barens

För en kort tid sedan blev jag kontaktad av en man, advokat till yrket, som sa sig representera ett par nyrika ryska oljemagnater. Dessa hade enligt uppgift följt min blogg sedan starten och efter min utnämnning till Härnösands näst bäste bloggare bestämt sig för att tiden nu var mogen. Kort sagt, dessa guldkedjebeklädda herrarna ville köpa över min blogg till sin nystartade sajt. Detta visade sig bli svårare än de någonsin kunde tänka sig. Jag, som formligen stinker av personlig intrigitet och vänstervridna ideal sedan barnsben bad denna Tom Hagen kopia att han kunde stoppa upp sina dollarbuntar där solen inte skiner och hälsa ryssarna att Cobra är en man som inte kan köpas. Advokaten log ett snett leende och sa att hans klienter inte skulle uppskatta denna gest av ovilja från min sida. Han mumlade sedan något om något "offer you cant refuse" och slog argt igen dörren. Jag kände mig genast stolt. Här hade jag, en kille driven av idealism, vågat tacka nej till dessa baltiska bjässar och deras äckliga rubel. Samtidigt kunde jag inte annat en att känna en viss oro över vad den gode Tom sagt innan dörren plattade till mitt ansikte. Skulle jag vakna upp med ett hästhuvud i sängen? Finns det internet i Sibirien? Kolgruvor, hur jobbigt kan det egentligen vara? Frågorna var många.

Dagarna gick och min oro växte. Hade de hittat ett nytt offer att trakassera, var jag äntligen fri? Nej, igår kom svaren. Det ringde på dörren, jag öppnade och såg denne välslipade advokat stå där med en bukett rosor med små flaskor sprit av blandad kompott instoppad bland blommorna. Han log och bad så hemskt mycket om ursäkt för sin vresiga sorti tidigare. Han förklarade att de aldrig tidigare stött på en så bestämd och uttrycksfull herre som mig och helt enkelt blivit chockad av mitt nekande svar. Jag slet tag i hans kostym och skrek rakt ut- Sanningen nu för fan, kommer jag att vakna upp med en hästfitta i sängen?! Han skrattade högt och förklarade att de underskattat mig, men att de nu läst igenom mina texter ordentligt och kommit fram till vad som skulle kunna locka över mig till den mörka sidan. Sedan böjde han sig fram och viskade i mitt öra. Jag nickade så att min nacke började värka. Ryssarna hade verkligen gjort läxan tänkte jag. - Tom, viskade jag... Du hade mig vid hallå...

Efter min fråga om hästgenitalier förklarade han att inga som helst kroppsdelar från detta eleganta djur någonsin skulle hittas i min säng. Såvida jag själv inte bad om det. Istället sa han att de kunde ordna så att jag varje lördag och söndagmorgon framöver kunde vakna upp bredvid några grisar. Detta ordnades genom ett erbjudande om livstids medlemskap i väldigt attraktiva uteställen såsom Espan i Sundsvall, Patricia i Stockholm, Crazy Horse i samma stad samt Kramm i Kramfors. Naturligtvis med fri sprit och entre. Enbart en avgift för jackan behövs. Bara en idiot nekar ett sådant erbjudande, och försök inte, ni hade gjort samma sak själv.

Nu tillhör jag alltså en annan sida och det här blir mitt avsked på blogg.se. Naturligtvis hoppas jag att ni följer mina öden även i fortsättningen och sparar den nya sidan bland era favoriter. Ni behövs. Om ni inte vill att jag ska sluta i en gruva i uralbergen förstås. Det har varit en lång resa och jag ångrar ingenting. Men jag känner mig ändå lite som puckelryggen i filmen 300. Säljer ut min själ för sprit och dåliga fruntimmer. Men det är väl ändå det som den här bloggen handlat om hela tiden. Länk till det nya läggs ut snart. Väl mött!


Avskedslåten talar för sig själv. Den är väldigt bra.