte att köra en millimeter. Av detta kan ni ju dra era egna slutsatser.

Time for heroes.

Champions League i all ära men säger man fotboll till mig så dyker det först och främst upp två saker i mitt huvud. Leeds United och Korpen. Numera är dessa två heller ingen omöjlig kombination då Leeds börjat rasa likt en cementfotad maffiablåsare genom seriesystemen i England. Jag har ärligt talat haft liten eller ingen koll på laget sedan man ramlade ur Premier Leauge för några år sedan. Men mitt favoritlag därborta är det hur som helst. Alltid retar det någon.

Korpen däremot. Till den kommer aldrig min kärlek att svalna. I år kommer det liksom ifjol att bli ett sparsamt matchande för mig, har dock lovat det stolta gänget Logica min tjocka kropp vid de tillfällen jag kan. Annat var det förr. Då tillhörde jag det mest överlägsna laget i Härnösands historia, Ranchen. Tre år ställde vi upp, tre år vann vi. Jag tror att vi förlorade en match under denna tid, men då var inte jag närvarande så den räknar jag inte in. Ranchen var vid första anblick inget skrämmande gäng. Ingen skulle ens med god vilja kunna kallas för atlet. Ja, utöver mig då förstås. Men jäklar anacka vad det spelades boll där på Högslättens grusplan under de där tre åren. Hade någon bjudit in Lars Lagerbäck för en liten titt så hade Sverige haft ett helt annat grundspel i dagsläget, det vågar jag nästan sätta morgondagens lunchpeng på. Det var alltså så det gick till när Härnta Globetrotters bjöd upp till dans, som jag minns det. Det jag inte minns alltför mycket av var dock segerbanketterna. Det enda fragmentet som dyker upp är att samtliga spillde i sin den dryck man köpt i den nyss vunna bucklan och sedan drack man ur den. Alltså, en skvätt öl, lite GT, en smula Bloody Mary, toppat med whisky, colagrogg och saft (Westling). Ett lag som besatt en hel del klass även utanför planen alltså. Men vilka var de då? Som av en händelse sprang jag på den här gamla bilden från den första säsongen. Omdömena hittade jag på en sida som jag inte kommer ihåg vad den heter.



Övre raden från vänster: Henrik Thunberg, ytterst slitstark. Var under sin tid som aktiv känd som Femmans bäste mittback. I Korpen som den törstigaste. Bollsäker och elegant.
Mathias Åström, Självutnämnd skyttekung. Den här säsongen kan det dock ha legat något i det. Målhungern byttes dock sedermera ut mot vanlig hunger. Lite synd egentligen, han hade kunnat bli något riktigt stort sett till annat än midjemåttet.
Martin Blomqvist, Satte på sig sin högersko på vänsterfot och viceversa. Sedan dunkade han yttersidor som världen inte sett maken till sedan dess. Trots sina 216 cm vann han enbart två nickdueller på säsongen. Samtliga på uppvärmingen. Mot sin dotter.
Jonas Svanberg, Härnösands Al Bundy var faktiskt en ytterst kapabel bollsparkare på sin tid. Efter ovan nämnda Åström lagets målskytt. Att han sedan inte såg bollen när den låg vid fötterna på grund av sin gigantiska snus visar bara på en väldigt fin känsla.
Christer Olsson, Var han med? Jag kommer inte ihåg honom... Han var säkert duktig. Om inte annat så äger han numera en guldmedalj som han kan ha på sig när han masserar Timrå IKs hockeyspelare. Eller bara ha på sig. Det måste han få bestämma själv.
 
Nedre raden från vänster. Patrik Westling, Intjatad i laget av sin mor var det inte många som hade några större förväntningar på honom. Det var nog bra det. Lyckades dock punktera en lunga på en stackare som stack sig på ett av hans revben. I övrigt blek. Körde dock med kortärmad tröja. Det var ganska tufft i alla fall.
Håkan Olsson, Lagets hjärta, lagets lungor och lagets look. Utan den där evighetsmaskinen på mitten hade Ranchen nog kunnat sitta i grässlänten och petat sina näsor medan finalen spelades mellan två andra lag. Lägg även märke till att han redan då hade mustasch. En blandning av Messi, Platini och Van Basten. För. Jävligt. Bra.
Tobbe Svensson, Hade den otacksamma uppgiften av städa upp efter H. Olssons misstag. När dessa aldrig kom gick han alltså sysslolös. Byggde dock ett väldigt fint torn av grus alldeles bredvid planen.
Peter Lunkovic, Målvakt. Fick två skott på sig under hela året. Båda parerades med fötterna. Brukade peppa laget bakifrån sitt mål med att sjunga Nick Borgen låtar. Ibland funderade grabbarna då på att lämna walkover eller ställa en kvast i målet.

Saknas på bilden gör Daniel Frost, Var han vänster eller högerfotad? Han såg ut att skjuta lika hårt med båda fötterna. Träffade dock inget annat än motståndarnas benpipor. Och flirtade med domaren Inge Köhn. Fina resultat i bägge kategorierna.

Sven-Olov Åström, Spelade en match och visade då vart skåpet skulle stå. Vaktade sin vänsterkant som om det vore hans enda barn. Utöver Olsson lagets bäste.

Shame on a nigga.

-Skämmes ta mig fan, var väl ett uttryck som en Robinsson-deltagare myntade för några år sedan? Det är vad jag får göra idag. Här utger man sig för att vara er nya expert och orakel i musiksvängen och det första man gör är att vilseleda er. Fick nu reda på att konserten jag hänvisade er till i förra inlägget var inspelad på 70-talet och inte i mitten av 80. Men lugn nu innan ni får för er att korsfästa mig och spotta ut ert hat mot min person, en ursäkt är redan skickad till samtliga nöjesredaktioner i Sverige. Likaså har jag beställt en moderiktig dumstrut att bära när jag nästa gång rider in i Härnösand på min åsna. Hoppas ni kan finna det i era hjärtan att förlåta mig. Jag kommer själv att ha väldigt svårt för det. Om ni nu ursäktar så ska jag gå och piska min rygg blodig med en kedja som den där förbannade albino-munken i Da Vinci koden gjorde. Det borde putsa bort lite av denna skam som ligger lagrad över min hud. Förlåt mig.

Human Fly.

Ett nöje med att vara hemma på mammas gata är att få köra ner min stora näsa i farsans gamla lp-samling. Då kan man verkligen helt glömma tid och rum. Mycket av det som finns gömt i de där backarna har man ju hört förut vid åtskilliga tillfällen men glömt av hur bra de faktiskt är. Tro det eller ej mina smarta läsare. Idag var en sådan dag då jag likt en blind höna hittade ett guldkorn. Egentligen hade jag tänkt skriva om det här bandet för några veckor sedan men glömde helt bort det. Anledningen till att de då var värda ett par rader, förutom att de var ett fantastiskt band förstås, att deras sångare dog då. Nu kommer en liten hyllning postumt istället. Att dessutom omslaget till skivan i det närmaste stinker av den rock de spelar gör inte saken direkt sämre. Håll till godo.




The Cramps alltså. Nu när jag är lite av en lokal profil så känner jag att emellanåt måste peka ut rätt riktning i den popkulturella djungeln till er. The Cramps bör ni åtminstone låna ut ett högeröra till i ett par minuter. Varför inte till deras mest kända framträdande som skedde på ett mentalsjukhus i Kalifornien i mitten av 80-talet. Valet av lokal säger en hel del om hur de låter. Den här skivan är riktigt vass. Live dessutom. Vassare än skivan själv är dock namnen på lineupen den här kvällen. Håll i era cylinderhattar nu.

Trummor: Nick Knox.
Sångare: Lux Interior
Ledande Gitarr: Poison Ivy
Gitarr: Congo Powers

Ojojoj. Såna namn kommer jag att kräva till mitt mopedgäng som kommer att bildas någon gång nästa sommar. Varför har inte fler band anammat lite tuffa artistnamn? Eller vanliga personer med för den delen. Det enda namn jag på rak arm kan komma på som möjligen skulle kunna spela tamburin eller något i The Cramps är Härnösands gamla juvel till mackägare. Mr Bo Bensin.

Turning Japanese.

Förra helgen hade all anledning att uppmärksammas ur egen synvinkel. Team Härnösand firade att föreningen numera är hela 5 år gammal. Detta gjordes med en brakfest långt ute i Häggdånger med inbjudningar till samtliga som någon gång kommit i kontakt med denna härliga klubb. Förutom Niklas Westling, han har tydligen skjutit ur sig ett par gånger för mycket i sambamd med liknande tillställningar. Helt rätt beslut där. Ur egen synvinkel då? Jo, det var nämligen så att jag tog det oerhört mogna beslutet att inte medverka. Tidigare har jag varit en del av inredningen så fort det vankas möjlighet till billiga drinkar i sällskap av likasinnande vinsäckar till människor. Men inte den här gången, istället valde jag att bränna av ett litet nätt 24-timmars pass på jobbet. Det kanske låter ynkligt i era öron men det här var ett stort steg i min marsch mot mognare år, jag kan nämligen inte komma ihåg att jag någon gång tidigare rest mig upp och skrikit Njet till en galakväll av denna klass. Ett litet steg i rätt riktning helt klart.


Men men, säg den dans där man inte tar ett steg tillbaka. Naturligtvis var detta beslut värt att firas med inte bara en, utan två, små tillställningar veckan efter. Se där. Tillbaka in i gruvan bara. Först den stora amatörkvällen som går under namnet sista april. Där var man såklart in och rotade med en hejdundrades spritmössa på skallen. Det mest skrämmande med den kvällen var skjutsen hem från Parken då jag hamnade i en riktig raggarbil av samma modell som den jag visade på bilden i ett tidigare inlägg. Sjukt. Nu är man alltså någon form av semi-raggare helt plötsligt. Och nej, jag delade inte ut några blåsjobb där i baksätet. Kanske mest beroende på att jag satt ensam. Första maj blev trots detta en riktig demonstrationsdag från min sida. Som sig bör. Men jag protesterade inte mot Wanja och Mona som mina andra röda arbetarbröder. Istället låg jag och demonstrerade mycket livligt mot min fruktansvärda bakfylla.Två plakat och fyra sånger senare valde den att lämna in sin avskedsansökan och jag var än en gång en fri man.

Det firades också. Först en liten förgök uppe hos Pa Jallow med familj. Där bjöds jag på en delikat japansk anrättning vid namn sushi. Det är, för er som inte vet, min absoluta favorit. Folk som inte äter detta får ingen kärlek från min sida. Jag är den råa fiskens bästa amabassadör. Jag brukar skrika som de gör i filmen -Nyckeln till Frihet- när nya fångar anländer, varje gång jag ska äta denna rätt. Högt och taktfast- Färskt Fisk, Färskt Fisk, Färskt Fisk. Ett väldigt uppskattat partytrick. Detta enligt både mig och min kvarting med Sake. Men, för att återgå till ämnet så slutade kvällen i en ännu en fylla av deluxe variant. Pa och jag slog våra ölkassar ihop och begav oss upp till den store gurun i törstens fråga. PerUken. Där möttes vi upp av inte mindre än två stycken håriga släktingar till mig och redan där var kvällens öde bestämt. Den längre utav dem hann med att sjunga igenom hela Dan Hylanders sångrepertoar med komp på sin gitarr. En gitarr som i vanliga människors ögon lätt skulle misstolkas som en spade. Och möjligen skulle man med lite fantasi även kunna missta hans plektrum för en hammare. Men, kvällen var mycket lyckad och trevlig i övrigt. Enda riktiga plumpen i protokollet inträffade då Pa´s dotter vid ett omdömeslöst ögonblick kallade mig för farbror. Ett rejält övertramp.


Nu sitter jag alltså än en gång och vårdar en bakfylla av bibliska mått. Det är allt annat än skönt. Men jag antar att det är just det en gammal snuskfarbror förtjänar. Imorgon drar jag till Stockholm igen för att leva mitt nya liv som lattemamma i två veckor. Minus ungarna då förstås.

RSS 2.0