barens

Idag i tidningen Ångermanland fanns ett reportage som fick min underläpp att darra lite. Sportdelen innehöll en intervju med en spelare i det stolta Härnösandslaget Älgarna. För er som inte är bekant med denna anrika klubb så spelar de fotboll i division två numera, vilket är den högsta serien de spelat i sedan Norge fortfarande var en del av Sverige. Välförtjänt också om jag har förstått rapporterna rätt. Tydligen finns det en gäng unga, utvecklingsbara talanger i laget som tippas kunna göra stordåd i serien. Själv har jag slutat se dem. Inte för att senaste gången jag besökte Ängevallen tvingades se bröderna Westerlund tävla i vem som kunde träffa Franzenskolans tak flest gånger under 90 minuter. Minns jag rätt så vann nog den äldre brodern Claes med 37-18, men då tillföll bonuspoängen för bästa skott den yngre brorsan Fredrik som mycket stilfullt lyckades skjuta ner en kråka med en vildsint yttersida. Att se Älgarna spela på den tiden var att dö en smula.

Nej, anledningen till mitt läppdarr samt att jag inte längre ser dem spela var bilden man använde sig av i intervjun. På den stod spelaren i fråga och skrattade framför det som borde ha varit monumentet av min egen förträfflighet. Ängevallens cafeteria. För några år sedan genomgick denna arena en välbehövlig ansiktslyftning. Läktarna piffades upp, likaså omklädningsrummen. Som ett stort långfinger i ansiktet på övriga lag i stan beslutades det även att en ny cafeteria skulle byggas. Den skulle invigas med buller och brak, pompa och ståt, det största trumsolot skulle ges plats. Paradorkestern fanns inbokade. Landshövdingen filade på sitt tal. Älgarnas starke man, Peter Skoglund, skulle dansa i takt till domarens visselorkan i samband med Niklas Westlings alla offside avblåsningar. Humöret var på topp helt enkelt. Problemet var namnet på kioskfan. För att komma till bukt med den här baptismen var man tvungen att konsultera läsarna av deras hemsida. En tävling utlöstes där vinnaren för evigt skulle vara en del av Härnösands fotbollshistoria genom en tjusig skylt på framsidan av kiosken. Jag nappade direkt och skickade in mitt bidrag med stora förhoppningar om vinst. Så blev som ni alla förstår inte fallet. Istället valde man att kalla det där förbannade fuskbygget för: ÄLGPASSET. Hur i hela friden tänkte man där? Jag blir smått äcklad varje gång jag tänker på det.

Mitt bidrag då? Korv å Moose. Genialiskt i sin enkelhet. Fan, till och med min föredettas förslag, sÄlgarna, var bättre än vinnarbidraget. Valfusket som George W Bush vann med i USA för några år sedan framstår ju som en gäddas piss i Bondsjön i jämförelse.

Nu hoppas jag ändå att dessa grönvitklädda ungdomar gör en stark säsong i tvåan. Men utan min hjälp. Jag kräver en offentlig ursäkt samt en omräkning av röster innan jag drar på mig min gubbkeps och sätter mig ner med mina jämnåriga gubbar och gnäller på alla långbollar som slås. Alternativt en kokt korv.

Glad Påsk förresten!