barens

Läste igår igenom en god väns resedagbok. Alexander Danielsson kommer att tillbringa 3 månader i Bali med allt syndigt leverne som det för med sig. Avundsjukan ligger som en tam katt i mitt knä just nu. Fan, jag vill också segla längs dekadensens kust med en ryggsäck som enda sällskap. Inte blev det bättre av att jag i samma veva kom på att jag också har ett konto på den sidan. När jag väl kom på användarnamn och lösenord kom nästa våg av avund insurfandes och sköljde  över mig. Där fanns en massa bilder som jag glömt, en massa luddiga texter om hur bra allt var och diverse annat. Australien var fantastiskt på de flesta vis ni kan tänka er. Trevliga människor, makalöst öl, otroliga landskap, ja, det mesta var grymt helt enkelt.
Huset vi hyrde var inte heller det någon bluff. Ett stort hus på tre våningar där bottenvåningen kom att bli vårt tillhåll,100 meters promenad ner till stranden som hette Avoca beach ( googla upp det ni era nyfikna rackare...). Att vakna på morgonen, gå ut på verandan med en kopp kaffe och se havet är något som gör en tårögd. Sedan att få slå ihjäl en och annan spindel var lite av gräddet på moset. Jag som just tagit min examen i djurdöderi.

Det är när man ser såna bilder som man måste påminna sig själv om att allt inte var fun & games därborta. ( Jag kommer konsekvent att lägga till lite engelska ord som ni kan lägga på minnet....) Det värsta som fanns därborta var ett stort grått monster som man måste gå och mata varenda dag. En aluminiumfabrik som jag och min svenske hockeyspelande kamrat Jan jobbade på. Det är utan att överdriva det absolut värsta stället jag satt mina 41or på. Inte bara för att jag i grund och botten är rejält jävla ohändig, utan för den otrevliga stämning som skapades därinne. Trasiga människor med nitiska blickar som inte annat ville än att kniva sina svenska kollegor i ryggen.

Fabriken var uppbyggd kring stationer. En som stretchade aluminiumet, en som kapade, en som packade och så vidare. Jag blev kastad runt dessa stationer likt en vante. Mest på grund av jag faktiskt var oduglig på de flesta och att de därför inte visste vart de skulle placera mig så att jag skulle göra minst skada. Valet föll till slut på packning. Där blev jag presenterad för min kollega som hette Ashley. Det namnet la jag på minnet. Något som han inte gjorde med mitt. När jag presenterade mig så lyssnade han skeptiskt till uttalet, ( het inte Håkan om ni ska utomlands...) övervägde för sig själv och sa sedan att för allas bästa skulle jag nu heta Harry. Fint så. Ashley visade sig vara en man med många sidor. Ena dagen var han uppriktigt intresserad av vad Harry gjort i sitt liv, vilken musik som var bra just nu och vilka drinkar som var bäst. Nästa dag var han ett gående åskmoln som skrek att jag var den största svenska fittan som någonsin satt sin fot i hans vackra land. Dessa humörsvängningar kom sedan att förklaras till att han var beroende av amfetamin. Vilket jag i efterhand också kan spåra hans snabba packande till.

Sju resor värre var dock en förman vid namn Sergei. En nyinflyttad ryss som på bruten engelska gick omkring och skrek ut sina order- Harry up fack, facking swedish cant. Att jag numera hette Harry gjorde väl inte saken direkt bättre. Den här jävla ryssen är bland de värsta människor jag mött. Aldrig ett leende, aldrig ett hej och definitivt ingen chans till kallprat kollegor emellan. Då small det. Gåå baack tååå Stasjåååån Fack, hördes det då med en röst som var inspirerat av Satan själv. Redan första dan fick han dessutom ett ont öga till mig. Varför vet jag inte. En anledning kan vara att jag hade oturen att förstöra hela tre spikpistoler under min karriär. Alla tre gånger lyckades den smygande ryssen attackera mig direkt efteråt och kräva återbetalning.

Den tredje gången gick det dock för långt. Jag hade den här dagen till ära slut på snus och var därför väldigt grinig. Så stod jag där och skulle smälla i några spikar när pistolen gav upp och åkte till spikhimlen med sina två andra kamrater. Jag kollade mig omkring och insåg att det här skulle jag klara mig undan ifrån om jag bara klarar att smyga iväg osedd därifrån. Försiktig smög jag mot utgången och såg ljuset i tunneln. Jag skulle klara mig. Pang, då slogs locket på kakburken ner över mina tjocka fingrar. In stormade Sergei med ögon som hos en rabiessmittad björn. Han skrek som en besatt, jag var allt ifrån en hästvagina till en oduglig grisknullare. Men sen sa han något som min fosterländska nerv inte klarade av. Han frågade hur vi svenskar klarade av någonting därhemma i norden, ni som är såna jävla feta jävla oduglingar hela högen. Jag slöt mina ögon, började nynna på du gamla du fria och svarade: I Sverige gör vi inga jobb själva, vi anställer ett par störda ryssar istället, sen ger vi dem en lön som ingen normal svensk ens skulle röra med tång. Nästa sekund hängde jag i ett järngrepp i hans armar i riktning mot chefens kontor. Därinne förklarade Sergei så lugnt och sakligt han kunde att han under inga som helst omständigheter ville se mitt ansikte på hans fabrik igen. Tror jag iallafall. Orden som kom ut ur hans mun på engelska var utan undantag fuck och swede. Resten var ett ostämt bröl på ryska. Chefen, som även var chef över hockeylaget jag tillhörde, förklarade dock att jag inte fick sparken. Till både min och Sergei´s sorg kan nog tilläggas.

Döm om min förvåning några veckor senare då jag och Janne gjorde vårt sista arbetspass. Detta skulle firas på ryskt vis tyckte Sergei. Vi två blev hembjudna tillsammans med våra flickvänner på en snapsbuffe i sann österländsk anda. Festen var faktiskt trevlig. Det skrattades och dracks. Dansades lite också. Tyvärr så hamnade hans sista snaps i vrångstrupen och hans elaka ögon började visa sig igen. Den här gången mot hans fru som råkade säga några ord för mycket. Min packarkollega Ashley som var inneboende hos ryssarna rådde oss att snabbt som ögat löpa därifrån. Tydligen var slagsmål en del av underhållningen i den bostaden. Man mot fru. Vi stack fegt därifrån medans smockan hängde i luften. Det ångrar jag än idag. Att tillsammans med Janne få ge igen på översittaren i sann Jan Guillou anda hade varit något att få berätta för barnbarnen det.


Men som sagt. Australien var i övrigt makalöst. Denna bild får symbolisera detta faktum. Den som ser vilken bok jag läser kan komma att vinna en tjusig Doo-Woop hatt också.

Den tjocka ryggen tillhör Jan. Och altanen tillhör huset vi bodde i. Kalsongerna jag bär tillhör förmodligen min far.