barens

Jag berörde i ett tidigare inlägg staden Sollefteå. I två veckor har jag alltså spenderat min dyrbara tid i de trakterna. Anledningen? En nio års kraftig förstoppning. Jag var helt enkelt tvungen att åka till annan ort för att kunna bajsa i lugn och ro. Visst, jag har tidigare försökt och försökt, men alltid med samma resultat. Den där sista korven har alltid suttit kvar i mynningen, känt smaken av frihet och sedan återvänt in i gruvan igen likt ett sköldpaddshuvud i sitt skal. På ett ytterst retsamt sätt ska jag också fastslå.

Men den här gången skulle den alltså ut. Jag började första veckan med att försiktigt lirka mig igenom lite teoretiska kunskaper kring ämnet, för att sedan anmäla mig till hur förstoppningar fungerar i kyla. Vi kan kalla det riskutbilddning. Varje dag genomgick jag också två uppmjukningspass för att kroppen skulle vänja sig vid den anpänning som väntade...Samma procedur följde också vecka två. Jag kände här hur kroppen började bygga upp en styrka att trycka ut fanskapet för gott. Den här veckan fick jag också visa upp mina teoretiska kunskaper för en expert inom området. Med bravur godkänt löd hans omdöme. Samma sak sa min lärare som peppat mig hela tiden kring de dagliga besöken. - Det här kommer att gå bra Håkan, nu skiter du ut precis allting!

Sedan var det då äntligen dags för själva slutprovet. Nervös gick jag fram och skakade hand med han som skulle instruera och bedömma min nyfunna teknik. Upp till bevis tänkte jag och klev in genom dörren. Sedan tog jag i allt jag kunde, fokuserade, tittade långt fram i horisonten och tryckte till...

Plums, lät det... Jag skrek som jag inbillar mig att en kvinna skriker vid sin första förlossning. En halvtimme fortsatte sedan kampen innan jag stannade av och vrålade- Är den ute än?!!! - Titta får du se svarade mannen på ett lugnt sätt. Jag kollade försiktig ner och fick se nio år av ångest, nio år av andras förväntningar, nio år av kasst självförtroende, nio år av självömkan, ligga i en stor hög nedanför mig. - Vad ska du kalla högen frågade han mig försiktigt? - Jag tror att han får heta Körkort svarade jag behärskat. Sedan joggade jag på små lätta moln hela vägen till Bodils Toyota och körde iväg.

Se där ja. Jag har alltså äntligen vuxit upp en smula. Nu återstår bara att välja gäng. Ska jag bli en antibilist och alltid svara- Nej, jag kan inte köra, men jag får. Eller ska jag redan nu ska jobb på minikrogen och börja köra ut pizza? Svaret kan bli en egen svart taxi rörelse i grekisk tappning, jag har i alla fall brösthår för det ändamålet numera. Det jag inte kommer att göra är i alla fall att ge mig ut och dunka en massa plåt nätterna lång med ett spritångande sällskap runt omkring mig. Jag följer nämligen Turbonegros gamla sång " Raggare is a bunch of motherfuckers" till punkt och pricka.

Just nu befinner jag mig i den kungliga hufvudstaden i en dryg vecka. Tanken var att jag skulle fira med min förra flickvän som numera bor härnere. Men av det bidde det intet då hon på ett bryskt sätt bestämde sig för att mota Backa_Olle i grind. Anledningen håller jag för mig själv. Kanske bajsar jag ut den om nio år också. Vem vet.

Istället sitter jag hos en äkta hedersknyffel vid namn Niklas Westling, bror till tidigare nämnda El Beppo. En riktigt söt karl den där Niklas. Och till helgen kommer resten av gänget ner också. Krull-Bertil, Proppen, George Kidd, Mathias Åström och Lacke. Det kan bli Stockholms Blodbad 2 det. Om blod byts ut mot sprit vill säga.