barens

Men dra mig baklänges. Jag lider fortfarande av sviterna efter Stockholms helgen. Jag känner mig som killen i filmen Trainspotting när han slutar med sitt älskade heroin. Feta bebisar kryper på mina väggar och mitt tak. Men det var det värt. Det brukar vara det när vi samlar ihop resterna av gamla Härnösands flyktingar och såna som undertecknad som fortfarande bor kvar i stan, för en massiv krökning i dagarna två... Den här gången så hade arrangörerna dessutom överträffat sig själva gällande schemat, inte ett hål att fylla med fria aktiveteter utan en nästan kommunistisk dagordning att följa.

Först fotboll i Trygghansas lokaler, sedan middag på O learys och sedan vidare mot Stockholms nya Göta Juck, det vill säga Golden Hits. Fy fan vilken köttmarknad alltså. Bara att ställa in skorna som sägnen säger. Tyvärr hade jag tydligen knytit mina lite för hårt i vanlig ordning. Jag är numera så förbannat ful tydligen att när jag slår på en naturfilm hemma så censurerar sig tjejerna automatiskt. Då hjälper det inte ens att jag lät klippa mig en tvättäkta turkiskt våffla i storstan. Jag är en iskall jävel, i ordets mest negativa bemärkelse.

Men nu var det ju tack och lov inte för det täcka könet som vi var där, utan som vanligt för att bli klappkanon och beundra varandras förträfflighet. Det lyckades oväntat och otippat nog. Speciellt det förstnämnda. Det som våra arrangörer lyckats snappa upp var att det serverades världens största groggbuffe på stället och vi lät oss väl smaka. När dessutom denna buffe hade en förmåga att göra den mest blygsamma till en rakettunga och de redan storkäftade till rena rapartister så kan ni ju kanske förstå att historierna flödade natten lång i ett tempo som får programmet "Har ni hört den förut" att likna en begravning för rektorn på kristinaskolan i jämförelse. Fantastiskt.

Fotbollen då? Ja, mitt lag vann väl sex raka matcher. Inte alls svårt. Speciellt när det visade sig att deras ess i rockärmen Mathias Åström inte alls hittade sin forna form. Som jag tidigare nämnt så har han ökat lite i vikt på sistone, och nu hade även hans fötter svällt till den ringa grad att han knappt fick ner dem i skorna och än mindre träffa en fotboll. Elefantsjuka månne? Så kan det gå. Själv spelade jag i ett par myggjagare, med en cigg i mungipan och ett stycke folköl i högerhanden, och då var jag ändå bäst klädd i laget. Klasskillnad.

Hemfärden för mig var ett helvete. Y-buss går väl an, men det är på gränsen till outhärdligt när sex timmar ska spenderas i sällskap med en påtänd arab som skrek oavbrutet på vår chaufför Reino i ett alldeles eget Jihad. Karljäveln var inte tyst i en sekund utan tryckte iväg sina salvor med välriktad kraft mot förarsätet i en jämn takt. Det han dock ska ha krediter för var sin vågade blandning av svenska, engelska samt sitt eget modermål, som mitt vana öra uppfattade som gammelpersiska. Favoriten bland alla kapningar var denna. - Chaffisen, din fucking jävla cock sugare, stanna så att jag får köpa en macka din pissiga fucking piece of shit, jallajalla jihadligen jeffolas! Bra där.

Ja, jag får väl min vana trogen numera börja med att be om ursäkt för den riktigt usla uppdateringen av denna sida. Databristen har denna gång gjort sig mera påmind än någonsin tidigare, jag har nämligen befunnit mig på annan ort i två veckor. Nej, korpberget har jag inte spenderat min dyrbara tid på så den chansningen fallerar genast. Däremot i en annan avkrok kallad Sollefteå. Men mer om detta äventyr senare. Det jag däremot märkt i kommentarer här är att jag tydligen är saknad och kan då inte låta bli att fälla en liten tår över detta faktum. Med betoning på liten dock.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ordbajsa om denna gång, men det brukar ju ge med sig eftersom. Kanske lite om årets litteraturhändelse. Det vill säga årets Nobelpristagare i det ämnet. Så får det bli.
Varje år skriks det med högljudda stämmor ut på diverse debatt och kultursidor ut vem som ska få äran att vinna detta åtråvärda pris.
- Astrid Lindgren, nu är det dags! - Bob Dylan, din tid är nu! -Mankell....Neeeeeesssser...Nu...
Allt medan den Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl tiger som muren bakom sitt illmariga leende. Slutet på historien brukar dock alltid bli detsamma. Någon liten turk som bara de närvarande inom akademin känner till kammar hem rubb und stubb. I år vanns priset av en man vid namn Gustave Le Clezio. Inget som helst fel i det antar jag. Det oroväckande är att Jan Guillou gått ut och hyllat honom, vilket borde tyda på att att han skrivit en himmelsk massa skit. Men det blir väl som brukligt en väldigt fin Fars Dags present i alla fall.

Vem tycker då jag jag borde få priset? Min husgud Bob Dylan? Nej, det tycker jag inte, hans sångtexter är ju dokumenterat otroliga och han skrev ju en ganska så vass biografi också, men Nobelpris? Icke!

Astrid Lindgren? Njaee, visst, hon har ju skrivit böcker som fyllt varje svenskt hus med glädje genom sina böcker. Alla har sin egen favorit i hennes stora skattkista. Översatt till alla världens språk har hon också blivit. Men det jag starkt vill ifrågasätta, med risk att än en gång bajsa i ett stort blått skåp, är hennes sexuella underton i böckerna. Kan man inte skönja ett visst mått av skumma förhållanden i många fall? Tjorven och Melker? Pippi, i sitt stora hus som delas med en häst och en apa? Hennes far, negerkungen? Hur gammal var egentligen den där Karlsson på taket och vad ville han egentligen Lillebror? Många frågor värda en liten tanke. Visst, en helt annan tid. Men hur charmigt skulle det kännas att se en ung liten pojke vid namn Rasmus ge sig ut på vägarna tillsammans med sin äldre livskamrat Oskar i dagens läge?

Som ni märker så har jag alltså inga ideer om vem som skulle kunna tänkas få priset. Bäst är nog att låta allting få fortsätta ha sin lilla gång. Då fyller också den gode Horace sin funktion här på jorden.

*** Hockeysäsongen har dragit igång också. Den började för Team Härnösands del med en tvärtorsk mot seriefavoriten Sollefteå. Men undertecknad gjorde ingen besviken. Två utvisningar för hakning, två orsakade mål i arslet och ett eget drömmål. En dag på fabriken helt enkelt. Stopp, stopp stopp! Drömmål? Just det, ta mig tusan så var det inte ett sådant som slank in. Genast efter målet så vände jag mig mot publiken för att se hur många mobilkameror som spelade in det. Youtube nästa och mina fem minuter i rampljuset kanske? Nej, inga sådana syntes till. Man kan ju tycka att i dagens Hightech samhälle borde någon enslig själ haft närvaro nog att fånga upp läckerbiten. Däremot syntes en massa vit/ röda burkar, vilket inte är helt fel det heller i och för sig. Fyllehistorier brukar ju kunna ha en tendens att skarvas till det bättre. Om det nu är möjligt. Här är iallafall min version av det hela, gjort genom en skiss i all sin enkelhet. Jag är den feta röda pricken, den svarta linjen representerar min åkväg. De tjocka gröna är statistprickar inhörda från Paintprogrammet i Sollefteå. (Tack för er närvaro)


                                                             

                                                        

Eftersom tillgången till dator ständigt växlar för min del så har jag nu beslutat mig för att istället för att skriva om varje liten skitsak som kommer upp så ska jag leka lite Tom Hjelte och knåpa ihop en liten lista på aktuella ämnen som jag antingen retar mig på eller gillar. Och eftersom jag också är en otroligt kreativ själ så har jag naturligtvis också ett namn på den. Trumvirveln symboliseras på det här sättet: Asyuioywgsgölölkrattaatatatat. Här har ni den, Veckans StörEj/ StörMej lista.

STÖR EJ:

Elitserien: För min del får de gärna spela en miljon omgångar. Det blir ändå mer intressant än fotbolls allsvenskan. Kalmar leder den. De har en tangatrosa i sitt klubbemblem. Wow. Dessutom finns det alltid en tjusning att få se Mathias Månsson åka omkring i en specialbeställd hjälm som klarar av att skydda hans enorma huvud från sammanstötningar. Rykten säger att måtten är från Strimma-hjälmen utanför Timrå ishall.

Karaktär: Vissa har det, vissa har det inte. Att det numera också blivit ett slags skällsord i Härnösandstrakten gör mig så lycklig att Viagra får räknas som ett rent placebo piller i jämförelse. Viva förädrar på stan!

The Sonics: Fantastiskt band.

Mathias Åström: Om denne person fått en pizza för varje bra ide han kläckt ur sig skulle han vara oerhört smärt och vältränad. Det är han inte. Men nu får jag vika mig, det där med vetgirig frågesporten var en mycket bra ide. Så lycklig har inte en tjockis gjort mig sedan jag köpte en Salomon Burke skiva för några år sedan.

Idol- juryn: Nu har jag i och för sig bara sett ett avsnitt men den där flintskalliga mannen vid namn Bagge verkar oerhört sympatisk. Tvärtemot de två roll-on deodoranterna som suttit där i tidigare säsonger. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om Peter Swartlings krokodilansikte kan jag säga. Det vill jag inte. Ditt as.


STÖR MIG:

Lars Anrell: Det räcker nu. Han var rolig när jag var 15. Sedan dess har jag utvecklats lite grann i alla fall. Det har inte han gjort. Floskeltoppen? Lika som bär? Krönikorna? Gammalt, äldre, äldst. Värst var förra söndagen när han publicerade en krönika om ett mobilsamtal han haft och kallade det för det bästa någonsin. Ring Gus en lördag klockan två på natten istället, det är något man vill läsa om. När går datumet för koppartak ut egentligen?

Bloggkrig: Den feta tanten Åström sjöng tidigt i år.

Vem kan slå Filip och Fredrik: Ganska många om jag får gissa. Men ganska så få ifall de får fortsätta välja deltagare. En chilenare vid namn Ivan som lyckades svara rätt på i runda slängar noll frågor under en timmes tid. Grattis. Programmet känns som en billig ursäkt för att de två ska få leva ut lite rockstjärne-poser vid varje deltävlingsvinst. Och att Ingvar Oldsberg ska få fortsätta vara lik grodan Kermit, vilket han är riktigt duktig på dock.

Magnus Nyström och Tomas Ros: Expressens respektive Aftonbladets hockeyorakel. Får de fortsätta ventilera sina åsikter så är snart Tidningen Ångermanland landets största tidning. Om man slutar skriva om bandy förstås. Vilket inte lär hända så länge Olle Larssons ande fortsätter att sväva över Västernorrland likt påsen i filmen American Beauty

Nu orkar jag inget mer. Ny lista nästa vecka. Kanske.

Jag har efter den infekterade striden som utspelade sig i veckan på ett ytterst moget sätt hållt mig långt ifrån allt vad datorer heter. Eller slickat mina sår rena från den sista salvan pumphagel som Frost sköt igenom min torso snarare. Istället så har jag ägnat mig åt min ungdoms favorit sysselsättning, eller två favoriter kanske jag ska säga, men den andra återkommer jag till längre ner. Den jag menade var alltså ishockey.

Vi har nämligen spelat DM med mitt lag. Det gick väl lite sådär får jag väl säga. När undertecknad själv befann sig på läktarplats som hejaklacksledare vann vi mot Nyland med 3-1. När jag sedan äntligen fick chansen att snöra på mig skridskorna så förlorade vi med 6-0 mot Kramfors. Underbart. Dessutom lyckades jag göra illa min handled så illa att jag idag var tvungen att uppsöka vårdcentralen Blåsippan för lite konsultation av en expert.

Mina egna teorier kring skadan pendlade mellan allt emellan ett båtbensbrott, en spricka, en blixtsnabb elakartad tumör samt en medfödd defekt som visat sig först nu efter den kraftiga smällen. Något av dessa var jag tämligen övertygad om att det var. Chansen att få behålla underarmen uppskattade jag till en sisådär 15 procent.
Döm om min förvåning när då " läkaren" kommer in och känner och klämmer lite och sedan påstår att ett muskelfäste har gått sönder. Jävla kvacksalvare. Han menar alltså att ett par Alvedon Forte ska kunna rädda min framtida karriär? Jag ska fan se till att bli beroende av dem och anmäla honom för langning. Då kan han försöka skratta ut i tidningen Ångermanland efteråt. Utan licens.

Nu var det dock inte det som var det skrämmande med besöket utan vägen in till hans rum. Vilken resa. Två och en halv timme i ett väntrum som snarast kan liknas vid en cell Guantanmo Bay, fast med sämre kamrater runt omkring sig. Först ett gäng gamla människor som sitter och hostar sina lungor rakt ut i ansiktet på en. Sedan en medelklass som låter sina sjuka barn löpa omring och slicka på allt som rör sig. Sedan min kategori, yngre medelåldern tror jag att den kallas. Vi som stolt tillhörde denna tappra skara var jag, tre stycken eleganta damer och två fula killar.
 
När det gäller den här åldersgruppen vet man aldrig riktigt vad som är orsaken bakom besöket. Men klart är iallafall att man tittar oerhört misstänksamt på de andra. Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet och kom fram till att minst tre av dem var där för ett mindre smickrande klamydiatest. Sedan tittade jag upp och fick se att de tänkt samma sak om mig. Deras äcklade ansiktsuttryck skvallrade obönhörligt om att så var fallet. Jag kände att rodnaden spred sig som en eld i mitt ansikte. Satan i helvete tänkte jag, detta blir jobbigt att förklara, ska jag ställa mig upp och skrika att jag absolut inte är drabbad av denna köttsliga åkomma? Jag kände mig som apan i filmen Outbreak.
Då dök sköterskan upp och ropade ut- Lars Håkan Olsson, välkommen in. Jag reste mig upp och tittade mig omkring. Sedan började jag halta. Jag haltade något fruktansvärt, det skulle minsann visa dem att det var en skada jag led av, inte någon jävla sveda kring urinröret. Jag gick omkring därinne som en hallick i Bronx, haltandes på exakt samma sätt, en variant som  brukar kallas Gangstalimp och var väldigt populär i speciellt Timrå regionen i mina yngre dagar.
Jag tror att de köpte det rakt av.

Men bara vetskapen om att någon gång tvingas gå dit under former som inte alls är lika ärliga som mina gör att jag i framtiden kommer att bära gummihandskar kring min skadade hand när jag nästa gång ägnar mig åt favoritsysselsättning nummer två från ungdomen. Att onanera. Om inte annat så för att slippa få hår i handflatan.

Efter en galen kväll i lördags, där jag på ett själviskt men föga överraskande vis försökte peta i mig all berusning som fanns i rörelse i stan så vaknade jag på söndag morgon med tungan liggande som en död groda i min mun. Efter att ha bänt loss den från gommen kom nästa upptäckt. Huvudvärken fick mig att tro att vågor av Point Break karaktär börjat slå i min vattenskalle. Fyra treo senare tittade jag på klockan. Fem i tio. Ingen fara på taket Håkan, starkt ändå att vara uppe så pass tidigt när bakfyllan visar sitt fula tryne? Nja, inte om man börjar jobba klockan tio. Mina ben, som har samma uppbyggnad som en tax, fattade då det avgörande beslutet att sätta igång att springa i ljudets hastighet i rikning mot jobbet. Usain Bolt skulle minsann få sig en match. Så var tanken. 25 minuter senare sprängde jag in mig genom jobbets dörr. Detta via en sträcka som normalt tar ungefär 10 minuter att gå. Snyggt.

För att stilla mitt dåliga samvete över denna sena ankomst så tog jag senare ett beslut som antingen visar sig vara det bästa eller det sämsta jag gjort i livet. Förmodligen fortfarande lite påverkad av groggens parad ut ur min kropp satt jag vid datorn och kollade runt efter lite resor. Fastnade till slut för en med destination Toronto. Två klick senare hade den mitt namn på sig. Vad jag ska dit och göra får framtiden visa, men den 4e december bär det iallafall iväg. Boende? Förmodligen i en mediumstor Samsonite väska som köptes i Thailand och förmodligen fortfarande rymmer min lilla lekamen. Kanske så rullar jag den även ut för Niagara fallen. Vi får se.

Det som dock talar för att denna resa blir det bästa jag gjort är att jag faktiskt känner ett par typer därborta. Och att jag är en charmig jävel. Samt att spontana saker alltid blir bäst. Hur brukar planerade fester arta sig? Fiasko alltför ofta. Spontana däremot har en tendens att alltid bära med sig lite roliga överraskningar i sitt sköte.

Det fina med kråksången är dock att jag egentligen inte skulle dricka föränn vid jul. Men hade jag inte varit så karaktärslös så hade nog Kanada fått klara sig utan mig. Har vi här ett modernt moment 22? Eller kan man passa på att använda Homer Simpsons gamla fras- Alkohol, orsaken och lösningen på alla världens problem...?

Kära läsare. Sälj mig en dator. Atari eller Commodor 64 spelar ingen roll, även om en tuff joystick vore bra att kunna visa upp när min mor tillåter mig att bjuda hem kamrater. Ja, nu ska jag väl inte bara skylla mitt dåliga uppdaterande på datorhaveri, jag har hör och häpna faktiskt haft häcken full. Och nej, det var inte bokstavligt talat, jag har inte varit och packat bajs på Basement i Sundsvall. Dessutom har det ju i bakvattnet av OS inte funnits så mycket att raljera om heller.

Vad gör man då? Jag tänkte skriva en liten hyllning till en bespottad del av den manliga anatomin. Nämligen pungen. När kvinnans andrafiol, brösten, hyllas, hissas och lyfts( det kan ni ta bokstavligt...) fram så har vår variant hängts ut som den spetälske kusinen från landet som alla skäms över att stöta på. Säger man ordet pung så kan man räkna med en iskall blick ( kvinnlig) eller en skamsen sådan (manlig). Brösten hos kvinnan ses som en uppenbarelse av bibliska proportioner av alla män. Den stackars pungen däremot, den ses som rent okristlig, nästan som ett överdrag till Satans horn eller något. Okristligt förresten, nu kan jag ha kommit på en lysande teori om varför detta hat har uppkommit. Ni som jag uppfostrades genom att tvingas gå i Kyrkans Barntimme i yngre dagar, eller för den delen, någon gång slagit upp en Bibel. Har ni tänkt på vem som allid hängts ut som riktig svikare, en avbild av mänsklighetens absolut värsta sidor? Ja, just det... Judas...Med Pungen!  Där har vi det. Dan Brown, släng din Da Vinci koden längst in i skåpet. Nästa års storsäljare kommer att skrivas av mig. Helt fräckt kommer jag att stjäla en porrfilmstitel också, The Da Vinci Load. Manlig huvudrolls innehavare till den senare filmatiseringen får bli Tom Wanks.

Det är absolut dags att ändra vår uppfattning om denna kroppsdel. Tänk bara på hur många roliga saker man faktiskt kan göra med den. Jag är något av en mästare på detta. På min CV av djur och annat som jag kan framkalla finns bland annat: Sköldpadda, Manet, Elefant, Mammut och naturligtvis även det alla killar kan, en segelbåt. Hur många kan göra det med sina bröst? Stefan Gradin, nästa gång vi ses så ska jag ha detta i mitt bakhuvud och hylla dig som den kung du faktiskt är. Jag har ju som bekant varit i Australien, inget av deras inhemska djur är ens värdiga att vistas i samma lokal som dig. Och alla ni andra, kom ihåg, även fast sommaren lider mot sitt slut så är det aldrig för sent att hissa segel.

Nästa gång jag saknar saker att berätta om så kommer jag att göra en avhandling om varför ingen ville bo i mellangården i "Alla vi barn i Bullerbyn"