Tv eye.
Sommartider är ju en riktig lågsäsong när det gäller tv program av värde. Så hade det dock inte behövt vara i år. Jag har nämligen lyckats komma över en lista med program som av en eller annan anledning blivit kastade i sopkorgen. Nu är ju inte jag någon expert på området, men visst kan man väl tycka att åtminstone några av dem var värda ett lite bättre öde?
Sommarkorpen: Vi följer ett nomadfolk och deras resa genom Sverige och alla dess tomma hus. Familjen har en sommar på sig att fylla sina fickor fulla av guld och andra saker av värde medan husägarna befinner sig i sina sommarstugor. En extra tvist är att förre Robinson vinnaren Martin Melin följer deras fotspår och försöker genom sin oerhörda list locka in dem i sitt polisnät. Programledare är Alexandra Pascalidou.
Extreme homo makeover: Olle är en helt vanlig kille som bor i Kramfors. Att tillbringa sin tid i denna stad är dock inte alltid så lätt. När man dessutom gillar andra killar så har man ett oerhört stort problem på halsen. Följ Olles förvandling med start på Pridefestivalen i Stockholm. Goodbye stentvättade jeans, flanellskjortor och mopedmustasch. Hello moderiktiga tights, örhängen och fräcka polisonger. Programledare är Martin Björk.
Doktorn kan komma: Tv läkaren och våldtäktsmannen Jan Troilius har med sig ett gäng reportrar på sexbunkern där han numera opererar. Tiden där blir dock inte vad den brunbrände läkaren räknat med. Vi får bland annat se två rejäla gangbang, med Jan som passiv mottagare. Sänds helger klockan tolv. Känsliga tittare varnas. Programledare och uppviglare är Jan Josefsson.
Project Schumway: Allas vår 80-tals favorit Alf ska återupplivas. 25 dvärgar tävlar om den åtråvärda rollen. Följ dessa små, härliga människor genom allt från kattätar tävlingar till vilda orgier i sprit och strippor. Programmet leds av Arne Weise. Bonusmaterial: Grabbarna från fångarna på fortet flygs in och visar hur man springer jättefort samtidigt som fyra fingrar hålls rakt upp mot kameran.
Supersize vs Superskinny: En riktig brottarmatch utlovas. Iklädda endast trikåer ska det avgöras. Mathias Åström och Gustav Tägtström parar ihop sig för att försöka äta upp bröderna Patrik och Niklas Westling. De två förstnämnda har svultits i en vecka och bröderna har samtidigt tillbringat sin tid i en marinad gjord av Peter Harrysson. Programledare är Tina Nordström och domare är Ancha Westling. Vem offras först, Niklas eller Patrik?
Lyxfällan: En grop grävs framför innekrogen Laroy i Stockholm. Bakom denna placeras en flaska Dom Perignon och två kreditkort med ett innehåll på 500.000 vardera. Följ stekarna Carl och Erics kamp för att komma åt pengarna. Programledare är Emma Andersson. Extramaterial. Eric visar hur en backslick ska kammas på ett sätt som inte alls är olikt Christer Petterssons gamla slaglugg.
Ibland har jag väldigt svårt att se hur tv cheferna tänker. Jag hoppas och tror dock att åtminstone ett av programmen återkommer i en tv nära dig så småningom.
Dead end street.
Har precis varit inne på några bloggkollegors sidor och upptäckt att man åtminstone ska ha minst ett inlägg om en film man sett. Håll nu till godo, för här kommer mitt.
Fick i förrgår ett infall att hyra film i sommarvärmen, mycket på grund av tristess, men än mer för att hålla mitt sällskap borta från sömnens rike orsakat av mitt ointressanta pladdrande. Sagt och gjort, vi begav oss ner till min lokala Ica handlare för att införskaffa en rulle. Efter mycket om och men så bestämde undertecknad i ett plötsligt och oväntat drag av manlighet att filmen skulle heta Into the wild. Detta mestadels på grund av att Sean Penn regisserade den. Och som vi alla vet så är allt den gode Seans slagsmålsbenägna händer rör vid rena guldkorn. Så också den här filmen. Redan när förtexterna börjat rulla så märktes kvaliten då en välbekant röst skar naket och avskalat igenom tv skärmen. Denna tillhörde en gammal husgud vid namn Eddie Vedder som vanligtvis sjunger i bandet Pearl jam. För att återgå till filmen och hålla mig kortare än de 170 cm jag är så kan jag i stora drag berätta att handlingen kretsar kring en mycket målmedveten ung, välbärgad och smart ung man som efter att gått ut college bestämmer sig för att hitta sig själv. Han skänker samtliga sina slantar till välgörenhet och utan att säga ett ord till någon ger han sig ut på sitt livs äventyr. Hans slutliga mål är att bosätta sig i Alaska och bara leva av vad naturen har att erbjuda. Vägen dit kantas dock av hisnade äventyr kring och på Amerikas vägar. En modern uppdatering av Jack Keruacs " På Drift" skulle man lätt kunna säga. Filmen hämtar ut slutbetyget fyra bävrar av fem möjliga av mig. Egentligen fyra och en halv med tanke på att det var baserat på en sann historia.
Efter att jag sett filmen så förvandlades jag till en nyversion av Grizzly Adams, jag ville inte göra något hellre än att söka mig upp till skogen och bosätta mig där för gott. Jag ville skjuta älg, jaga vildsvin, bära en Davey Crocket mössa, fiska lax, kalla mig Börje Salming, ja, allt som hör naturlivet till. Men när jag sansat mig lite så insåg jag ganska snabbt att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i skogen och alla dess invånare, speciellt samer skrämmer skiten ur mig. Däremot gilllar jag städer. Tyvärr tillbringar jag just nu min tid i en sorglig ursäkt till en sådan. Det jag upplever nu är en variant av måndag hela veckan. Fast jag har lördag. Alla utgångar jag gjort denna sommar har flutit ihop till en enda stor grogg där jag inte kan skilja någon åt och ärligt talat så är jag dödsless på det. Härnösand kan verkligen suga märgen ur de Olssonska benen. Kort sagt, hjälp mig. En bostad och ett halvrisigt jobb i, säg Stockholm, skulle mycket väl kunna vara räddningen. Fast å andra sidan, pilsner på Kellys för 19 kronor styck kan absolut vara de spikar i kistan som håller locket stängt för gott. Jag är dock beredd att chansa. Mitt sällskap då? Hon somnade. När varken jag eller Sean Penn lyckas hålla någon vaken, då vet man att det gått för långt.
Stroke the shaft.
Nu är ju jag varken tjej, ung eller blond. Men tro det eller ej, även jag har varit med om en liknande händelse. Denna utspelade sig i Rom där vi efter en varm dag vandrandes bland historiska platser beslutade oss för att ta en liten drink på ett smutsigt litet hak. Jag och mitt ex reagerade först inte nämnvärt på sunkigheten, vi hade ju för guds skull varit på Bittens. Men efter en stund började vi ana oråd. Ur högtalarna började karaoke strömma ut och dansgolvet fylldes i rask takt på. Inget konstigt med det. Om det inte vore för att samtliga inblandade var av samma kön som jag. Nu var det helt plötsligt jag som stod i centrum, jag blev bjuden på diverse drinkar av dessa nyfunna vänner och även till en hel del vilda danser. Ödmjuk och lite nyfiken som jag alltid varit så tackade jag naturligtvis ja till allt. Ända tills jag stod omringad av en hop sliskiga italienare som tävlade om vem som kunde nypa i min stjärt på det mest nyskapande sättet. Då fick det vara nog, vänligt men bestämt avfärdade jag dessa dåligt rakade gorillor och vände på klacken. Men innan vi gick så var jag tvungen att gå in och slå en så kallad vinge på toa. Den var tack och lov olåst så jag tassade in för att utträtta mina behov. Döm om min förvåning när jag då gick rakt in en kille som knäböjde framför en annan. Trots att vi befann oss i katolismens huvudstad så förstod jag ganska kvickt att han inte bad. När de sedan fick syn på mig mumlade den sittande något ohörbart till mig, ohörbart var det på grund av den gigantiska penis han hade instoppad i sin mun. Men jag är ganska säker på att han inte sa Tio Ave Maria i alla fall. I vilket fall som helst så flydde jag ut därifrån och vi började traska i riktning mot Vatikanen. Denna traumatiska historia gjorde att hela färden dit gjordes av en hysteriskt fnittrande Håkan. Med ett blåstånd bultandes i mina nyinköpta ståltrosor.
Father and son reunion.
Detta härliga evenemang heter Way out west och går av stapeln i början av augusti. Just Neil Young har jag alltid velat se, och jag förbannar fortfarande min plånbok för att jag missade hans legendariska spelning på globen för några år sedan. Men hur kul är det att åka med farsan då frågar ni. Det ska jag säga er, att det är hur kul som helst. Vi brukar varje år vid något tillfälle åka och se någon av de de artister vi gemensamt gillar. Tex har vi sett Iggy and the stooges, Bob Dylan, Crosby, Stills and Nash, Van Morrisson (tillsammans med en lite lönnig expressen reporter) New York Dolls med flera... Kort sagt, en jävla massa bra band. Att jag lyssnar på den sortens musik kommer jag att vara honom evigt tacksam för. För när man var liten och ville lyssna lite på ett Bamse kassett band så kontrade farsan med att slå på lite Tom Waits. När jag var nära att lyssna på någon skvalig radiokanal så spelade han The Clash. Om jag mot förmodan skulle vilja höra på någon eurodisco så hamrade han i lite Kraftwerk. Sådär höll det på, han spelade, jag lyssnade. Tvångsuppfostran? Knappast, en läxa att lära in för livet. Detsamma kan sägas om de böcker jag läst/ läser. Numera är ju även jag stor nog att utmana honom lite så det brukar bli en hel del intressanta diskussioner. Vi är nog rätt lika min far och jag, det enda som skiljer är väl ungefär 15 cm samt att jag föddes med båda mina tummar mitt i handen. Det kan bero på att jag i ett svagt ögonblick från farsans sida lyckades spela lite på en kassett med Alfons Åberg. Orden som sades där har etsat sig fast likt en blodigel i min hjärna. - Alfons, du ska passa dig för sågen...
Att jag är så glad i sprit då? Den genen kommer helt från morsans sida, hon är allt en riktig suput hon.
Top Alcohol.
Läste i tidningen nyss att handbollslandslaget haft sin första stora fylleskandal. Fredrik Petersen, Sebastian Seifert och "the boy wonder" Oscar Carlen hade tydligen tagit sig en ordentlig bläcka på ett träningsläger i Tyskland. Denna gyllene trio satt och tryckte på ett hotellrum en kväll och drack, sedan drabbades man tydligen av den nya svenska sjukdomen Kirschsteiger och beslutade sig för att renovera om lite. Kort sagt, möbler och inredning ut, en nota på 60 lakan in. Med denna räkning medkom också en orkan av starka kritiska röster. Kvällsdrakarna tävlar i vem som kan kapa dem mest, gurkburks Bengan skriker högre än han någonsin lyckats gjort som förbundskapten och gamla uvar som Magnus Wislander och Staffan Olsson har enligt egen utsago aaaldrig rört en pilsner. Men vad fan, träningläger är väl fortfarande "lärakännagenomsprit" läger?
Jag kommer fortfarande ihåg ett sådant läger som mitt dåvarande hockeylag Aik Hockey anordnade. Vi åkte till Östersund på en fredag och skulle tillbringa helgen däruppe med hemresa först på söndagkväll. Direkt när vi anlände skulle en match spelas mot deras representations lag. Jag blev av vår tränare utsedd till lagkapten, en stor ära... Lite för stor skulle det visa sig. Matchen förlorades med några puckar, Östersund var på den tiden storfavoriter att vinna allt som gick att vinna. Men matchen som utspelade sig efteråt visade att ordspråket "ju större de är desto tyngre faller de" faktiskt har en poäng. Den matchen handlade om sprit. Där var det tvärnit för dessa sura jämtar. De stötte nämligen ihop med ett sött gäng från Härnösand. Anförda av Tobias Näslund, just hemkommen från Stockholm, intog vi stades stolthet Olearys. Groggarna forsade i en takt som får Niagara fallet att framstå som en liten fontän i jämförelse. Det stöttes och blöttes i flera timmar innan stället stängdes och laget började vagga likt gåsar mot logementet. Inte jag dock, då hade jag redan suttit i en taxi i drygt en timme och försökt förklara för chaufören vart vi bodde. När han till slut hittade dit så låg alla och sov och jag smög snabbt in till ledarnas rum för att väcka vår gode materialförvaltare Stig Gunnar Karlström. Detta gjordes inte genom en diskret knackning, istället tog jag en sop och dunkade i hans säng samtidig som jag väste- Geeee mig korset... Ni som läst er Jönsson liga läxa vet vad jag menade. Denna eleganta gentleman blev så rädd att han snabbt kröp upp i sin kollegas famn och viskade- Ture, hjälp mig, jag tror vi kommer att dö... Ture, som är en atombomb på två ben fann sig dock snabbt och bar ut min korta lekamen till min egen bädd. När jag slutligen somnat kom nästa chock, uppstigning 0800 för träning. Ett så risigt lag har jag inte sett varken förr eller senare. Om jag minns det hela rätt så hade vi hela tre passningar till rätt adress på hela träningen. Putte Bäpa slickade sin kant, mest för att kunna hålla i sargen visade det sig. Jag lyckades med konststycket att åka på mitt livs tackling på öppen is, på en 5 mot 0 övning. Ett par stycken spydde i en soptunna vill jag också minnas. De måttligt imponerade herrar från Östersund som var där för att kartlägga gick hem ganska så tidigt, med ett äcklat uttryck i ansikterna. Spritångan låg över ishallen likt den i lytsen (hittade inget tyskt y...) 1632. På söndagen skulle vi ha en returmatch mot samma lag, förlust siffrorna skrevs denna gång till 9-1. Den forna härföraren och lagkapten opererade nu som båsöppnare utan en endaste liten bokstav på tröjan. Jag fick dock hoppa in och sätta en kasse, min vana trogen. Hemresan hem gick i huvudvärkens tecken, men jag kan lova er, vi åkte upp som ett splittrat gäng och kom hem som en oslagbar enhet... Iallafall på stadens barer!
Det som äcklar mig med handbolls historien är unga Carlens version. Han hade tydligen bara tagit några öl och absolut inte deltagit i några sängkastar tävlingar. De andra två hävdar att man druckit minst en 75a var och att alla varit delaktiga. Heder åt dessa. Kanske borde Carlen lärt sig av ett visdomsord från vårt träningsläger. Det myntades av Tobias Näslund när Erik Lantz ville ställa in morgonträningen. Tobias spände alla sina fyra ögon i pojken och uttbrast.- Lax, en sak ska du ha jävligt klart för dig.- Häller man upp ställer man upp!
Att kasta en one-liner i soporna.
Högslättens gym är ett sånt där gammalmodigt gym dit man enbart går för att träna. Ett ställe där män stånkar, svettas och stönar i en gemenskap värdig enast en bastuklubb. Ett gym dit något överviktiga tjejer går för att komma i tillräcklig form för att sedan kunna gå till stadens andra träningshak Spegeln utan att skämmas. Högsäsong i damväg är alltså direkt i januari, medan nyårslöften fortfarande hoppas på att infrias. På Höga behöver man dock inte skämmas, vare sig bilringar, dåliga biceps, sexuell läggning eller ursprung. På tal om just ursprung så hände för några veckor sedan en rätt fin historia. Jag och min kusin Johan har förvandlats till två fysiska praktexemplar på senare tid. Vi kliver upp tidigt varje morgon för att genomföra ett stadigt träningspass ( utom torsdag, lördag, och söndag, då är det av förklarliga skäl vila...). En morgon när vi stod och inspekterade varandras v-formade kroppar så dök det upp en man med turkiskt ursprung. Vi morsade lite försiktigt på varandra. Denna försiktighet från vår sida grundar sig i ren och skär avundsjuka. Denna turkiska man är nämligen bland det starkaste vi sett. Han kastar järn som om det vore fjädrar, bollar med hantlar som om det vore små tennisbollar och använder sin kropp på ett sätt som får en prima ballerina att framstå som direkt osmidig. Denna dag så skulle han köra någon form av benböj. Vi synade honom från topp till tå, hur mycket skulle han lasta på den här gången? Plötsligt så hördes det ett kraftigt brak bortifrån hans del av gymmet. Han började slita som en besatt i ställningen. Han skakade den som man inbillar sig att en livstidsdömd fånge skakar sina galler på kumla. Vi tittade frågande på varandra. Jag frågade Johann vad det var frågan om egentligen. Svaret kom lika rappt som oväntat. - Det förstår du väl, han måste ju vrida ställningen mot Mecka! Jag tittade Johan i ögonen. Först såg han allvarlig överraskad ut, sedan sken han upp med ett leende från öra till öra. Därefter sjönk hans kropp ihop i en sorts apatisk ställning. Bilresan hem skedde under tystnad. Johan satt mest och stirrade ut genom rutan, tom i blicken. Väl medveten om att han just slösat bort sitt livs kommentar på mig och ingen annan. Det gäller att välja sina krig min gode kusin. Kanske kan jag genom denna blogg nu återskapa lite av den triumf du kände när kommentaren just lämnat dina läppar? Jag hoppas det.
Born to lose.
Ungefär så känns mitt liv just nu. Den enda lösningen jag ser är att följa George Costanzas beslut i ett Seinfeld avsnitt. Ni vet, det när han beslutar sig för att konsekvent gå emot alla instinkter som han tidigare följt och sedemera också slutar upp som en lyckad historia. Alltså, nästa gång jag jag ser ett ölglas fyllt till hälften och får frågan- Är glaset halvfullt eller halvtomt så ska jag inte göra som den gamla Håkan hade gjort. Det vill säga svepa innehållet och sedan fråga om det inte finns någon grogg också. Jag ska istället tänka efter mycket noga och svara att det nog är halvfullt. Jag ska bli en ny, optimistiskt människa helt enkelt.
Nu börjar ni väl gasta om att jag visst har tur. Jag vann ju ändå en tipstävling under Em? Ja, det kanske jag gjorde, en tävling som innehöll en prispott på 3 lakan. Men av dem har jag inte sett röken av. Min tjocka revisor Mathias Åström däremot, han verkar ha råd att äta gåslever dagligen numera.
Linsmusar 43.
I lördags hade jag som ni alla vet en riktigt hektisk dag. Det skulle bli en fantastiskt lördag. Det var det också, dopet var oerhört lyckat, min kusin Johan lyckades till och med mumla fram rätt psalm. Tuva skötte sig som vanligt exemplariskt, Helena bjöd på oväntad skönsång och så serverades det ju lite öl också... När sedan detta var avklarat så stack jag spänd av förväntan upp till familjen Thunberg. Jag hade så höga förväntningar i min lilla pojkkropp att den värkte. Alla dessa förväntningar infriades å det grövsta, det var en makalöst rolig kväll, det kändes som att samtliga inblandade verkligen hade lyckats hitta en formtopp som nog endast har matchats av Grekland under Em 2004. Spontana sånger bröt ut lite här och där, några danssteg som skulle fått Michael Jackson att tappa ansiktet(förlåt...) syntes också... Och så serverades det ju några öl också. Eller väldig många snarare. Jag trodde dock i min enfald att saker och ting som händer på Jensenvägen stannar på Jensenvägen. Döm om min förvåning när jag nu kikade in på min bloggkollega Daniel Frosts sida. Där låg det väldigt många pinsamma bilder på folk i allmänhet och på mig i synnerhet. Hur faan han har lyckats lära sig att klippa och klistra så där har jag ingen aning om. Heter det photoshop månne? Det räckte tydligen att jag var där och skötte mina egna affärer för att han skulle klippa in mig alla möjliga sammanhang. Skamligt beteende. Men hämnden är en rätt som bäst serveras kall heter det. Du Daniel, kan nog vänta dig att få en Calippo uppstickt i din allmänning när du minst anar det.
Mannen som kunde tala med hästar.
Att lördagar är en stor dag för mig kan väl inte ha undgått någon. Men denna lördag blir nånting utöver det vanliga. Först ska jag på dop långt ute i busken, gussjö alltså, där Johan och Maddes lilla dotter Tuva äntligen ska vigas in i Guds stora härliga familj. Om, jag säger om, jag känner fadern till det lilla livet rätt så kanske, jag säger kanske, man kan bli bjuden på en liten, kall öl efter att vigvattnet gjort sitt?! Vi får se... Efter denna ceremoni är det då dags för nästa lilla trevliga tillställning. En väldigt sen bröllopsfest uppe hos Tunka och Lotta. Där kommer det som brukligt på bröllopsfester att serveras kräftor. Tunka och kräftor får mig osökt att tänka på en episod som utspelade sig för sisådär en sju åtta år sedan...
Jag hade just flyttat tillbaka till Härnösand och sökte desperat efter ett gäng att umgås med. Jakten pågick på stans krogar i veckor innan chansen til slut uppenbarade sig. Lite slött nämnde någon i Gängets Gäng, Grabbarnas Grabbar, Groggens Uppfinnare, Ranchen, till mig och Patrik Vekling att vi var inbjudna på kräftkalas hos nämnde Tunka följande dag. Jag var rejält nervös, vad skulle lilla jag kunna tillföra detta gäng, vars rykte närmast har nått en mytisk nivå i Härnösand? Peppad av pilsner så cyklade i varje fall jag och gubbjäveln bort mot murberget för att försöka mönstra in i sällskapet. Det gick sådär. När vi klev in i lokalen var det som att gå in till sin egen begravning. Vi möttes av iskalla blickar, ljummna snapsar och torra, interna skämt. Berusningen steg dock och i takt med den också humöret. Snart hade vi lyckats smälta in riktigt bra, må vara hänt att en del av dessa farbröder fortfarande tittade lite skeptisk på oss. Som ni säkert alla vet så blir ibland man när man dricker, hur ska jag beskriva det, lite... Ja, kåt. En sådan känsla kan ju vara lite svårt att hantera, speciellt när den infinner sig hos 13 killar exakt samtidigt. Dom tidigare så kalla blickarna hade nu ersatts av ett djuriskt begär riktat mot de båda nykomlingarna. För att undvika en kraftig sammanstötning så påkallade värden allas uppmärksamhet. Kvällen tidigare hade han nämligen lyckats ro båten i hamn med en, enligt egen utsago, jävulusiskt snygg dam. Hon var tydligen på ingång och hade med sig, enligt egen utsago, tre jävulusiskt snygga kamrater. Likt ljudet av en orkan så började gylfar dras upp, slipsar rättas till och mittbenor kammas till. - Nu jävlar gäller det grabbar! - Nu delar vi med oss! -Det räcker till alla! Plötsigt öppnades dörren och in struttade denna kvinna, tätt följt av sina tre kamrater. Det såg ut ungefär som när matadoren i tjuren Ferdinand gör sin entre. Väl medveten om sin efterlängtade uppenbarelse skruttade hon glatt omring, presenterade sig och gick runt bordet för att skaka tass med alla. När hon kom fram till mig förbyttes dock hennes leende till något helt annat. Ren och skär förakt. Detsamma kan sägas om min egen blick. Vi hade nämligen träffats tidigare. Eller rättare sagt, gått i samma klass i tre år på gymnasiet och hade väldigt svårt för varandra. Jag vände mig mot Putte som också han tillbringat lika lång tid i hennes närvaro och utbrast- Har du sett vem som kommit på besök?-Horsesface! Rummet nyktrade helt plötsligt till och alla började skeptiskt granska hennes anlete. Tro det eller ej, alla fann min liknelse på pricken lik. Damen i fråga såg alltså ut som Zoogin och hade så gjort sedan gymnasiet, därav hennes mindre smickrande smeknamn. När skrattsalvorna slutat eka så galopperade hon och hennes tre kompisar vidare mot någon annan hage, väl medvetna om att det var sista gången de satte sina hovar på en Ranch fest igen. Tunka då? Helt plötslig så hade han ingen aaaning om vad det var för en dam som han släpat dit. - Jag var så full, jag var så ensam och det ena med det tredje...
På lördag dock så får vi fira hans riktiga kärlek, Lotta, en fantastiskt tjej. Och hör vi klappret av hovar runt Jensenvägen så vet jag iallafall att jag kommer att fly hals över huvud. Jag fick förresten också ett smeknamn den kvällen. Albert Ingalls, för mina fantastiska kunskaper i Lilla huset på prärien.
Minnen av bröst.
Det här med lukter är fascinerande. Imorse när jag klev utanför dörren så luktade det precis som mornarna i Australien brukade lukta. Lite av bränd hud kanske. Där stod jag likt en tax med snoken rakt upp i vädret och helt plötsligt befann jag mig inte i Härnösand längre. Jag var på andra sidan jorden. Fredagar var en bra dag därborta, jag var ledig från pissfabriken och hade sedemera mycket att ta igen. Möjligen började jag med att gå 50 meter från vårt hus för att ta ett dopp i havet och för att bränna min hud ala sportbladet lite extra. Sedan drog vi nog in till ett köpcenter stort som fyra birsta city för lite kaffesittning i ett par timmar. Eventuellt köpte jag mig också en ny skiva. Efter detta trevliga tidsfördriv så åkte man förbi närmaste "bottleshop" för inköp av kvällens vätska. Oftast ett par kassar öl som avnjöts på redan nämnda strand. Sedan en liten sittning hemma hos oss för att dra vidare till kvällen höjdpunkt. "Tittibar" i kincumber. Varje fredag gjorde man nämligen om en lokal pub till ett syndens näste. Man lät helt enkelt servitriserna ta av sig på överkroppen. Detta uppskattades väldigt, väldigt mycket av den arbetarrörelsen jag plötsligt hamnat i. Svettiga, skitiga karlar, inte sällan med hästsvans och en rejäl ölkagge följde dessa servitriser likt lejon på jakt efter en liten antilopunge. Skulle Gudrun Schyman befunnit sig i denna korseld av stirrande ögon så hade hon beordrat en massiv bojkott mot Australien och dess galtliknande manliga befolkning. Men det var också det som var problemet. Inga andra tjejer vågade sig dit, så när dessa barbröstade servitriser tog sitt pick ock pack(och massiva dricks...) och lämnade stället så var baren egentligen inte något annat än just en stor jävla bögbar. Då började testosteronet flöda hejvilt. Man bråkade om biljardbord, vilkens tur det på blackjacken, vem som hade störst svettfläckar och naturligtvis om vem som hade hade råkat nudda flest servitristuttar under kvällen. När dessa problem retts ut så började deras tidigare kåthet att göra sig påmind. De tittade omkring sig likt hökar. - Vem kan vi ligga med? Oftast fästes deras ögon på min i sammanhanget lilla stjärt. Skamliga förslag lades fram till den lilla svenska "damen". - Are you Ingggrid Böööörgmann? När dessutom min dåvarande flickvän förbjudit all form av mustaschväxt i mitt ansikte så hade jag ganska svårt att freda mig. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade ett par kanadensiska vänner med mig, utbildade på gatan. Nej, de var inte prostituerade, bara duktiga att prata. Med samtliga kroppsdelar.
Hur som helst, här klev jag ut ur min morgondröm, ganska lycklig att mitt arsle fortfarande är intakt. Ibland är Sverige inte så dumt ändå.
Lets lynch the landlord.
Ursäkta om jag frågar, men vaknade jag i Thailand imorse? Fy fan, vilken hetta... Det är vid såna här tillfällen jag tackar Han där uppe att jag är i total avsaknad av kroppsbehåring. Det är faktiskt sant, här går jag omkring 27år gammal och väntar på att pubeteten ska knacka på dörren. Men arslet då, det är väl hårigt? Icke! Mina skinkor ser ut ungefär som två stycken gravade laxar, minus färgen då förstås, där drar det mer åt isbjörns hållet.
Nog om min lilla pojkkropp nu. Jag tänkte istället berätta om att jag i detta nu förmodligen sitter med en polisanmälan på halsen. Det hela började med att jag gick ut på balkongen för att lapa i mig lite sol. Med mig hade jag en kopp kaffe samt Pluras bok. Där satt jag i godan ro och läste, drack och hade det allmänt trevligt. Men boken var så oerhört intressant så jag totalt glömde bort tiden. Ni vet, när tempraturen är uppe på de här gradantalen så börjar man svettas. På vissa områden lite mer än andra. Jag själv drabbades av en kraftig pungsvett. Naturligtvis så orkade jag inte gå in och duscha utan jag började istället gräva/klösa/rätta till utav bara den. Eftersom att min balkong ligger på högsta våningen så är väl risken att bli upptäckt ganska så obefintligt tänkte jag. Ingalunda. När jag tittade lite åt vänster, mot Härnösands högsta byggnad Punkthuset, så står där en hel familj och tittar paralyserat på mina förmodade snuskigheter. Speciellt deras dotter såg alldeles livrädd ut. Jag klandrar dem inte, allt de kan ha sett från sitt håll är mina föttar på räcket,mitt ansikte,samt min överkropp där min högersida rörde sig i en frenetiskt takt upp och ner. Lägg därtill att jag var så inne i mitt klösande att jag inte förmådde mig att sluta trots ögonkontakten. Jag skulle inte bli speciellt förvånad om två stycken konstaplar och ett stycke vicevärd knackar på imorgon och vänligen men bestämt ber mig att packa ihop. Men då har de glömt att i min boning är det jag som är drottning. Då får de röka ut mig. Den enda ånger jag känner är att jag hade bomullstrosor på mig, fan, de andas ju inte överhuvudtaget.
God save(the)Queen.
Det få dock vet är att den gode Freddie skrev låten efter ha haft sex med tre stycken håriga biker killar. Denna sång beskrev hans känslor efter denna triumf. Så det rörande med scenen är att se ett såpass macholand som Spanien stämma in i sådan refräng. Vackert! Jag blir alltså alldeles till mig så fort den spelas i idrottssammanhang där vanligtvis homosex lekar sträcker sig till en snygg snärt med handduken på någons arsle. Jag skulle vilja påstå att sången gjort mer för våra regnbågsbarn än någonting annat. Det kan inte ens en urlöjlig mediakyss mellan Peter Jöback och Eva Dahlgren på skansens scen ändra på. Om Tyskland vunnit då? Ja, det hade nog inte varit helt omöjligt att David Hasselhoff sjungit "Looking for freedom" någonstans i Berlin.
Nazi punks, fuck off.
Jag blir chockad när jag ser den här reklamen, som mycket väl kan vara producerad av Olle Olsson AB i Sjöbo. Tanken kan mycket väl vara att den först gjordes till en annan av AXEs produkter men ansågs lite väl uppenbar. Den jag tänker på är AXE Africa om ni minns den? För det kan väl inte vara så simpelt att han i reklamen förvandlas till choklad? I sådana fall finns det ju även vit sådan, era förbannade raskrigare.
Istället för musik : Vinnare
Det blev alltså den gamle kämpen Daniel Frost som tog hem priset. På andra plats kom en vilt fuskande Rumpie, som absolut inte drog sig för att stjäla alernativ av tredjepristagaren Bäpa. En härlig match att följa från läktarmatch. Väl kämpat pojkar!
tävling din grävling.
Ska du hänga me? Nä...
Annat var det förr, då hade vi en obligatorisk samling hos Joakim Skoglund ( grattis på bemärkelsedagen förresten) redan på onsdagen. Ofta var vi inte mindre än fem sorglösa skälar som hyste in hos i hans etta mittemot polisstationen för att festa i dagarna fyra. Så mycket roligt som sades och gjordes mellan dessa väggar är svårt att beskriva. Men det bestående minnet är att vi under fyra års tid hade en stående hyllning till Daniel Fridells mästerverk Sökarna. Den rullade från den första sekunden till den sista och gjorde samtidigt att den gode Daniel i min bok kravlade sig upp bland de stora pojkarna såsom Ingmar Bergman och Bo Widerberg. Så många repliker att lägga på minnet, så fantastiskt skådespeleri och så oerhört många och stora klockor är något man aldrig kommer att uppleva igen. Och som att denna film inte hjälpte så var man hela tiden ackomponjerad av Joakims skivsamlig som också den håller yppersta världsklass. Enda smolket i bägaren egentligen var att tvingas dela toalett med ett helt hyreshus på grund av en omfattande ombyggnation ett år. Det gällde dock bara för nummer två. Vafan, det finns väl hinkar?
Röde Ruben.
Mr Big.
- Miranda: Gängets kloka pudel, en rödhårig advokat som ständigt leder in de andra på rätt köl. Har en förkärlek för män med glasögon och har dessutom lyckats med konststycket att tillverka ett litet barn.
- Charlotte: En riktig jävla tråkmåns. Det enda hon pratar om är att gifta sig. Seriens lågvattenmärke. Fy fan.
- Samantha: En ungefär 50årig kärring som ligger med allt hon ser. Tror till och med att hon lyckades ligga med en saab i ett avsnitt. Vill jag se gamlingar göka så går jag in på närmaste snusksajt. Hör du det?
- Carrie: Huvudpersonen. Sitter enbart vid sin dator och skriver en massa skit. Ungefär som mig. Men skillnaden är att den där förbannade slynan tjänar en massa deg på det. Dessutom är hon skofetishist. Och ful. Och ständigt salongspackad.
Serien har alltså dessa damer som går omkring och raggar småpojkar, provar dildosar, letar skor och dricker drinkar. Emellanåt skriker de också Faboulus och gör hivefive med varandra så att deras gäddhäng flyger över hela New Yorks gator. Tänk om detta hade varit ett gäng killar istället. Då hade hela Fi:s styrelse skrikit så att sveriges befolkning drabbas av en kronisk lomhördhet. Men när jag tänker efter har vi ju haft en kille med en liten skofabläs på vita duken tidigare. Men han målades inte ut som någon modeguru direkt. Men Woggie, i min bok så är du alltid större än Miss Carrie Bradshaw.
Tophat
Ett nyförälskat par sitter och har en liten picknic i en park. De sitter och håller varandras händer och tittar lyckligt upp mot himlen. Då kommer plötsligt en moln seglande förbi. Det här molnet har formen av en gigantiskt penis. Killen får ett litet illmarigt flin på läpparna och säger- Ser du vad det där påminner om? - Tjejen studerar molnet och säger lite slött- Ja, en svart mans kuk.
Thats all folks.
Ett fall och en lösning.
- Nädu Håkan, vad säger du, ska vi kanske ta och grilla lite lax? Det är du ju fruktansvärt bra på, eller kanske en risotto?
- Nä, vet du vad, jag tar och läser ut den här boken istället för andra gången. Sen håller jag upp Dostojevskijs Idioten mot mina trogna fantasitittare och känner mig både smart och väldigt upprymd samtidigt.
Fast ibland kan det även få mig att tro att jag är utvald. Som Jim Carrey i Truman Show ungefär. Där står det nån jävla regissör och hittar på att alla världens plågor ska drabba just mig. Fast det kanske är han som i folkmun kallas gud?
Jag vågar iallafall påstå att dessa kameror räddat mig för att bli en tvångsonanist. Jag är nämligen alldeles för blyg för att runka offentligt.
