barens

Nere vid Zinkensdamm... Sjöng Ulf Lundell en gång i tiden då han fortfarande var bra. Nu kan jag stolt säga att jag också varit där. Inget rom i regnet blev det dock den här gången, men väl en banan från seven eleven. Visste ni bonniga Härnösandsbor att det finns en butik som heter så? Så klart inte. Men så är det iallafall. Jaja, ni har väl märkt på uppdateringarna att jag saknat internet den här veckan så det behöver jag inte orda om egentligen men för att fylla ut lite plats så fick jag det sagt ändå.

Lite synd, för jag har haft en hel del på hjärtat som jag velat delge er men som nu flugit ur mitt huvud. Jag hade väl i och för sig kunnat blogga ifrån något bibliotek men då jag ofta blir lite väl upphetsad av mina egna ord och tankar så hade det nog inte varit någon vidare ide det heller. Nakna män som smeker sina mansbröst brukar ha svårt att få behålla sina lånekort... Har jag hört.

En vecka i Stockholm fick räcka för den här gången. Det hade kunnat blivit längre om inte en man tittat mystiskt på mig en dag på tunnelbanan. Genast drabbades jag av Efterlyst vibbar och blev tvungen att sticka hem till Norrland för att andas lite frisk luft och försöka tänka ut vad den där karln egentligen ville. Kanske ville han bara ha kontakt? Det är en bristvara därnere. Man känner sig som en jävla eremit när man kryssar gatorna fram. Ibland brukar jag ställa mig till vänster i rulltrapporna i hopp om lite mänsklig kontakt. Då och då stöter någon till mig och jag känner deras varma hud genom mina kläder. Sedan skriker de, Ur vägen bonnjävel, men i mina öron låter det som en kärleksballad av Neil Young. Jag blir glad då. Kan man tjäna pengar på att vara ensam? Spinna vidare på hon den där armbryterskan från byn Ensamheten? Manirunkaren i Ensamheten. Det är jag det, och ja, SVT är informerade.

Nädå, jag trivs faktiskt riktigt jävla bra. Har hunnit med en hel del skojiga saker. Det som är synd är att det kostar ungefär 300 kronor att sticka ut näsan i Stockholm. Fast det kan nog vara för att jag är lite finare och bor ute på Lidingö. Där ser vi ner på fattigt folk. Än mer pengar går det ifall man spenderar en dag med Gustav. Med läskstart klockan halv två på en onsdag och stopp runt ett på natten. Pitstop endast gjorda när hans mage kurrade, alltså varannan timme ungefär. Bästa måltiden gjordes när han helt ogenerat i ren Leif GW Persson stil beställde in ett helstekt vildsvin på en krog. Ett par blåvit randiga byxor på honom då och Gerard Depardiue hade haft svårt att behålla sin roll som Obelix framöver.  Men ytterst trevligt var det. Bättre blir det nästa gång då näste slusk ska fram till rakning. Sir Joakim Skoglund har nämligen lovat att haka på och det borgar för ett sjöslag som räddar åtminstone ett par ölhallar från konkurs.

Jag var även på en konsert med den i bloggen tidigare nämnde Roger Olsson bakom micken. The Grand Opening alltså. Se nu för fan till att upptäcka det bandet nu. Ni tror väl inte att jag orkar hålla på att tipsa om en massa skit?

Slutligen avslutar jag med att säga att för en skivbög som mig själv är varje promenad i stan en orgasm. Skivbutiker överallt att förlusta sig i. Mumma. Vore bläddring i skivbackar ett jobb så skulle jag vara miljonär. Och kanske skulle då även min mustasch kunna accepteras ute på Lidingö. Nu har den tyvärr bara anammats av 14-åriga turkiska gossar. Men som sagt, mitt förhållande med Stockholm är bara en vecka långt också. Vänta bara.