MC5.
Håkan Olsson är enligt tidningen Yippie Härnösands näst bäste bloggare just nu. Är detta ett sjukt skämt? Lyteskomik? Dålig smak? Eller är tidningen något stort på spåren här... Många frågor kräver många svar. Men det har vi inte tid med här. Det vi vill veta är kort sagt: Förtjänar han detta?
Tobbe Svensson
Bowlingproffs 34år
Härnösand.
Lyssna jävligt noga nu. Jag har varit i Jugoslavien under ett brinnande inbördeskrig, jag har jobbat en sen lördagsnatt på Parken, jag har fler än en gång stirrat döden i vitögat. Jag vet vad jag talar om med andra ord. Jag har aldrig sett något värre än den där bloggen. Helvetet på jorden i skrift för att uttrycka det lindrigt. Fy fan. Finge man skulle man få ge på han en smälljävel.
Mathias Åström
Matkritiker 33 år
Härnösand
En bra text för mig ska innehålla tre saker: Mat, Bakelser eller ett fiffigt recept. Inget av dessa finns i någon av texterna på barens blogg. Jag har gång på gång påpekat detta faktum men pojkjäveln lyssnar ju inte. Som mall har jag föreslagit att han ska ta en titt på informationsbladen som finns på Macdonaldsbrickorna. Där finns det allt en människa behöver veta. Hoppas att han skärper sig. Men det här säger ganska mycket om vårt samhälle i stort. Med ett fördelaktigt yttre kan man tydligen gå hur långt som helst. Det är så att man vill spy.
Patrik Westling
Pensionär 93 år
Marbella Spanien
Jadu, det här var ju inte helt okej. För jävligt kan man tycka. Ännu ett tecken på ungdomens bristande moral. Det här samhället närmar sig botten med den där jävla Håkan som kapten på skutan. Internet är ett djävulens påfund för övrigt. När jag var ung umgicks man med varandra och kunde köpa en kvarting brännvin för 50 öre. Den drack man upp bakom Ängevallen och sedan slogs man utanför lill-Konsum så att blodet forsade. Det var bättre förr. Nu verkar man ju bara sitta bakom datorn och tjattra eller vad det nu kallas. Bedrövligt. Jag säger det igen, det var bättre förr.
Niklas Wekling
Lärarinna 32 år
Stockholm
Skämtar du? Jag förstår allvarligt talat inte vad det är för fel på folk. Jag själv har skrivit in över 30 olika noveller till Aktuell Rapport genom tiderna och fått hälften publicerade så jag vet vad jag snackar om. Han skriver bara om en massa skit. Väx upp Håkan och kom tillbaka när du hamnat i en riktig tidning. Kan du vänta ett tag? Såja, jag håller på med ett korsord serru, Lyckoslantens svåra. Du vet inte vad som läggs på hus på tre bokstäver med ett A i mitten? Tak?! Ja, kanske det... Skitsamma. Olssons blogg borde landsförvisas. Har jag sagt att han är äcklig förresten? Skriv det.
Gustav Tägtström
Journalist 27 år
Stockholm
Som medmänniska kan jag bara tycka att det är sorgligt. Som yrkesman vill jag slå honom på munnen. Som vän skulle jag vilja slänga ner honom i en 3-liters fryspåse, hissa upp honom i en flaggstång och slå honom som en mexikansk pinata med en knölpåk. Om det sedan skulle ramla ut lite godis så skulle det enbart vara en bonus. Jag gillar nämligen godis. Det jag inte gillar är Barens blogg. Han borde satsa på något annat. Fan, han är ju snygg så det borde inte vålla några som helst bekymmer. Lycka till.
Tobbe Svensson
Bowlingproffs 34år
Härnösand.
Lyssna jävligt noga nu. Jag har varit i Jugoslavien under ett brinnande inbördeskrig, jag har jobbat en sen lördagsnatt på Parken, jag har fler än en gång stirrat döden i vitögat. Jag vet vad jag talar om med andra ord. Jag har aldrig sett något värre än den där bloggen. Helvetet på jorden i skrift för att uttrycka det lindrigt. Fy fan. Finge man skulle man få ge på han en smälljävel.
Mathias Åström
Matkritiker 33 år
Härnösand
En bra text för mig ska innehålla tre saker: Mat, Bakelser eller ett fiffigt recept. Inget av dessa finns i någon av texterna på barens blogg. Jag har gång på gång påpekat detta faktum men pojkjäveln lyssnar ju inte. Som mall har jag föreslagit att han ska ta en titt på informationsbladen som finns på Macdonaldsbrickorna. Där finns det allt en människa behöver veta. Hoppas att han skärper sig. Men det här säger ganska mycket om vårt samhälle i stort. Med ett fördelaktigt yttre kan man tydligen gå hur långt som helst. Det är så att man vill spy.
Patrik Westling
Pensionär 93 år
Marbella Spanien
Jadu, det här var ju inte helt okej. För jävligt kan man tycka. Ännu ett tecken på ungdomens bristande moral. Det här samhället närmar sig botten med den där jävla Håkan som kapten på skutan. Internet är ett djävulens påfund för övrigt. När jag var ung umgicks man med varandra och kunde köpa en kvarting brännvin för 50 öre. Den drack man upp bakom Ängevallen och sedan slogs man utanför lill-Konsum så att blodet forsade. Det var bättre förr. Nu verkar man ju bara sitta bakom datorn och tjattra eller vad det nu kallas. Bedrövligt. Jag säger det igen, det var bättre förr.
Niklas Wekling
Lärarinna 32 år
Stockholm
Skämtar du? Jag förstår allvarligt talat inte vad det är för fel på folk. Jag själv har skrivit in över 30 olika noveller till Aktuell Rapport genom tiderna och fått hälften publicerade så jag vet vad jag snackar om. Han skriver bara om en massa skit. Väx upp Håkan och kom tillbaka när du hamnat i en riktig tidning. Kan du vänta ett tag? Såja, jag håller på med ett korsord serru, Lyckoslantens svåra. Du vet inte vad som läggs på hus på tre bokstäver med ett A i mitten? Tak?! Ja, kanske det... Skitsamma. Olssons blogg borde landsförvisas. Har jag sagt att han är äcklig förresten? Skriv det.
Gustav Tägtström
Journalist 27 år
Stockholm
Som medmänniska kan jag bara tycka att det är sorgligt. Som yrkesman vill jag slå honom på munnen. Som vän skulle jag vilja slänga ner honom i en 3-liters fryspåse, hissa upp honom i en flaggstång och slå honom som en mexikansk pinata med en knölpåk. Om det sedan skulle ramla ut lite godis så skulle det enbart vara en bonus. Jag gillar nämligen godis. Det jag inte gillar är Barens blogg. Han borde satsa på något annat. Fan, han är ju snygg så det borde inte vålla några som helst bekymmer. Lycka till.
Denim Demon.
Redan när jag satte mig ner kände jag att jag hittat hem. Likt en tigerunge på Junsele djurpark som för första gången kryper upp till sin moders bröst. Samma underbara, rogivande spinnande gav mig en känsla av trygghet. Jag, som aldrig haft en trygg punkt i livet hade plötsligt hittat mitt kall. Jag kände skinnklädseln fastna på mina ben som endast var täckta av mina alldeles för korta jeansshorts. En härlig känsla. Värmen stekte oss som fiskpinnar där bak. Uffe hade med sig ostbågar. Musiken sköttes av Yngve. Spritdunken låg i Knivens knä som en liten bebis. En alldeles underbar bebis. Bakom ratten satt vår givne ledare Påsen med sin coola uppsyn. Påsen hade minsann varit i Kramfors vid flertalet tillfällen och spöat upp såna som han kallade för lightare. De skulle man inte ta på allvar. Antingen var man med eller inte. För livet. Inga jävla jobb på veckorna. Bara bira och bilar. Det hårda livet förklarade han. Du är välkommen sa han. Vill du det? Jag fick knappt fram orden, jag ville inget hellre än att kyssa hans mustaschprydda mun för att han frågat. Vad kunde jag tillföra detta gäng av laglösa hårdingar? Jag lyckades stamma fram ett Ja till slut. Påsen log mot mig och viskade, Bra grabben. Sedan gasade han upp bilen till 30 km/h och brummade uppför Nybron. Bilarna bakom tutade som galningar men allt överröstades av Eddie Meduzas ljuvliga stämma ur högtalarna och Knivens bankade av takets plåt. -Gasen i botten sjöng Eddie och jag trodde på vartenda ord. Poesi, tänkte jag. Bilen svängde in på Sälstens camping och motorn tystnade. Nu ska du invigas, vi måste se ifall du är material för vårt gäng väste Påsen fram medan han förflyttade sig till baksätet. De vräkte ner mig på rygg och jag kysstes av Uffes läppar som smakade ostkrokar. Kniven slet av mig mina jeansshorts. Nu fastnade jag med hela min nakna kropp i skinnklädseln. Det var ljuvligt. Det här var annat än allt jag vågat hoppas på. Det här var inga små korggossar. Bara riktiga jävla män. Det svartnade för ögonen och jag tänkte att jag är i himlen innan jag svimmade. När jag vaknade låg jag ihopkrupen i Uffes trygga famn. Hans läderväst var så varm. Kniven räckte fram ett glas med sprit och sa att jag hade skött mig alldeles perfekt. Nu tillhörde jag gänget sa han. Påsen svängde in på minikrogen och köpte mig en korv. Jag var en av dem nu. Till sommaren ska vi åka ner till Västerås och gå på Powermeet. Det kommer att bli alldeles underbart. Bara hänga med likasinnade från hela Sverige och dricka sprit nätterna i ända. Fy fan vad jag längtar. Fuck samhället. Jag har hittat något bättre.
I fought the law.
När ni ser mitt råbarkade yttre så antar jag att två tankar far igenom era huvuden. Modell eller kriminell? Modell är jag inte, jag är lite för blyg för det ändamålet och kanske även aningen kort. Men om Polarn o Pyret behöver någon som promotar deras vår-kollektion så kommer jag inte att fundera länge innan jag ger ett positivt svar. Ibland kan det vara bra att vara tre äpplen hög.
Kriminell då? Ja, där är ni inte helt ute och cyklar. Nu är det ju inte så att jag styr Härnösands undre värld som en dockmästare nerifrån min lya på Lidingö även fast jag nog skulle klara det galant. Men lite av ett badass är jag nog ändå. En typisk återfallsförbrytare dessutom. Kommer ni ihåg för några år sedan då polisen bestämde sig för att förbjuda offentlig urinering? Det var dags att städa upp i städerna och razzior gjordes i varenda gathörn i jakten på fulla revirmarkerare. Detta slog hårt mot framförallt en person. Just det. Håkan Olsson. Jag började med att åka dit redan dagen efter lagen tillträdde, vilket borde ge mig en topp tio placering i Sverige. Då kan jag lova er läsare att det svors en hel del då jag med tunga, bakfulla steg gick mot posten för att betala boten på 500 spänn. Aldrig mer, kan även ha varit lite av dagens fras. Så blev det dock inte. Redan två veckor senare hade nöden ingen som helst jävla lag, bära eller brista, ätas eller äta och så vidare. Buskarna ovanför Kajutan såg ut som en stor inbjudande toalett och jag kunde omöjligt hålla tillbaka det enorma tryck som befann sig i mina nedre regioner. Jag kan säga att jag inte ens blev överraskad när polisen knackade mig på axeln och överräckte nästa plånboksvåldtäkt. Förmodligen hade de satt sina bästa män på fallet Olsson och kommit fram till att jag var av samma skrot och korn som Lars-Inge Svartenbrandt och Clark Olofsson. Omöjlig att tygla. Omöjlig att leda in på den smala vägen. Omöjlig att anpassa till den stora trygga Svensson familjen. Håkan Olsson- En återförbrytare i brottet kiss.
Två månader senare skulle polisen skörda frukterna av sitt idoga arbete. I tidningen publicerade man en lista på hur många man lyckats fånga in under perioden. I Västernorrlands län hade man tagit folk som uppsteg till den smått otroliga siffran av sju stycken. Jösses. Två av dessa var alltså yours truly och det var inte utan viss stolthet man läste texten. Nu spelade man plötsligt boll i en högre division.
Men om valet mellan att kissa på sig i krogkön eller punga ut 500 kronor i böter någonsin uppenbarar sig för er så råder jag er att välja det sistnämnda. Jag har provat båda två. Det är ganska kallt att gå hem i blöta byxor.
Hur lyckades de då ställa in siktet på mig? Jag misstänker att det kan ha något att göra med min speciella teknik. Den som lyckas gissa platsen där bilden är tagen får en kall loranga på Sundsvalls trappen i sommar.
Kriminell då? Ja, där är ni inte helt ute och cyklar. Nu är det ju inte så att jag styr Härnösands undre värld som en dockmästare nerifrån min lya på Lidingö även fast jag nog skulle klara det galant. Men lite av ett badass är jag nog ändå. En typisk återfallsförbrytare dessutom. Kommer ni ihåg för några år sedan då polisen bestämde sig för att förbjuda offentlig urinering? Det var dags att städa upp i städerna och razzior gjordes i varenda gathörn i jakten på fulla revirmarkerare. Detta slog hårt mot framförallt en person. Just det. Håkan Olsson. Jag började med att åka dit redan dagen efter lagen tillträdde, vilket borde ge mig en topp tio placering i Sverige. Då kan jag lova er läsare att det svors en hel del då jag med tunga, bakfulla steg gick mot posten för att betala boten på 500 spänn. Aldrig mer, kan även ha varit lite av dagens fras. Så blev det dock inte. Redan två veckor senare hade nöden ingen som helst jävla lag, bära eller brista, ätas eller äta och så vidare. Buskarna ovanför Kajutan såg ut som en stor inbjudande toalett och jag kunde omöjligt hålla tillbaka det enorma tryck som befann sig i mina nedre regioner. Jag kan säga att jag inte ens blev överraskad när polisen knackade mig på axeln och överräckte nästa plånboksvåldtäkt. Förmodligen hade de satt sina bästa män på fallet Olsson och kommit fram till att jag var av samma skrot och korn som Lars-Inge Svartenbrandt och Clark Olofsson. Omöjlig att tygla. Omöjlig att leda in på den smala vägen. Omöjlig att anpassa till den stora trygga Svensson familjen. Håkan Olsson- En återförbrytare i brottet kiss.
Två månader senare skulle polisen skörda frukterna av sitt idoga arbete. I tidningen publicerade man en lista på hur många man lyckats fånga in under perioden. I Västernorrlands län hade man tagit folk som uppsteg till den smått otroliga siffran av sju stycken. Jösses. Två av dessa var alltså yours truly och det var inte utan viss stolthet man läste texten. Nu spelade man plötsligt boll i en högre division.
Men om valet mellan att kissa på sig i krogkön eller punga ut 500 kronor i böter någonsin uppenbarar sig för er så råder jag er att välja det sistnämnda. Jag har provat båda två. Det är ganska kallt att gå hem i blöta byxor.
Hur lyckades de då ställa in siktet på mig? Jag misstänker att det kan ha något att göra med min speciella teknik. Den som lyckas gissa platsen där bilden är tagen får en kall loranga på Sundsvalls trappen i sommar.
For beginners.
Men se där ja. Tvåa på bloggtoppen på Härnösands nya gratistidning Yippie. Om jag visste hur man länkar så skulle jag göra det, men ni får helt enkelt ta mig på orden än så länge. Eller lära mig. Det känns naturligtvis hur stort som helst och är nog det största jag varit med om sedan jag blev framlottad till priset som Bästa Kompis på Buster/ Jofa hockeyskola i Halmstad 1995. Än en gång. Ring mig Bert.
Att skriva har jag alltid tyckt om, varför vet jag inte, men jag misstänker att det kan ha något med följande lilla anekdot att göra.
När jag var en ohängd liten snorunge på 7 år så var ungarna på Murberget något att räkna med. Kvällarna igenom hittades det på djävulskap och lektes på gårdar och tak. En fantastisk tid. Jag hade tur som fick hänga med min äldre syster och hennes gäng på deras strapatser. Varför har jag ingen aning om, och eftersom jag redan på den tiden var väldigt liten till växten så antar jag att det inte direkt var min förmåga att knycka äpplen som var tilltalande för de äldre kamraterna. Förmodligen var det så att min moders kanelbullar var det som verkligen fällde avgörande för mitt medlemskap. Men hängde med det gjorde jag.
På gården där vi oftast samlades fanns det en liten nätt tant som alltid satt i sitt fönster och kikade på oss ungar. Ibland så ropade hon också dit två stycken som var lite utanför och bjöd dem på diverse godsaker. Detta var något som inte föll oss andra i smaken direkt. Hon utnämndes raskt till kvarterets häxa och illvilliga rykten började spridas om henne. Det sades att hon flera gånger avslöjat hemliga gömställen på kurragömma, att hon brukade plantera ut glas så att cyklarna skulle få punktering och att hon vid upprepade tillfällen suttit och pekat med sitt längsta finger i riktning mot oss.
Hämnden började planeras direkt. De flesta förslag var direkt hämtade ur Dennis filmerna. Smällare i brevinkastet, hundskit på rutan, några harmlösa busringningar på dygnets alla klockslag. Ja, det mesta ett gäng ungar i åldern 7-10 år kan komma på. Men en av syrrans kamrater var lagd åt det lite mer extrema hållet. En tjock kille med glasögon som inte såg alltför mycket ut för världen hade lösningen på problemet. Att han dessutom lystrade till det oerhört tilltalande namnet Fabian Tamm gör att man inte glömmer honom i första taget. Den korpulenta pojken ville av förklarliga skäl inte att hämnden skulle innehålla några som helst spår av fysisk ansträngning, nej, Fabian ville i stället att vi skulle skriva ett brev till henne och förklara vår ståndpunkt i frågan. Sagt och gjort. Han vaggade iväg mot sitt hus för att författa detta. Efter en dryg halvtimme kom han tillbaka med ett kuvert, överräckte det till mig och sa att jag skulle lägga det i hennes brevinkast. Totalt ofarligt. Men döm om min förvåning när jag några timmar senare fick smaka på mamma Bodils vrede. Utskällningen jag och min syster fick då har jag aldrig varit i närheten av. Hon skrek som en tokig apa efter oss. Nu var det minsann färdiglekt med den där förbannade Tamm-ungen som lärde oss såna där otrevligheter. Därmed basta. Och sedan började hon läsa högt ur brevet han skrivit. Jag minns ingenting av vad som stod i det efter inledningen. Då var jag helt förbluffad och förstenad. Det började nämligen med frasen: Hej Hitlers lilla hora...
Jag var som sagt sju år och visste naturligtvis inte vem Hitler var och än mindre vad en hora var. Men jag lärde mig att man kan reta upp folk med texter betydligt mer än genom att stjäla lite fallfrukt.
Vad Fabian Tamm har för sig nuförtiden har jag inte den blekaste om. Men en inte alltför vågad gissning är att han sitter och skriver en hel del arga insändare till diverse tidningar och en och annan hotfull lapp till de som inte städar i tvättstugan efter sig. Sånt kunde han onekligen den gode Fabian.
Att skriva har jag alltid tyckt om, varför vet jag inte, men jag misstänker att det kan ha något med följande lilla anekdot att göra.
När jag var en ohängd liten snorunge på 7 år så var ungarna på Murberget något att räkna med. Kvällarna igenom hittades det på djävulskap och lektes på gårdar och tak. En fantastisk tid. Jag hade tur som fick hänga med min äldre syster och hennes gäng på deras strapatser. Varför har jag ingen aning om, och eftersom jag redan på den tiden var väldigt liten till växten så antar jag att det inte direkt var min förmåga att knycka äpplen som var tilltalande för de äldre kamraterna. Förmodligen var det så att min moders kanelbullar var det som verkligen fällde avgörande för mitt medlemskap. Men hängde med det gjorde jag.
På gården där vi oftast samlades fanns det en liten nätt tant som alltid satt i sitt fönster och kikade på oss ungar. Ibland så ropade hon också dit två stycken som var lite utanför och bjöd dem på diverse godsaker. Detta var något som inte föll oss andra i smaken direkt. Hon utnämndes raskt till kvarterets häxa och illvilliga rykten började spridas om henne. Det sades att hon flera gånger avslöjat hemliga gömställen på kurragömma, att hon brukade plantera ut glas så att cyklarna skulle få punktering och att hon vid upprepade tillfällen suttit och pekat med sitt längsta finger i riktning mot oss.
Hämnden började planeras direkt. De flesta förslag var direkt hämtade ur Dennis filmerna. Smällare i brevinkastet, hundskit på rutan, några harmlösa busringningar på dygnets alla klockslag. Ja, det mesta ett gäng ungar i åldern 7-10 år kan komma på. Men en av syrrans kamrater var lagd åt det lite mer extrema hållet. En tjock kille med glasögon som inte såg alltför mycket ut för världen hade lösningen på problemet. Att han dessutom lystrade till det oerhört tilltalande namnet Fabian Tamm gör att man inte glömmer honom i första taget. Den korpulenta pojken ville av förklarliga skäl inte att hämnden skulle innehålla några som helst spår av fysisk ansträngning, nej, Fabian ville i stället att vi skulle skriva ett brev till henne och förklara vår ståndpunkt i frågan. Sagt och gjort. Han vaggade iväg mot sitt hus för att författa detta. Efter en dryg halvtimme kom han tillbaka med ett kuvert, överräckte det till mig och sa att jag skulle lägga det i hennes brevinkast. Totalt ofarligt. Men döm om min förvåning när jag några timmar senare fick smaka på mamma Bodils vrede. Utskällningen jag och min syster fick då har jag aldrig varit i närheten av. Hon skrek som en tokig apa efter oss. Nu var det minsann färdiglekt med den där förbannade Tamm-ungen som lärde oss såna där otrevligheter. Därmed basta. Och sedan började hon läsa högt ur brevet han skrivit. Jag minns ingenting av vad som stod i det efter inledningen. Då var jag helt förbluffad och förstenad. Det började nämligen med frasen: Hej Hitlers lilla hora...
Jag var som sagt sju år och visste naturligtvis inte vem Hitler var och än mindre vad en hora var. Men jag lärde mig att man kan reta upp folk med texter betydligt mer än genom att stjäla lite fallfrukt.
Vad Fabian Tamm har för sig nuförtiden har jag inte den blekaste om. Men en inte alltför vågad gissning är att han sitter och skriver en hel del arga insändare till diverse tidningar och en och annan hotfull lapp till de som inte städar i tvättstugan efter sig. Sånt kunde han onekligen den gode Fabian.
Some girls are bigger than others.
Susan Boyle är då namnet på allas läppar nu för tiden. Själv har jag gått omkring med hästen Zoogins gamla skygglappar och missat allting som hänt. Tyvärr. Såna här fula ankungen historier brukar inge min lekamen med både hopp och glädje. Kanske för att jag någonstans djupt därinne hoppas att kunna växa upp och bli den där vackra svanen som mina föräldrar så djupt önskade sig på Grand Hotel för ungefär 28 år sedan.
Susan då. Tydligen en 48-årig dam som hungrigt väntar på att få sticka sin brittiska tunga i sin första karl. Oddsen bör ha ökat ganska radikalt på att detta kommer att ske inom en väldigt snar framtid i och med hennes framträdande i programmet "England´s got talent". Det var faktiskt väldigt bra. Förvånande nog eftersom jag hade mina mest nitiska glasögon på mig när jag såg klippet. Den eleganta damen kunde verkligen sjunga och nu står skivbolagen i kö för att få guida henne mot karlakarlarna och sig själv mot banken. Väl unt.
Håkan då. Redan här har jag skaffat mig ett bättre utgångsläge än den gode britten. Jag är nämligen inte okysst. Alltså kommer detta inte att ligga mig i fatet när manegen ska krattas framför mig. Tyvärr har jag ännu inte hittat någon talang som jag kan slå igenom med ännu. Men där känner jag också ett litet, litet steg framför henne. Jag har drygt 20 år framför mig av sånglektioner innan jag når hennes genombrottsålder. Det här börjar se väldigt ljust ut. Eller sjunga förresten. Jag kan tänka mig att göra vad som helst och då passar väl just det där programmet alldeles utmärkt. Bli inte förvånad ifall ni nästa år får se en lyrisk Bert Karlsson stå och jubla i Aftonbladet om sin nyfunna guldgås ifrån Härnösand. Håkan Olsson, världens snabbaste gurkskärare.
Dessutom kan jag känna lite att det här är uppgjort. Visst, hon ser ju inte ut som någon klassisk skönhet direkt. Men hennes sångröst kommer ju inte som någon chock om man ser hennes förmodade släktträd. Hur långt hade hon gått ifall hennes kusin inte dragit i några trådar? Mannen med en av världens vackraste röster alla kategorier.
Låt oss hoppas för min egen framtids skull att min egen släkt kan dra i samma känsliga linor när min succe står för dörren. För enligt uppgift så var min moster Ylva den snabbaste människa som någonsin satt en kniv i ett salladshuvud under sin tid som ägare till Rutiga Dukens Cafe.
Ring nu Bert. Jag gör dig inte besviken.
Last of the small town pimps.
En efter en droppade de av. Flickvänner, fruar och barn hette det. Det skulle tvättas bilar tidigt på söndagsmornarna så någon lördagsgrogg var inte att tänka på. Du och jag var inte som dem. Vi var lite starkare, lite törstigare, lite bättre. Vi svor varandra evig trohet. Trohet mot varandra, trohet mot törsten som kluckade i våra kroppar. Sena nätter vandrades gatan fram i kanonfyllan, sjungandes, kramandes och skålandes. Vi tog studenten varenda dag. Vi skulle inte bli som dem. Vår mission var viktigare. Inga tjejer skulle rymmas i vår nya världsordning. Vi skulle eventuellt flytta ihop och skaffa vår första kokare till sommaren. Vart gick det snett för dig? Har du glömt våra löften? Hur fan kan du skaffa flickvän? Jag då? Vem får jag? Vad ser hon hos dig egentligen? Det kan omöjligt vara dina sunda matvanor hon fallit pladask för. Jag blir alltså ensam på Götgatan i sommar. Du och jag som skulle göra rent hus. Jag har aldrig känt mig så sviken. Smutsig, uttnyttjad... Ensam. Tänk på det när du ligger på Smitingen i sommar och gosar. Det borde varit du och jag. Älskade Clown.
Cobra Style.
Just nu sitter jag med en sådan smärta i arslet som nog förmodligen bara en dömd våldtäktsman i ett amerikanskt fängelse upplevt. Sitter nämligen på Y-buss i riktning mot Härnösand. Ska det vara så förbannat svårt att göra bekväma säten alltså? Man tycker ju att jag efter mina år som hockeyspelare borde ha byggt upp en tillräckligt mjuk dyna att sitta på men så är tydligen inte fallet. Operation utfallssteg inleds härnäst.
Igår var en fantastisk dag i de flesta avseenden. Trots att jag varit Hammarbyare sedan barnsben fick jag nämligen uppleva mitt första derby på plats. Hammarby mot Djurgården. Att det sedan bara kom lite över 16000 personer gjorde inte så mycket för stämningen var trots allt magnifik. Jag har alltid varit och kommer alltid att vara en stor sucker för läktarkultur. Få saker ger mig sådan gåshud som ett mäktigt tifo, en högljudd sång eller det stora vrål som kommer vid mål eller vid domartabbar. I det avseendet är Hammarby absolut bäst i Sverige. Alltså var jag inte bara nöjd med resultatet 3-1 utan även med den goda stämningen. Som dock höll på att förstöras av att några slynglar som ihärdigt kastade bananer mot Djurgårdens svarta pärla i mål, Pa Dembo Tourray. Sånt är ett satans otyg och borde förbjudas. Sluta upp med det, hör ni det era små grisar? Så där ja, nu är nog det problemet en del av historien.
Jag och Niklas samlades upp innan på en indiskt restaurang för lite kryddstark mat och för den nya favoriten i min ölfamilj. Cobra. Det är fan det godaste jag druckit sedan min första Bloody Mary inmundigades. Därför kräver jag nu av er läsare att bli kallas för just detta. Cobra Olsson.
Synd på tidpunkten för matchen bara. För samtidigt gick en dokumentär om Sully Sullenberger på fyran. Ni vet, han som tvingades buklanda sitt plan i Hudson floden för någon månad sedan efter att ha krockat med några galna fåglar. Vilken hjälte. Att fåglarna förmodligen tillhörde samma familj som den som attackerade mig och bilen för ett par veckor sedan råder inga som helst tvivel. Undra hur många kepsar med texten: Förbannade Gåsar, som man skulle kunna ha sålt i New York den veckan? Ännu en affärsplan i soptunnan. Helvete. Nu vet jag ju att det heter gäss, men det vet nog inte den genomsnittligt dumma amerikanen. Eller vad tror ni?
Igår var en fantastisk dag i de flesta avseenden. Trots att jag varit Hammarbyare sedan barnsben fick jag nämligen uppleva mitt första derby på plats. Hammarby mot Djurgården. Att det sedan bara kom lite över 16000 personer gjorde inte så mycket för stämningen var trots allt magnifik. Jag har alltid varit och kommer alltid att vara en stor sucker för läktarkultur. Få saker ger mig sådan gåshud som ett mäktigt tifo, en högljudd sång eller det stora vrål som kommer vid mål eller vid domartabbar. I det avseendet är Hammarby absolut bäst i Sverige. Alltså var jag inte bara nöjd med resultatet 3-1 utan även med den goda stämningen. Som dock höll på att förstöras av att några slynglar som ihärdigt kastade bananer mot Djurgårdens svarta pärla i mål, Pa Dembo Tourray. Sånt är ett satans otyg och borde förbjudas. Sluta upp med det, hör ni det era små grisar? Så där ja, nu är nog det problemet en del av historien.
Jag och Niklas samlades upp innan på en indiskt restaurang för lite kryddstark mat och för den nya favoriten i min ölfamilj. Cobra. Det är fan det godaste jag druckit sedan min första Bloody Mary inmundigades. Därför kräver jag nu av er läsare att bli kallas för just detta. Cobra Olsson.
Synd på tidpunkten för matchen bara. För samtidigt gick en dokumentär om Sully Sullenberger på fyran. Ni vet, han som tvingades buklanda sitt plan i Hudson floden för någon månad sedan efter att ha krockat med några galna fåglar. Vilken hjälte. Att fåglarna förmodligen tillhörde samma familj som den som attackerade mig och bilen för ett par veckor sedan råder inga som helst tvivel. Undra hur många kepsar med texten: Förbannade Gåsar, som man skulle kunna ha sålt i New York den veckan? Ännu en affärsplan i soptunnan. Helvete. Nu vet jag ju att det heter gäss, men det vet nog inte den genomsnittligt dumma amerikanen. Eller vad tror ni?
Spring Ricco.
Håll med om att det är ganska så jäkla imponerande att förra inlägget såg dagens ljus. Att det sedan var en himmelskt massa dravel i det spelar mindre roll. Jag kommer nämligen inte ihåg att jag skrivit det. Antingen fungerar Jan Guillous gamla tips om att 10cl sprit ska inmundigas innan man skriver eller också så har vi att göra med en sofistikerad hacker av ren Lisbeth Salander klass. Det enda som var värt att lägga på minnet från inlägget var nog iallafall rubriken som är en låt av Stone Roses. Den är väldigt bra och värd ett par Youtubeklipp ifrån era chipsindränkta fingrar. Det borde vara sångaren Ian Browns vackraste stund hittills i livet. Ian, som för övrigt kan klassas som den felande länken mellan apa och människa.
Av den utlovade innebandy finalen blev det inget. Dels för att jag låg med mitt huvud långt nere i toastolen och skrek ut mina plågor och dels för att Gustav inte kom till spel. Hans ursäkt till detta var en stukad fot efter en squash match. Vi som känner honom vet att detta faller in under kategorin nödlögn. Man kan omöjligt stuka sin fot då man inte rör sig.
Däremot såg jag en annan match. Division 6 herrar i fotboll. Seriepremiär för Martin Söderströms lag Björnligan. Masken var tydligen länge ett osäkert kort i startelven sedan konkurrensen på målvaktsidan ökat rejält. Till slut stod han då ändå där efter att hans nemesis fått ryggskott precis innan avspark. En inte alltför ovanlig åkomma bland 56 åringar om jag förstått saken rätt. Martin visade dock att han kan vara den målvakt som i framtiden kan fälla avgörande i Björnligans favör. Ett par svettiga ingripanden och hans maskulina röst skvallrade om detta. Tyvärr föll man ändå med 1-0. Kanske saknas Niklas Westlings snabba hovar där fram ändå?
Skivaffärens dag var en succe. Jag valde min gamla kyrka Record Hunter för mina inköp. I sällskap med nämnde Niklas och hans tjej Ellinor. Väldigt trevligt. Niklas slog till på Moneybrothers nya och någon obscen synthplatta från Tyskland. Även fast vi båda visste att han var mest intresserad av Wilmer X´s englands utgåva. Ellinor visade prov på smak då hon köpte en Springsteen skiva. Jag däremot satsade mina ägg på gruppen som uppträdde. Florence Valentin med den karismatiske sångaren Love Antell i spetsen. Naturligtvis signerad. När jag lämnade över skivan för signering såg man den ömsesidiga respekten oss emellan. Att två stycken så kreativa människor möts är väl lika ovanligt som ett stjärnfall ungefär. Efter de inledande artighetsfraserna där vi båda berömde varandras arbeten fortsatte sedan ryggdunkandet i snabb takt och komplimangerna haglade. Jag berömde honom för hans skarpa texter och vackra sångröst. Han sa att min blogg var en hans största inspirationskällor vid sidan av Thåström. Lite generad blev man allt. Hade jag haft med min förbannade USB-kabel så hade ni fått se bilden på skivan också. På den står iallafall följande: Till Håkan från Love Antell. Vilken kärleksförklaring. Stötte han på mig? Jag vet inte. Men när man läser mellan raderna ser man verkligen vilken förebild jag varit till honom. Kanske inte när jag skriver det så här på datorn, det var nog mer i hans handstil man ser detta...
Idag kan det bli tal om några drinkar. Lördagar är ändå en amatörafton. Ellinor sticker nämligen till Estland och då vill rått-Niklas dansa på borden med mig som sin korta salsalärare, inte mig emot.
Tröjan då? Den som Åssa så gärna ville höra historien bakom i kommentarerna nedan. Köpt av en dryg rackare som spelade Led Zeppelin på hög volym och tuggade bubbelgum som en galning. När det var min tur att betala sa han på ett överlägset sätt att han minsann var less på låten och undrade om jag kunde välja någon. Med ett hånflin på läpparna. Jag rabblade upp sex-sju låtar med bandet som han kunde spela istället. Hans mun såg ut som en tunnel och det rosa bubbelgummet ramlade ut. Så går det till när en gammal bondkatt slår en slickad stadsleopard på tassarna.
Av den utlovade innebandy finalen blev det inget. Dels för att jag låg med mitt huvud långt nere i toastolen och skrek ut mina plågor och dels för att Gustav inte kom till spel. Hans ursäkt till detta var en stukad fot efter en squash match. Vi som känner honom vet att detta faller in under kategorin nödlögn. Man kan omöjligt stuka sin fot då man inte rör sig.
Däremot såg jag en annan match. Division 6 herrar i fotboll. Seriepremiär för Martin Söderströms lag Björnligan. Masken var tydligen länge ett osäkert kort i startelven sedan konkurrensen på målvaktsidan ökat rejält. Till slut stod han då ändå där efter att hans nemesis fått ryggskott precis innan avspark. En inte alltför ovanlig åkomma bland 56 åringar om jag förstått saken rätt. Martin visade dock att han kan vara den målvakt som i framtiden kan fälla avgörande i Björnligans favör. Ett par svettiga ingripanden och hans maskulina röst skvallrade om detta. Tyvärr föll man ändå med 1-0. Kanske saknas Niklas Westlings snabba hovar där fram ändå?
Skivaffärens dag var en succe. Jag valde min gamla kyrka Record Hunter för mina inköp. I sällskap med nämnde Niklas och hans tjej Ellinor. Väldigt trevligt. Niklas slog till på Moneybrothers nya och någon obscen synthplatta från Tyskland. Även fast vi båda visste att han var mest intresserad av Wilmer X´s englands utgåva. Ellinor visade prov på smak då hon köpte en Springsteen skiva. Jag däremot satsade mina ägg på gruppen som uppträdde. Florence Valentin med den karismatiske sångaren Love Antell i spetsen. Naturligtvis signerad. När jag lämnade över skivan för signering såg man den ömsesidiga respekten oss emellan. Att två stycken så kreativa människor möts är väl lika ovanligt som ett stjärnfall ungefär. Efter de inledande artighetsfraserna där vi båda berömde varandras arbeten fortsatte sedan ryggdunkandet i snabb takt och komplimangerna haglade. Jag berömde honom för hans skarpa texter och vackra sångröst. Han sa att min blogg var en hans största inspirationskällor vid sidan av Thåström. Lite generad blev man allt. Hade jag haft med min förbannade USB-kabel så hade ni fått se bilden på skivan också. På den står iallafall följande: Till Håkan från Love Antell. Vilken kärleksförklaring. Stötte han på mig? Jag vet inte. Men när man läser mellan raderna ser man verkligen vilken förebild jag varit till honom. Kanske inte när jag skriver det så här på datorn, det var nog mer i hans handstil man ser detta...
Idag kan det bli tal om några drinkar. Lördagar är ändå en amatörafton. Ellinor sticker nämligen till Estland och då vill rått-Niklas dansa på borden med mig som sin korta salsalärare, inte mig emot.
Tröjan då? Den som Åssa så gärna ville höra historien bakom i kommentarerna nedan. Köpt av en dryg rackare som spelade Led Zeppelin på hög volym och tuggade bubbelgum som en galning. När det var min tur att betala sa han på ett överlägset sätt att han minsann var less på låten och undrade om jag kunde välja någon. Med ett hånflin på läpparna. Jag rabblade upp sex-sju låtar med bandet som han kunde spela istället. Hans mun såg ut som en tunnel och det rosa bubbelgummet ramlade ut. Så går det till när en gammal bondkatt slår en slickad stadsleopard på tassarna.
I wanna be adored.
Jag vet inte om det beror på mitt nyvunna lokalsinne eller min nyköpta tröja. Man faktum är att det sedan mitt senaste inlägg har börjat susa rejält i säven. Grodan Boll har stått och viftat med grön flagg i Gamla Stan och hans eviga sidekick Kalle Westling har inte direkt avbrutit racet. Sedan i förrgår har inte mindre än fyra människor närmat sig min allt mer självsäkra person. Tre stycken har varit från Läkare Utan Gränser och en ifrån Telia, men jäklar anacka vilka godbitar... En av dem hade på sig en sån där palestinasjal och hans kollega hade på sig en tight top ifrån HM. Vilka härliga killar alltså. Farväl Tele2. För alltid.
Ikväll missade jag alla matchbollar som fanns. Det gick nämligen en konsert med bandet The Only Ones nere vid Hornstull strand. På den hade jag tänkt vara lika gjuten som Jan Sunden är utanför Team Sportia valfri vardag kvart i sex. Så blev inte fallet. Jag hamnade istället bakom en småsugen Peter Viklund i en hamburgerkö. Kul. Hela Stockholm Stad stod tydligen stilla efter hans lilla menybeställning.
Imorrn är del lilla julafton. Skivaffärens dag först. Halva priset på skivor samt uppträdande i varje butik av kingliga artister. Dr Alban. D- Flex- Feven. Mumma. Efter det innebandy-final i Globen, man mot man. Och ingen Jihde närvarande vid tidpunkten. Media SM. Äntligen får jag se den goda sidan göra upp mot den onda i en live match. Hahn Solo mot Darth Vader- Eller som ni vakna läsare av bloggen skulle kalla uppgörelsen- Gustav Tägtströms fjäderlätta balettskor emot min förmodade biologiske fader Peppe Eng. Må bäste man vinna.
Fotnot. Lägg märke till tidpunkt och döm mig därefter. Kanon i arslet. Over and out. Backa Olle.
Ikväll missade jag alla matchbollar som fanns. Det gick nämligen en konsert med bandet The Only Ones nere vid Hornstull strand. På den hade jag tänkt vara lika gjuten som Jan Sunden är utanför Team Sportia valfri vardag kvart i sex. Så blev inte fallet. Jag hamnade istället bakom en småsugen Peter Viklund i en hamburgerkö. Kul. Hela Stockholm Stad stod tydligen stilla efter hans lilla menybeställning.
Imorrn är del lilla julafton. Skivaffärens dag först. Halva priset på skivor samt uppträdande i varje butik av kingliga artister. Dr Alban. D- Flex- Feven. Mumma. Efter det innebandy-final i Globen, man mot man. Och ingen Jihde närvarande vid tidpunkten. Media SM. Äntligen får jag se den goda sidan göra upp mot den onda i en live match. Hahn Solo mot Darth Vader- Eller som ni vakna läsare av bloggen skulle kalla uppgörelsen- Gustav Tägtströms fjäderlätta balettskor emot min förmodade biologiske fader Peppe Eng. Må bäste man vinna.
Fotnot. Lägg märke till tidpunkt och döm mig därefter. Kanon i arslet. Over and out. Backa Olle.
Hope on Delivery.
Eftersom jag inte gör något speciellt på dagarna härnere mer än att dricka en massa kaffe och spana in alla speciella typer som rör sig på gatorna så kan det kännas väldigt stimulerande att få en liten uppgift att genomföra. Förra gången jag var här så fick jag i uppdrag att hämta ett par slalompjäxor samt en badmössa till Per Högberg. Ändstationen låg långt ute i aset och det tog mig en halv dag att genomföra detta mandomsprov. Stolt som en tupp var jag dock när jag vaggade hemåt med en imaginär guldmedalj runt halsen och glatt kunde meddela denne man att hans hår kunde fortsätta att ha samma lyster och glans som det alltid haft. Det kändes som om jag varit på skattjakt och jag var jublande glad när jag fick leverera hans paket.
Idag kom ett liknande uppdrag när min far ringde och beställde ett par snabba skor som han fått nys om. Eller fått nys om förresten. Han hade sett en annons i DN om att dessa skor var nedsatta från 1200 kr till en femhundring. "Kvalitet fastlimmat på gummi " vill jag minnas att uttrycket som användes var. Att mäta kvaliten gör han genom att ta hunden med sig upp i skogen, mäta upp en sträcka på tjugo meter, gärna lite blöt, och sedan springa sträckan fram och tillbaka med snabba glidsvängar och plötsliga stopp. Klarar sulorna att hålla sig någorlunda intakta efter att han bultat runt där i säg en halvtimme, ja, då har vi att göra med ett par skor som man kommer att få operera loss från min faders fötter. De här såg ut att hålla måttet. För hittade dem, det gjorde jag. Och till min besvikelse ganska fort. Jag börjar finna min väg i krokarna här nu och skattjaktskänslan var som bortblåst. Första silen var gratis och nu när beroendet slagit klorna i mig börjar resten kosta slantar. Svårare uppdrag efterlyses helt enkelt.
Jag skulle kunna gå så långt som att stryka runt på plattan i hopp om att någon har ett paket som behöver levereras till Norrtäljeanstalten. För kickens skull så skulle jag sedan gå med på att föra upp en sju-åtta kilo heroin i mitt eget arsle och ta det genom grindarna. Helt gratis. Det skulle förresten nog bli det fjärde största föremålet som någonsin vistats i mitt lagerutrymme.
Be Yourself.
Att gå på krogen under stora högtider kan vara väldigt jobbigt. Julen får anses som den absolut värsta men med Påsken ivrigt hängande tätt efter som en grinig lillebror. De båda utgångshelgerna brukar innebära långa köer, drängfylla och tårar. Tårar för att man på dessa helger träffar på allt folk man gått i skolan med, jobbat med eller av någon annan anledning stött på under sin livstid. Det är då man ska förklara för varann vad man sysslar med nuförtiden. Här har vi Arne Advokat, därborta ser du Lasse Läkare och han som dansar limbo längst bort i lokalen är ju för guds skull Didrik Diplomat, ser du inte det? När dessa stora elefanter är hemma så är man själv inte ens betrodd att få mata dem med bananer.
Att förklara att man jobbar som personlig assistent är ingenting som direkt stimulerar dem till att fortsätta samtalen. Tvärtom, de flesta får någon sorts ryckning i sina läppar som följs av en disktret hostning och en ursäkt att toaletten hägrar. Sedan står man där och ser ingen annan utväg än just en ordentlig drängfylla.
För två år sedan hade vi en återträff för den gyllene årskullen 81 som tio år tidigare gått ur grundskolan. Detta vållade ett stort dilemma för mig. Skulle jag gå dit och erkänna att jag inte gjort ett smack på tio år eller skulle jag maskera mig till någon jag egentligen inte var. Tankarna gled iväg mot ett stycke plommonstop, en monokel och nya jazzskor. Sedan kom jag på att ingen förmodligen skulle köpa att jag var monopolgubben i vilket fall som helst. Länge lekte jag även med tanken på att köpa en medicinbok och stå och kasta ur mig lite smarta botemedel och briljera med anatomiska kunskaper. Men risken att bli avslöjad var även där på tok för hög. Advokat? Pokermiljonär? Stuntkuk? Njaee...
Samtliga förslag fick dock till slut se sig besegrade av en biljett till Australien och en vetskap att några faktiskt skulle se mig som den jag var. Ett fullfjädrat hockeyproffs helt enkelt.
Här på internet finns det dock ingen anledning till att tala sanning. Kolla upp er närmsta dejtingsida och leta efter en urtjusig diplomatson som arbetar som tandläkare på Lidingö. Gör lite volontärarbete i Somalia. Är 190 cm lång. Äger en kropp som i vissa länder anses som ett rent mordvapen och besitter ett intellekt som får Steven Hawkins att framstå som en limsniffare i jämförelse. Sedan kan ni också ha i åtanke att dessa ord kommer ifrån en dvärg vars enda mål med livet hittills har varit att äga en liten stuga med en trädgård. Och en tam gris vid namn Clancy.
Att förklara att man jobbar som personlig assistent är ingenting som direkt stimulerar dem till att fortsätta samtalen. Tvärtom, de flesta får någon sorts ryckning i sina läppar som följs av en disktret hostning och en ursäkt att toaletten hägrar. Sedan står man där och ser ingen annan utväg än just en ordentlig drängfylla.
För två år sedan hade vi en återträff för den gyllene årskullen 81 som tio år tidigare gått ur grundskolan. Detta vållade ett stort dilemma för mig. Skulle jag gå dit och erkänna att jag inte gjort ett smack på tio år eller skulle jag maskera mig till någon jag egentligen inte var. Tankarna gled iväg mot ett stycke plommonstop, en monokel och nya jazzskor. Sedan kom jag på att ingen förmodligen skulle köpa att jag var monopolgubben i vilket fall som helst. Länge lekte jag även med tanken på att köpa en medicinbok och stå och kasta ur mig lite smarta botemedel och briljera med anatomiska kunskaper. Men risken att bli avslöjad var även där på tok för hög. Advokat? Pokermiljonär? Stuntkuk? Njaee...
Samtliga förslag fick dock till slut se sig besegrade av en biljett till Australien och en vetskap att några faktiskt skulle se mig som den jag var. Ett fullfjädrat hockeyproffs helt enkelt.
Här på internet finns det dock ingen anledning till att tala sanning. Kolla upp er närmsta dejtingsida och leta efter en urtjusig diplomatson som arbetar som tandläkare på Lidingö. Gör lite volontärarbete i Somalia. Är 190 cm lång. Äger en kropp som i vissa länder anses som ett rent mordvapen och besitter ett intellekt som får Steven Hawkins att framstå som en limsniffare i jämförelse. Sedan kan ni också ha i åtanke att dessa ord kommer ifrån en dvärg vars enda mål med livet hittills har varit att äga en liten stuga med en trädgård. Och en tam gris vid namn Clancy.
Easter.
Idag i tidningen Ångermanland fanns ett reportage som fick min underläpp att darra lite. Sportdelen innehöll en intervju med en spelare i det stolta Härnösandslaget Älgarna. För er som inte är bekant med denna anrika klubb så spelar de fotboll i division två numera, vilket är den högsta serien de spelat i sedan Norge fortfarande var en del av Sverige. Välförtjänt också om jag har förstått rapporterna rätt. Tydligen finns det en gäng unga, utvecklingsbara talanger i laget som tippas kunna göra stordåd i serien. Själv har jag slutat se dem. Inte för att senaste gången jag besökte Ängevallen tvingades se bröderna Westerlund tävla i vem som kunde träffa Franzenskolans tak flest gånger under 90 minuter. Minns jag rätt så vann nog den äldre brodern Claes med 37-18, men då tillföll bonuspoängen för bästa skott den yngre brorsan Fredrik som mycket stilfullt lyckades skjuta ner en kråka med en vildsint yttersida. Att se Älgarna spela på den tiden var att dö en smula.
Nej, anledningen till mitt läppdarr samt att jag inte längre ser dem spela var bilden man använde sig av i intervjun. På den stod spelaren i fråga och skrattade framför det som borde ha varit monumentet av min egen förträfflighet. Ängevallens cafeteria. För några år sedan genomgick denna arena en välbehövlig ansiktslyftning. Läktarna piffades upp, likaså omklädningsrummen. Som ett stort långfinger i ansiktet på övriga lag i stan beslutades det även att en ny cafeteria skulle byggas. Den skulle invigas med buller och brak, pompa och ståt, det största trumsolot skulle ges plats. Paradorkestern fanns inbokade. Landshövdingen filade på sitt tal. Älgarnas starke man, Peter Skoglund, skulle dansa i takt till domarens visselorkan i samband med Niklas Westlings alla offside avblåsningar. Humöret var på topp helt enkelt. Problemet var namnet på kioskfan. För att komma till bukt med den här baptismen var man tvungen att konsultera läsarna av deras hemsida. En tävling utlöstes där vinnaren för evigt skulle vara en del av Härnösands fotbollshistoria genom en tjusig skylt på framsidan av kiosken. Jag nappade direkt och skickade in mitt bidrag med stora förhoppningar om vinst. Så blev som ni alla förstår inte fallet. Istället valde man att kalla det där förbannade fuskbygget för: ÄLGPASSET. Hur i hela friden tänkte man där? Jag blir smått äcklad varje gång jag tänker på det.
Mitt bidrag då? Korv å Moose. Genialiskt i sin enkelhet. Fan, till och med min föredettas förslag, sÄlgarna, var bättre än vinnarbidraget. Valfusket som George W Bush vann med i USA för några år sedan framstår ju som en gäddas piss i Bondsjön i jämförelse.
Nu hoppas jag ändå att dessa grönvitklädda ungdomar gör en stark säsong i tvåan. Men utan min hjälp. Jag kräver en offentlig ursäkt samt en omräkning av röster innan jag drar på mig min gubbkeps och sätter mig ner med mina jämnåriga gubbar och gnäller på alla långbollar som slås. Alternativt en kokt korv.
Glad Påsk förresten!
Nej, anledningen till mitt läppdarr samt att jag inte längre ser dem spela var bilden man använde sig av i intervjun. På den stod spelaren i fråga och skrattade framför det som borde ha varit monumentet av min egen förträfflighet. Ängevallens cafeteria. För några år sedan genomgick denna arena en välbehövlig ansiktslyftning. Läktarna piffades upp, likaså omklädningsrummen. Som ett stort långfinger i ansiktet på övriga lag i stan beslutades det även att en ny cafeteria skulle byggas. Den skulle invigas med buller och brak, pompa och ståt, det största trumsolot skulle ges plats. Paradorkestern fanns inbokade. Landshövdingen filade på sitt tal. Älgarnas starke man, Peter Skoglund, skulle dansa i takt till domarens visselorkan i samband med Niklas Westlings alla offside avblåsningar. Humöret var på topp helt enkelt. Problemet var namnet på kioskfan. För att komma till bukt med den här baptismen var man tvungen att konsultera läsarna av deras hemsida. En tävling utlöstes där vinnaren för evigt skulle vara en del av Härnösands fotbollshistoria genom en tjusig skylt på framsidan av kiosken. Jag nappade direkt och skickade in mitt bidrag med stora förhoppningar om vinst. Så blev som ni alla förstår inte fallet. Istället valde man att kalla det där förbannade fuskbygget för: ÄLGPASSET. Hur i hela friden tänkte man där? Jag blir smått äcklad varje gång jag tänker på det.
Mitt bidrag då? Korv å Moose. Genialiskt i sin enkelhet. Fan, till och med min föredettas förslag, sÄlgarna, var bättre än vinnarbidraget. Valfusket som George W Bush vann med i USA för några år sedan framstår ju som en gäddas piss i Bondsjön i jämförelse.
Nu hoppas jag ändå att dessa grönvitklädda ungdomar gör en stark säsong i tvåan. Men utan min hjälp. Jag kräver en offentlig ursäkt samt en omräkning av röster innan jag drar på mig min gubbkeps och sätter mig ner med mina jämnåriga gubbar och gnäller på alla långbollar som slås. Alternativt en kokt korv.
Glad Påsk förresten!
At The Dentist´s.
Idag blev jag tolv år igen. Nej, jag vaknade inte upp och hade haft en nattlig pullotion, även om det alternativet hade varit att föredra sju dagar i veckan. Istället handlade det om tandläkaren. Uppmärksamma läsare kommer nog ihåg att jag slog ut en framtand i december. Jag har konsekvent ignorerat detta faktum, vägrat att erkänna min slående likhet med Tore Skogman, men idag fick det vara nog. Tre och en halv månads kraftmobilisering var allt som krävdes.
Jag kan egentligen inte komma ihåg att jag var rädd för tandläkaren när jag var liten. Men så jävligt har det blivit. Jag är fan livrädd för dem. Bara att sitta in väntrummet känns som att färdas mot ljuset samtidigt som hela ens liv passerar i revy i en slags suddig dimma. Inte blir det bättre av att man utåt sätt ska försöka hålla masken och se lite nonchalant ut när man samtidigt håller på att kräkas rakt ut. Det är inte heller själva smärtan som avskräcker mig tror jag. Snarare det där förbannade ljudet av borrmaskiner, sugandet av saliv och sköterskornas mummlande på latin som man inte förstår ett smack av. Varje gång de säger något så låter det som att de sitter och diskuterar vilka av mina guldtänder de ska knycka när jag tuppat av. Och orden jag förstår är inte så mysiga de heller. Munhåla, tandhals, karies, amalgam... Som taget ur en sexnovell skriven av en sadist.
Idag gick det dock bättre än någonsin får jag lov att säga. Först satte de dit en ny sockerbit därfram. Väldigt elegant om jag får säga det själv. Sedan upptäckte de också ett litet hål som var tvunget att fyllas igen. Utan bedövning påstod de. Tre sprutor senare låg jag något sånär still. Höll i stolen lika krampaktigt som man ser flygrädda personer krama om stolarna på flygplan, alternativt som Mathias Åström håller en hamburgare. Grät en liten skvätt när jag hörde maskinen sätta igång. Hörde hur Sanna från rummet bredvid fick uppmuntrande ord om hur duktig hon var. Beslutade mig då för att kämpa in i det sista. Bära eller brista. Skjortan var helt dyngsur av svett. Likaså mina ljumskar som nog påminde mer om mellanbassängen på simhallen vid det här laget. Men det gick vägen. Nu ser jag ut som GB-glass gubben igen när jag ler. Detta faktum borde kunna resultera i åtminstone ett fem i tre ragg på klubben Alladin i sommar. Log gjorde jag dock inte när nästa hål upptäcktes. Det som gick rakt igenom plånboken. Det är då själva djävulen vad dyrt det ska vara alltså. Polen nästa.
Annars upptäcktes också ett krig i min mun som oroar både mig och min lilla magväska. Tydligen har ett par tänder flyttat in och börjat ta plats längst bak i min mun. Med blodiga kravaller som följd. De nyinflyttade har nämligen börjat flytta på de gamla familjerna och därigenom börjat gjort dessa arbetslösa. Detta har inte accepterats. Familjerna har börjat streta emot och regeringen(tandläkaren) ser snart ingen annan utväg än att kalla in polis(rotfyllning). Orala partiets talesman Jimmy Åkesson har inga fler kommentarer än denna: Tar man in folk i den här munhålan som inte har något här att göra får man räkna med bråk. Vi accepterar inga fripassagerare. Fan, de jobbar ju inte ens. De äter vår mat och har dessutom börjat stöta på våra fruar. Oacceptabelt!
Jimmy Åkesson kan räkna med att bli nästa man som förflyttas ut ur min kropp. Detta med hjälp av sex bedövningssputor, en tång och en sexa tandläkarsprit. Såna jävlar finns det på tok för många av redan nu.
Rubriken idag var klurig. Inte alltför många låtar handlar om tandläkare. Teddybears hade en låt på sin första skiva om jag inte minns helt galet. Rätta mig om jag har fel.
Jag kan egentligen inte komma ihåg att jag var rädd för tandläkaren när jag var liten. Men så jävligt har det blivit. Jag är fan livrädd för dem. Bara att sitta in väntrummet känns som att färdas mot ljuset samtidigt som hela ens liv passerar i revy i en slags suddig dimma. Inte blir det bättre av att man utåt sätt ska försöka hålla masken och se lite nonchalant ut när man samtidigt håller på att kräkas rakt ut. Det är inte heller själva smärtan som avskräcker mig tror jag. Snarare det där förbannade ljudet av borrmaskiner, sugandet av saliv och sköterskornas mummlande på latin som man inte förstår ett smack av. Varje gång de säger något så låter det som att de sitter och diskuterar vilka av mina guldtänder de ska knycka när jag tuppat av. Och orden jag förstår är inte så mysiga de heller. Munhåla, tandhals, karies, amalgam... Som taget ur en sexnovell skriven av en sadist.
Idag gick det dock bättre än någonsin får jag lov att säga. Först satte de dit en ny sockerbit därfram. Väldigt elegant om jag får säga det själv. Sedan upptäckte de också ett litet hål som var tvunget att fyllas igen. Utan bedövning påstod de. Tre sprutor senare låg jag något sånär still. Höll i stolen lika krampaktigt som man ser flygrädda personer krama om stolarna på flygplan, alternativt som Mathias Åström håller en hamburgare. Grät en liten skvätt när jag hörde maskinen sätta igång. Hörde hur Sanna från rummet bredvid fick uppmuntrande ord om hur duktig hon var. Beslutade mig då för att kämpa in i det sista. Bära eller brista. Skjortan var helt dyngsur av svett. Likaså mina ljumskar som nog påminde mer om mellanbassängen på simhallen vid det här laget. Men det gick vägen. Nu ser jag ut som GB-glass gubben igen när jag ler. Detta faktum borde kunna resultera i åtminstone ett fem i tre ragg på klubben Alladin i sommar. Log gjorde jag dock inte när nästa hål upptäcktes. Det som gick rakt igenom plånboken. Det är då själva djävulen vad dyrt det ska vara alltså. Polen nästa.
Annars upptäcktes också ett krig i min mun som oroar både mig och min lilla magväska. Tydligen har ett par tänder flyttat in och börjat ta plats längst bak i min mun. Med blodiga kravaller som följd. De nyinflyttade har nämligen börjat flytta på de gamla familjerna och därigenom börjat gjort dessa arbetslösa. Detta har inte accepterats. Familjerna har börjat streta emot och regeringen(tandläkaren) ser snart ingen annan utväg än att kalla in polis(rotfyllning). Orala partiets talesman Jimmy Åkesson har inga fler kommentarer än denna: Tar man in folk i den här munhålan som inte har något här att göra får man räkna med bråk. Vi accepterar inga fripassagerare. Fan, de jobbar ju inte ens. De äter vår mat och har dessutom börjat stöta på våra fruar. Oacceptabelt!
Jimmy Åkesson kan räkna med att bli nästa man som förflyttas ut ur min kropp. Detta med hjälp av sex bedövningssputor, en tång och en sexa tandläkarsprit. Såna jävlar finns det på tok för många av redan nu.
Rubriken idag var klurig. Inte alltför många låtar handlar om tandläkare. Teddybears hade en låt på sin första skiva om jag inte minns helt galet. Rätta mig om jag har fel.
Piss Factory.
Läste igår igenom en god väns resedagbok. Alexander Danielsson kommer att tillbringa 3 månader i Bali med allt syndigt leverne som det för med sig. Avundsjukan ligger som en tam katt i mitt knä just nu. Fan, jag vill också segla längs dekadensens kust med en ryggsäck som enda sällskap. Inte blev det bättre av att jag i samma veva kom på att jag också har ett konto på den sidan. När jag väl kom på användarnamn och lösenord kom nästa våg av avund insurfandes och sköljde över mig. Där fanns en massa bilder som jag glömt, en massa luddiga texter om hur bra allt var och diverse annat. Australien var fantastiskt på de flesta vis ni kan tänka er. Trevliga människor, makalöst öl, otroliga landskap, ja, det mesta var grymt helt enkelt.
Huset vi hyrde var inte heller det någon bluff. Ett stort hus på tre våningar där bottenvåningen kom att bli vårt tillhåll,100 meters promenad ner till stranden som hette Avoca beach ( googla upp det ni era nyfikna rackare...). Att vakna på morgonen, gå ut på verandan med en kopp kaffe och se havet är något som gör en tårögd. Sedan att få slå ihjäl en och annan spindel var lite av gräddet på moset. Jag som just tagit min examen i djurdöderi.
Det är när man ser såna bilder som man måste påminna sig själv om att allt inte var fun & games därborta. ( Jag kommer konsekvent att lägga till lite engelska ord som ni kan lägga på minnet....) Det värsta som fanns därborta var ett stort grått monster som man måste gå och mata varenda dag. En aluminiumfabrik som jag och min svenske hockeyspelande kamrat Jan jobbade på. Det är utan att överdriva det absolut värsta stället jag satt mina 41or på. Inte bara för att jag i grund och botten är rejält jävla ohändig, utan för den otrevliga stämning som skapades därinne. Trasiga människor med nitiska blickar som inte annat ville än att kniva sina svenska kollegor i ryggen.
Fabriken var uppbyggd kring stationer. En som stretchade aluminiumet, en som kapade, en som packade och så vidare. Jag blev kastad runt dessa stationer likt en vante. Mest på grund av jag faktiskt var oduglig på de flesta och att de därför inte visste vart de skulle placera mig så att jag skulle göra minst skada. Valet föll till slut på packning. Där blev jag presenterad för min kollega som hette Ashley. Det namnet la jag på minnet. Något som han inte gjorde med mitt. När jag presenterade mig så lyssnade han skeptiskt till uttalet, ( het inte Håkan om ni ska utomlands...) övervägde för sig själv och sa sedan att för allas bästa skulle jag nu heta Harry. Fint så. Ashley visade sig vara en man med många sidor. Ena dagen var han uppriktigt intresserad av vad Harry gjort i sitt liv, vilken musik som var bra just nu och vilka drinkar som var bäst. Nästa dag var han ett gående åskmoln som skrek att jag var den största svenska fittan som någonsin satt sin fot i hans vackra land. Dessa humörsvängningar kom sedan att förklaras till att han var beroende av amfetamin. Vilket jag i efterhand också kan spåra hans snabba packande till.
Sju resor värre var dock en förman vid namn Sergei. En nyinflyttad ryss som på bruten engelska gick omkring och skrek ut sina order- Harry up fack, facking swedish cant. Att jag numera hette Harry gjorde väl inte saken direkt bättre. Den här jävla ryssen är bland de värsta människor jag mött. Aldrig ett leende, aldrig ett hej och definitivt ingen chans till kallprat kollegor emellan. Då small det. Gåå baack tååå Stasjåååån Fack, hördes det då med en röst som var inspirerat av Satan själv. Redan första dan fick han dessutom ett ont öga till mig. Varför vet jag inte. En anledning kan vara att jag hade oturen att förstöra hela tre spikpistoler under min karriär. Alla tre gånger lyckades den smygande ryssen attackera mig direkt efteråt och kräva återbetalning.
Den tredje gången gick det dock för långt. Jag hade den här dagen till ära slut på snus och var därför väldigt grinig. Så stod jag där och skulle smälla i några spikar när pistolen gav upp och åkte till spikhimlen med sina två andra kamrater. Jag kollade mig omkring och insåg att det här skulle jag klara mig undan ifrån om jag bara klarar att smyga iväg osedd därifrån. Försiktig smög jag mot utgången och såg ljuset i tunneln. Jag skulle klara mig. Pang, då slogs locket på kakburken ner över mina tjocka fingrar. In stormade Sergei med ögon som hos en rabiessmittad björn. Han skrek som en besatt, jag var allt ifrån en hästvagina till en oduglig grisknullare. Men sen sa han något som min fosterländska nerv inte klarade av. Han frågade hur vi svenskar klarade av någonting därhemma i norden, ni som är såna jävla feta jävla oduglingar hela högen. Jag slöt mina ögon, började nynna på du gamla du fria och svarade: I Sverige gör vi inga jobb själva, vi anställer ett par störda ryssar istället, sen ger vi dem en lön som ingen normal svensk ens skulle röra med tång. Nästa sekund hängde jag i ett järngrepp i hans armar i riktning mot chefens kontor. Därinne förklarade Sergei så lugnt och sakligt han kunde att han under inga som helst omständigheter ville se mitt ansikte på hans fabrik igen. Tror jag iallafall. Orden som kom ut ur hans mun på engelska var utan undantag fuck och swede. Resten var ett ostämt bröl på ryska. Chefen, som även var chef över hockeylaget jag tillhörde, förklarade dock att jag inte fick sparken. Till både min och Sergei´s sorg kan nog tilläggas.
Döm om min förvåning några veckor senare då jag och Janne gjorde vårt sista arbetspass. Detta skulle firas på ryskt vis tyckte Sergei. Vi två blev hembjudna tillsammans med våra flickvänner på en snapsbuffe i sann österländsk anda. Festen var faktiskt trevlig. Det skrattades och dracks. Dansades lite också. Tyvärr så hamnade hans sista snaps i vrångstrupen och hans elaka ögon började visa sig igen. Den här gången mot hans fru som råkade säga några ord för mycket. Min packarkollega Ashley som var inneboende hos ryssarna rådde oss att snabbt som ögat löpa därifrån. Tydligen var slagsmål en del av underhållningen i den bostaden. Man mot fru. Vi stack fegt därifrån medans smockan hängde i luften. Det ångrar jag än idag. Att tillsammans med Janne få ge igen på översittaren i sann Jan Guillou anda hade varit något att få berätta för barnbarnen det.
Men som sagt. Australien var i övrigt makalöst. Denna bild får symbolisera detta faktum. Den som ser vilken bok jag läser kan komma att vinna en tjusig Doo-Woop hatt också.
Den tjocka ryggen tillhör Jan. Och altanen tillhör huset vi bodde i. Kalsongerna jag bär tillhör förmodligen min far.
Spirit in the sky.
Min mor Bodil har jag ju nämnt ett par gånger här i bloggen. Hon är tvärtemot sin son Håkan en väldigt driftig person. Hon är en sån där som kastar sig med huvudet före in i diverse projekt, oftast till min fars stora förtret. Inte sällan handlar det om något som har med pyramider att göra. Djävulens påfund om ni frågar mig. Inte alltför ofta har hon tjänat några som helst slantar på allt sitt slit heller. Men den här gången så tror jag nog att hon kan lyckas säkra min arvepeng. Nu handlar det om espressomaskiner som hon åker runt och säljer, såna som faktiskt är bra också. Sedär, ett fint litet reklaminslag. Slå det du syster. Allt tillfaller härmed din lillebror, vilket det borde gjort ändå då alla vet att man alltid ska kasta den första pannkakan.
Anyho. En gång så fastnade min moder i en sorts andlig fas. Började med något som heter intuitiv massage, började babbla om skyddsänglar och olika chaktran och allt vad det var. Inte alltför intressant att lyssna på för en cynisk person som jag som då var någonstans mellan 16-20 år då detta höll på som värst. Två saker inträffade dock som jag inte kan sluta att tänka tillbaka på och småskratta lite. Båda innehåller spår av änglar och återfödelse.
Första historien utspelar sig när jag var 17 år och hade varit på någon fest och som vanligt stirrat lite för långt ner i flaskan. Jag blev ganska så otroligt packad och mina vänner såg ingen annan utväg än att leda mig hem. Detta ansvar las på en äldre, nyktrare kille som hette Robert. Klockan kan väl ha varit runt 2 på natten när han traskade hem med mig i släptåg. Utanför huset stannade han och pekade vart jag skulle smyga in. Sagt och gjort. Jag trippade på tå nerför trapporna och la mig i min säng. Inga konstigheter alls så långt. Men på morgonen när jag gick upp för att äta frukost började tjatet. - Vem gick hem med dig igår? - Ingen, svarade jag iskallt. Min mor upprepade frågan och la sedan till att hon sett i fönstret att jag inte varit ensam. Jag fortsatte att blåneka och väntade mig en upprappning av guds nåde. Då fick min nyfrälste moder något vått i ögonen och började hävda att det hon sett vid min sida inte var något mindre än min egen Skyddsängel. Jag höll naturligtvis med om detta mirakel och har gjort så fram till dagens datum. Men nu kommer jag ut med sanningen. Kära mor, det var alltså Robert Thörnberg som hjälpte mig hem, och han är definitivt ingen ängel.
Nästa handlar också om sprit, och för att återknyta till gårdagens historia, även om fåglar. Nyss fyllda 20 hade jag varit på systembolaget och handlat lite öl inför helgen. Började gå hemåt i solskenet med en kasse i varje hand. Då small det plötsligt till i mitt huvud. En mås hade nämligen den dåliga smaken att skita mig rakt i skallen. När jag sedan kom hem och förklarade för morsan vad som hänt så hävdade hon att det som inträffat inte alls handlat om otur. Nej, problematiken handlade om något mycket större än så. Min mormor var enligt min mamma en stor fantast av fåglar då hon levde. Alltså fanns det en chans att hon på något sätt återfötts till en sådan. Sedan tyckte hon heller inte om sprit så enligt morsan var fågeln som sket mig i huvudet ingen annan än min mormor som på detta sätt skulle straffa sitt barnbarn för sitt syndiga leverne. Hej och hå.
Om det sista kan jag ju dock varken hävda att hon hade fel eller rätt. Det kan ju ha varit mormor. Men i så fall får vi ju verkligen hoppas att hon inte var ute och letade alkisar att bajsa på vid Murberget runt åtta igår morse.
Nu låter det ju som att jag utmålar min mamma till någon sorts häxa här. Så är naturligtvis inte fallet. Hon är faktiskt en underbar människa. Sedär, nu blev arvet ännu säkrare. Kaaachiiiing.
Anyho. En gång så fastnade min moder i en sorts andlig fas. Började med något som heter intuitiv massage, började babbla om skyddsänglar och olika chaktran och allt vad det var. Inte alltför intressant att lyssna på för en cynisk person som jag som då var någonstans mellan 16-20 år då detta höll på som värst. Två saker inträffade dock som jag inte kan sluta att tänka tillbaka på och småskratta lite. Båda innehåller spår av änglar och återfödelse.
Första historien utspelar sig när jag var 17 år och hade varit på någon fest och som vanligt stirrat lite för långt ner i flaskan. Jag blev ganska så otroligt packad och mina vänner såg ingen annan utväg än att leda mig hem. Detta ansvar las på en äldre, nyktrare kille som hette Robert. Klockan kan väl ha varit runt 2 på natten när han traskade hem med mig i släptåg. Utanför huset stannade han och pekade vart jag skulle smyga in. Sagt och gjort. Jag trippade på tå nerför trapporna och la mig i min säng. Inga konstigheter alls så långt. Men på morgonen när jag gick upp för att äta frukost började tjatet. - Vem gick hem med dig igår? - Ingen, svarade jag iskallt. Min mor upprepade frågan och la sedan till att hon sett i fönstret att jag inte varit ensam. Jag fortsatte att blåneka och väntade mig en upprappning av guds nåde. Då fick min nyfrälste moder något vått i ögonen och började hävda att det hon sett vid min sida inte var något mindre än min egen Skyddsängel. Jag höll naturligtvis med om detta mirakel och har gjort så fram till dagens datum. Men nu kommer jag ut med sanningen. Kära mor, det var alltså Robert Thörnberg som hjälpte mig hem, och han är definitivt ingen ängel.
Nästa handlar också om sprit, och för att återknyta till gårdagens historia, även om fåglar. Nyss fyllda 20 hade jag varit på systembolaget och handlat lite öl inför helgen. Började gå hemåt i solskenet med en kasse i varje hand. Då small det plötsligt till i mitt huvud. En mås hade nämligen den dåliga smaken att skita mig rakt i skallen. När jag sedan kom hem och förklarade för morsan vad som hänt så hävdade hon att det som inträffat inte alls handlat om otur. Nej, problematiken handlade om något mycket större än så. Min mormor var enligt min mamma en stor fantast av fåglar då hon levde. Alltså fanns det en chans att hon på något sätt återfötts till en sådan. Sedan tyckte hon heller inte om sprit så enligt morsan var fågeln som sket mig i huvudet ingen annan än min mormor som på detta sätt skulle straffa sitt barnbarn för sitt syndiga leverne. Hej och hå.
Om det sista kan jag ju dock varken hävda att hon hade fel eller rätt. Det kan ju ha varit mormor. Men i så fall får vi ju verkligen hoppas att hon inte var ute och letade alkisar att bajsa på vid Murberget runt åtta igår morse.
Nu låter det ju som att jag utmålar min mamma till någon sorts häxa här. Så är naturligtvis inte fallet. Hon är faktiskt en underbar människa. Sedär, nu blev arvet ännu säkrare. Kaaachiiiing.
