barens

Men se där ja. Tvåa på bloggtoppen på Härnösands nya gratistidning Yippie. Om jag visste hur man länkar så skulle jag göra det, men ni får helt enkelt ta mig på orden än så länge. Eller lära mig. Det känns naturligtvis hur stort som helst och är nog det största jag varit med om sedan jag blev framlottad till priset som Bästa Kompis på Buster/ Jofa hockeyskola i Halmstad 1995. Än en gång. Ring mig Bert.

Att skriva har jag alltid tyckt om, varför vet jag inte, men jag misstänker att det kan ha något med följande lilla anekdot att göra.

När jag var en ohängd liten snorunge på 7 år så var ungarna på Murberget något att räkna med. Kvällarna igenom hittades det på djävulskap och lektes på gårdar och tak. En fantastisk tid. Jag hade tur som fick hänga med min äldre syster och hennes gäng på deras strapatser. Varför har jag ingen aning om, och eftersom jag redan på den tiden var väldigt liten till växten så antar jag att det inte direkt var min förmåga att knycka äpplen som var tilltalande för de äldre kamraterna. Förmodligen var det så att min moders kanelbullar var det som verkligen fällde avgörande för mitt medlemskap. Men hängde med det gjorde jag.

På gården där vi oftast samlades fanns det en liten nätt tant som alltid satt i sitt fönster och kikade på oss ungar. Ibland så ropade hon också dit två stycken som var lite utanför och bjöd dem på diverse godsaker. Detta var något som inte föll oss andra i smaken direkt. Hon utnämndes raskt till kvarterets häxa och illvilliga rykten började spridas om henne. Det sades att hon flera gånger avslöjat hemliga gömställen på kurragömma, att hon brukade plantera ut glas så att cyklarna skulle få punktering och att hon vid upprepade tillfällen suttit och pekat med sitt längsta finger i riktning mot oss.

Hämnden började planeras direkt. De flesta förslag var direkt hämtade ur Dennis filmerna. Smällare i brevinkastet, hundskit på rutan, några harmlösa busringningar på dygnets alla klockslag. Ja, det mesta ett gäng ungar i åldern 7-10 år kan komma på. Men en av syrrans kamrater var lagd åt det lite mer extrema hållet. En tjock kille med glasögon som inte såg alltför mycket ut för världen hade lösningen på problemet. Att han dessutom lystrade till det oerhört tilltalande namnet Fabian Tamm gör att man inte glömmer honom i första taget. Den korpulenta pojken ville av förklarliga skäl inte att hämnden skulle innehålla några som helst spår av fysisk ansträngning, nej, Fabian ville i stället att vi skulle skriva ett brev till henne och förklara vår ståndpunkt i frågan. Sagt och gjort. Han vaggade iväg mot sitt hus för att författa detta. Efter en dryg halvtimme kom han tillbaka med ett kuvert, överräckte det till mig och sa att jag skulle lägga det i hennes brevinkast. Totalt ofarligt. Men döm om min förvåning när jag några timmar senare fick smaka på mamma Bodils vrede. Utskällningen jag och min syster fick då har jag aldrig varit i närheten av. Hon skrek som en tokig apa efter oss. Nu var det minsann färdiglekt med den där förbannade Tamm-ungen som lärde oss såna där otrevligheter. Därmed basta. Och sedan började hon läsa högt ur brevet han skrivit. Jag minns ingenting av vad som stod i det efter inledningen. Då var jag helt förbluffad och förstenad. Det började nämligen med frasen: Hej Hitlers lilla hora...

Jag var som sagt  sju år och visste naturligtvis inte vem Hitler var och än mindre vad en hora var. Men jag lärde mig att man kan reta upp folk med texter betydligt mer än genom att stjäla lite fallfrukt.

Vad Fabian Tamm har för sig nuförtiden har jag inte den blekaste om. Men en inte alltför vågad gissning är att han sitter och skriver en hel del arga insändare till diverse tidningar och en och annan hotfull lapp till de som inte städar i tvättstugan efter sig. Sånt kunde han onekligen den gode Fabian.