Open up and bleed.
Tro det eller ej, men ingen verkar ha nappat på mina erbjudna tjänster i förra inlägget. Fy fan. Är man så jäkla oattraktiv att man till och med stängt Malmskillnadsgatan för min, enligt eget tycke, eleganta lekamen? Jaja, men ni kan ju försöka stoppa mitt burksamlade. Rätt som det är dyker jag upp på tivolit i Härnösand och gör rent hus. Naturligtvis med Dingans och Öl-Görans goda minne.
Vad har hänt annars då? Jo, det ska jag ta och tala om för er. Jag har varit på bio. Jag kan inte erinra mig att det gått så här många filmer som jag velat se samtidigt. Följande har jag petat en grön kråka bredvid i min från Stockholm sparade Metrotidning: Benjamin Button, The Wrestler, Milk, Slumdog Millionaire samt Waltz with Bashir. Istället för att se någon av dessa garanterat starka filmer gick jag och såg: Män som hatar kvinnor. Trots att jag läst böckerna. Detta säger ganska mycket om mig själv just nu. Istället för att jaga något oväntat så sitter jag och stirrar rakt in ett skafferi av gammal skåpmat vars bästföre datum för längesedan sett sina glansdagar.
Detta till trots så ger jag ändå filmen godkänt. Främst därför att den kändes just så lång som det krävdes för att få med de flesta detaljerna från boken. Samt skådespeleriet från Noomi Rapace. Riktigt jävla bra. Believe the hype. Tack vare hennes starka insats kunde jag nästan glömma att Mikael Nyqvists mage täckte av hela bioduken med jämna mellanrum. Ärligt talat. Vart i boken stod det att han skulle vara gravid i sjätte månaden med Lisbeths kärleksbarn? Dessutom börjar jag bli less att se att hans och Mikael Persbrandts ansikten dyker upp i samtliga svenska filmer som produceras. Shanti Roney, kom tillbaka.
Annars så hamnade jag mitt i skottelden där inne i biomörkret. Utsvultna, arga, kraftigt byggda medelålders kvinnor som frustade till varje scen som Lisbeth Salander dök upp i. Speciellt i en blev jag riktigt rädd. Utan att avslöja alltför många detaljer så hämnas hon en brutal våldtäkt på ett lika brutalt sätt. Då sitter en av dessa kvinnor och riktigt stönar ut sitt hest grymtande skratt- Höhöheeheheheööö, ungefär. Sedan tittade hon elakt på mig varje gång jag prasslade med min snaskpåse. Jag undrar ifall hon efter filmens slut gick hem och gick Salander på sin gubbe därhemma. Det lär hon inte ha varit ensam om i så fall. Överallt hördes viskningar som- Vilken cool tatuering hon har! - Fy fan, henne skulle man va! - Men döda den där mansgrisen nu då! (nåja...)
Annars har jag även hunnit med att se på en gammal favoritfilm. Lock, Stock and Two Smoking Barrells. Underbar. Speciellt scenen när han inser att han förlorat allt på kort är makalös. Mycket på grund av kamerajobbet men främst genom att man spelar The Stooges låten "Now I Wanna Be Your Dog" samtidigt. Den låten dyker ofta upp i mitt huvud när jag själv åkt på en blåsning. Dagligen alltså.
Working class hero.
Jag har ju nämligen inte skaffat något jobb nere i Stockholm ännu utan tvingas pendla hit upp två veckor i stöten för att kunna tjäna ihop till mitt dagliga bröd. Det kommer nog att bli aningen tröttsamt i längden misstänker jag. Men gud vet vad man ska kunna hitta på i försörjningsväg i storstan? Då jag är en människa som faktiskt besitter lite självinsikt så vet jag ju att jag inte direkt räknas som den kallaste Lorangan i kylskåpet, alltså kan alla yrken som börjar med chef strykas från listan direkt. Listan? Ja, jag har knåpat ihop några tänkbara yrken med för och nackdelar vägda emot varandra. Kom gärna med förslag ifall ni kommer på något annat.
Tidningsutdelare. Fördelar: Ständigt uppdaterad. Kort arbetsdag. Nackdelar: Tidiga kalla mornar. Snabbt cyklande 15-åriga konkurrenter. Dålig lön.
Fångvaktare. Fördelar: Hyfsad lön. Bra tips om skumma affärer. Nackdelar: Lättretlig arbetsmiljö. En jävla massa nycklar. Dåligt mobilnät. Lite sol.
Prostituerad. Fördelar: Bra chans till mänsklig kontakt och värme. Bra provision. Nackdelar: Kallt. Mördande konkurrens från öst. Ständigt tjat om analsex( ett nej är ett nej, torskjävlar...). Dålig chans till A-kassa och lite luddig fackförening.
Strippa. Fördelar: Jag tror att man väljer sin egen musik. Nackdelar: Min nickelallergi kan nog ställa till det (järnstänger?). Krav på att hålla kroppen i trim. Trånga trosor.
Burksamlare. Fördelar: Skattefritt. Långa promenader. Chans till att göra samhället en tjänst. Nackdelar: Importen av tyska burkar har onekligen förstört en hel del. Slumpar som rinner ut. Mördande konkurrens även här, tydligen har Märsta gänget börjat beväpna sig med avslagna Heineken flaskor.
Författare. Fördelar: Mycket fritid. Acceptans på Söder. En ursäkt att dricka rödvin till frukost. Nackdelar: Inga ideer. Risk att bli hånad av Jan Guillou i tidningen. Att råka stöta på Liza Marklund.
Hemmafru. Fördelar: Skvaller med grannfrun. Fina middagar med gubben varje helg. Fläskiga solresor till sommarhuset i Spanien. Rödvin när man känner för det (kombination med ovanstående alternativ...?) Shopping. Nackdelar: Otrogen make( förmodligen med grannfrun, hynda.) Ständigt bedömmande av mina rosor av fru Carlseen mitt emot. Parmiddagar med tillhörande orgier. Hunden måste rastas. Giftmord åtminstone två gånger per år för att vi ska ha något att skvallra om. Sömntabletter.
Maskerad vigilante. Fördelar: Kan bli lite av en snackis på stan. Fria arbetstider/ eget schema. Chans till eget artistnamn. Nackdelar: För fet för trikåer. Dålig på att slåss. Vapen. Höjdrädd. Dålig på att bygga gadgets.
Så långt har jag alltså kommit i mitt jobbsökande. Som sagt, lämna gärna ett eget förslag.
Stockholms Pärlor.
Nere vid Zinkensdamm... Sjöng Ulf Lundell en gång i tiden då han fortfarande var bra. Nu kan jag stolt säga att jag också varit där. Inget rom i regnet blev det dock den här gången, men väl en banan från seven eleven. Visste ni bonniga Härnösandsbor att det finns en butik som heter så? Så klart inte. Men så är det iallafall. Jaja, ni har väl märkt på uppdateringarna att jag saknat internet den här veckan så det behöver jag inte orda om egentligen men för att fylla ut lite plats så fick jag det sagt ändå.
Lite synd, för jag har haft en hel del på hjärtat som jag velat delge er men som nu flugit ur mitt huvud. Jag hade väl i och för sig kunnat blogga ifrån något bibliotek men då jag ofta blir lite väl upphetsad av mina egna ord och tankar så hade det nog inte varit någon vidare ide det heller. Nakna män som smeker sina mansbröst brukar ha svårt att få behålla sina lånekort... Har jag hört.
En vecka i Stockholm fick räcka för den här gången. Det hade kunnat blivit längre om inte en man tittat mystiskt på mig en dag på tunnelbanan. Genast drabbades jag av Efterlyst vibbar och blev tvungen att sticka hem till Norrland för att andas lite frisk luft och försöka tänka ut vad den där karln egentligen ville. Kanske ville han bara ha kontakt? Det är en bristvara därnere. Man känner sig som en jävla eremit när man kryssar gatorna fram. Ibland brukar jag ställa mig till vänster i rulltrapporna i hopp om lite mänsklig kontakt. Då och då stöter någon till mig och jag känner deras varma hud genom mina kläder. Sedan skriker de, Ur vägen bonnjävel, men i mina öron låter det som en kärleksballad av Neil Young. Jag blir glad då. Kan man tjäna pengar på att vara ensam? Spinna vidare på hon den där armbryterskan från byn Ensamheten? Manirunkaren i Ensamheten. Det är jag det, och ja, SVT är informerade.
Nädå, jag trivs faktiskt riktigt jävla bra. Har hunnit med en hel del skojiga saker. Det som är synd är att det kostar ungefär 300 kronor att sticka ut näsan i Stockholm. Fast det kan nog vara för att jag är lite finare och bor ute på Lidingö. Där ser vi ner på fattigt folk. Än mer pengar går det ifall man spenderar en dag med Gustav. Med läskstart klockan halv två på en onsdag och stopp runt ett på natten. Pitstop endast gjorda när hans mage kurrade, alltså varannan timme ungefär. Bästa måltiden gjordes när han helt ogenerat i ren Leif GW Persson stil beställde in ett helstekt vildsvin på en krog. Ett par blåvit randiga byxor på honom då och Gerard Depardiue hade haft svårt att behålla sin roll som Obelix framöver. Men ytterst trevligt var det. Bättre blir det nästa gång då näste slusk ska fram till rakning. Sir Joakim Skoglund har nämligen lovat att haka på och det borgar för ett sjöslag som räddar åtminstone ett par ölhallar från konkurs.
Jag var även på en konsert med den i bloggen tidigare nämnde Roger Olsson bakom micken. The Grand Opening alltså. Se nu för fan till att upptäcka det bandet nu. Ni tror väl inte att jag orkar hålla på att tipsa om en massa skit?
Slutligen avslutar jag med att säga att för en skivbög som mig själv är varje promenad i stan en orgasm. Skivbutiker överallt att förlusta sig i. Mumma. Vore bläddring i skivbackar ett jobb så skulle jag vara miljonär. Och kanske skulle då även min mustasch kunna accepteras ute på Lidingö. Nu har den tyvärr bara anammats av 14-åriga turkiska gossar. Men som sagt, mitt förhållande med Stockholm är bara en vecka långt också. Vänta bara.
My Bloody Valentine.
I år verkar dock romantiken komma att hamna i andra hand. Jag påbörjar nämligen flytten söderut på lördag om allt går enligt planerna. Alltså får jag tillbringa en morgon med att bära tunga saker med en lättstressad typ som jag brukar kalla pappa. Då gäller det att tassa på tå, för går någonting snett, då kan man räkna med att höra världens längsta harang av svordomar efter sig. Kanske även med den kraftfulla avslutningen-Pojkjävel. Förhoppningsvis har han dock med sig det lugnande elementet Bodil, som enligt uppgift ska vara en mästare på finpackning av porslin.
Men i en perfekt värld så hoppas jag naturligtvis att de låter kärleken till sin son spira och låter detta mantra eka dagen lång: Far- Bar, Mor- Svor, Håkan- Låg och sov, tvärbakis i sin IKEA säng. Det vore det mest romantiska någon gjort mot mig. Men om jag kommer ner i lagom tid så ska jag låta romantiken spira på egen hand. Detta genom en nyinkopplad Tv, ett sexpack folköl och med en röd ros fastsatt mellan tänderna.
* Peter Forsberg gör alltså comeback ikväll. I andras ögon mest ihågkommen för en straff i OS och som vinnare av poängligan i NHL. I mina ögon som skapare av två vidriga saker. Foppa tofflan och det där äckliga jävla skägget han envisas med att bära. Fy fan. Men för att ge mig på ett tips så tror jag att han gör tre assist med sin onaturligt korta klubba. Detta från en powerplay position. Två till Yetman och ett till Victor Hedman. Firar detta gör han på Stadt, där han lika naturligt styr på 18-åriga tjejer som han styr ett powerplay.
* Många hyllningar till svenska sångare nu på slutet. Gurra höjer Kjell Höglund till skyarna. Tobias Jensen har tydligen tatuerat in Ulf Lundell på sin arm fick jag höra. Bra så. Jag vill inte vara sämre jag. Mina små pojknävar slåss dock hejvilt för en man som liksom Kjell fått för lite uppmärkamhet. Dan Hylander. Helt fantastisk. Enda plumpen i hans annars fläckfria protokoll är att han producerat en skiva till Sveriges vidrigaste artist. Tomas bin Ledin alltså. Men har man med sitt Raj Montana Band gjort låtar som Skuggor i Skymningen, Farväl till Katalonien och Svart Kaffe så ursäktas även ett sådant generalfel.
* Såg förövrigt Billy Elliot i fredags. Vilket mästerverk. Scenen när han dansar till The Jam låten -A Town Called Malice, fick mig nästan att ta upp en brevkurs i jitterbugg. Det skulle nog i och för sig kunna vara vägen att gå för att få morsan att sköta packandet åt mig.
Bonemachine.
Nu skulle jag väl ljuga om jag sa att det var första gången min näsa fick sig en kyss. Det har nog hänt en 5-6 gånger iallafall. Värst var det i Timrå en gång då den blev alldeles platt efter att någon försökt våldgästa mig bakifrån i ett sarghörn. Då var jag långt ifrån snygg kan jag lova. Två stora jävla blåklockor kring båda ögonen. Aj.
Det var även efter det som jag för första gången fick stirra ondskan mitt i ansiktet. För när jag efter ett par veckors frånvaro från skolan äntligen vågade mig dit igen så var jag beredd på att mötas av lite sympatier. De flesta visste ju vad som hänt och att sparka på någon som redan ligger är ju som vi alla vet inte direkt tufft. Detta faktum struntade dock en fet estet tjej fullkomligt i. När jag passerade henne i korridoren så kände jag först hennes brännande blickar mot mitt missbildade ansikte, sen vände jag mig om för att se ifall hon skulle fortsätta sitt stirrande. Svaret var ja. Där stod den där äckliga kvinnan och tokskrattade, på gränsen till sitt eget sammanbrott. Pekandes, skrattandes, nästintill skakandes. Som sagt ondskan, i sin renaste form. Att hon själv såg ut som en varan gjorde liksom ingenting. Nu hade hon en kortare kille som såg spetälsk ut, att kliva om i fulhetstrappan.
Dock kan jag glädja er läsare med att hon själv fick smaka på ondskan några månader senare. För om jag inte minns fel så snubblade en kamrat till mig in en viss kroppsdel i henne. Den hämnden adopterar jag och kallar min egen.
Nu tänkte jag bjuda er på en liten sång som jag återupptäckte igår. Den spelades frekvent på ett blandband när jag var 14 år och tränade styrke med mina kamrater på Folkhögskolans gym. Det jag önskar var att jag kanske jobbat lite hårdare med bänkpressen. Då hade nog varanincidenten aldrig inträffat.
http://www.youtube.com/watch?v=CKHsSz1dAac
Svensk historia ex.
Skitsamma om den ser ut som alla andra Statoilmackar på jorden. Poängen är att han lämnat spår efter sig i det här landet som kommer att stå kvar en längre tid efter han stämplat ut. Tyvärr lämnade han inte över sin praktiska sida till sin ende son, som den arme stackaren föddes med en stor fet tumme mitt i handen. Alltså kommer jag få väldigt svårt att i framtiden kunna peka ut för någon vad jag pysslat med i mitt liv. Eddie Meduza sjöng väl i en låt att " Ikväll så har jag inte gjort nånting, jag bara runkar..." men att sjunga upp det för mina blivande barn låter lite väl magstarkt även för mig.
Mitt hittills största avtryck är väl att jag faktiskt bajsat i Operahuset i Sydney, inte bara en gång utan två. Men de spåren lär dock för all framtid vara nedspolade i barriärrevet. Vad göra? Jag kan inte leva på Mats Olsson krönikan i mer än 2-3 år misstänkter jag. Vi får se, men något slugt ska jag nog komma på för att skriva in mig i historieböckerna.
Nu över till avdelningen framgångsrika gamla skolkamrater igen. Nu får ni läsare som gick i skolan med mig gärna kasta in en rättelse ifall detta är åt helvete fel. Men visst var det väl så att hon som ska spela en av huvudrollerna i serien om Knutbydramat gick estetiskt program samtidigt som oss? Det kan väl inte finnas två som lystrar till namnet Liv Mjönes i detta land? Om min iaktagelse är korrekt så tar jag och sticker en stor fjäder i min hatt. Den åker dit på grund av att jag faktiskt nästan lyckades hångla med en av hennes kompisar en gång. En stor stund.
På tal om gamla kärlekar så har jag precis börjat umgås med en av dessa igen. Vi gjorde egentligen slut redan efter deras 3e album som jag tyckte var ganska tråkigt. Sedan har vi träffats sporadiskt hela tiden. Men nu börjar kärleken spira mellan mig och bandet Black Rebel Motorcycle Club igen. Det löjliga namnet till trots så gör de faktiskt väldigt hård, bluesig och bra musik. Kanske växte kärleken mellan oss sig stark igen efter ett av mina besök på strippklubben i Toronto. Det var nämligen då en elegant strippa vid namn Miiiiiiiiisssss CCCCCCCindyyyyyy hade den goda smaken att åma sig till deras briljanta låt Berlin under sitt framträdande. Andra låtar som kan vara värda att kolla upp är: Love Burns, Spread Your Love, US Goverment och Weapon of Choice. Väljer ni att göra det så kommer inte att bli besvikna.
Jag är nyfiken brun.
Ni uppmärksamma läsare såg även att jag omnämndes i Expressen i söndags. Detta av en novis vid namn Mats Olsson (vinnare av Stora journalistpriset mm) som såg till att jag fick utrymme bredvid namn som Mike Tyson, Zlatan Ibrahimovic och Brad Pitt. Där jag hör hemma. Tyvärr var det inte denna blogg eller något annat stort arbete jag gjort som uppmärksammades utan en " Lika som bär" som jag skickat in. Vissa skulle kanske se detta som rent pinsamt. Själv ser jag det som en början på en livslång vänskap oss Olssnar emellan och som en ny sak att påpeka för att göra mig själv mer intressant som person nästa gång jag bastar med ett gäng gubbar.
Såg imorse filmen Sicko av Michael Moore. Egentligen har jag sett den tidigare men då med thailändsk produktion och textning så den räknar jag inte. Jag vet inte riktigt vad det är med honom som gör att varje gång jag ser något av hans verk så vill jag alternativ 1, krama honom och alternativ 2, brotta ner en amerikan och sedan peka och hånskratta åt hans dumhet, hans patriotism, hans fetma och hans vapenfixering. Men då är jag nog också den perfekta måltavlan för hans vinklade alster. Lat, europe, lite halvröd och med en näsa för lösryckta citat som jag kan kasta i ansiktet på min omgivning så fort en politiskt diskussion närmar sig.
Läste min gamle kamrat Marcus Lindholms blogg (svartblogg.blogg.se) att han också ska flytta ner till Stockholm vilket blir väldigt trevligt. Vi har onekligen en hel del att ta igen då det måste vara en 2-3 år sedan vi sist sågs. Men det jag fastnade för var dock hans beskrivning av sidan Facebook. Kalla mig barnslig men jag är faktiskt ett stort fan av när folk beskriver sin vardag i ordalag som- Mathias Åström is lite småhungrig eller Johan Blomquist is Kaffe och en kaskad. Ännu roligare blev sidan då en av mina vänner gick med i en grupp kallad -Leila Bagge- Visa pattarna nu. Jag gissar att inte direkt Fi´s styrelse står med på den medlemslistan.
Men på tal om barnslig så känns det som att jag nu är beredd att ta språnget in i vuxenvärlden. Jag har tidigare stått med ena benet i kanonfull och det andra i salongsberusad, ena i pensionssparande, det andra i ytterligare en festhelg, ena i punken, det andra i att börja lyssna på symfonirock, ena i att köpa en 75 Explorer, det andra i en årgångswhiskey... Ja, ni fattar. Vissa dagar har jag känt mig som en 12åring som varje morgon kollar efter nytt pubishår för att nästa dag stå och leta rynkor i mitt ansikte likt en 40 åring.
Men som det känns nu är jag kanske redo för en ny fas. Jag tror iallafall att jag kommer att motstå frestelsen att skriva Din Mamma som referens på mitt nya CV när jag ska söka nytt jobb i Stockholm. Det är med alla mått mätt en stor framgång.
Jag åkte ner till Stockholm och gick på diskotek.
Han och jag har sedan det nya året sparkades in hållit varandras tjocka händer och piskat in beröm till varandras mustascher så fort läge har getts. Sedan slutar det med en fläskig stilett rakt in i min rygg. Släktforskning nere på landarkivet har dock inletts och det mesta talar för att ett rakt blodsband mellan Mathias och en man vid namn Brutus kommer att upptäckas.
Det är väl vad som skett i mitt verkliga liv, det som sker 30 cm ifrån dataskärmen alltså. I den kalla och obehagliga världen har det dock också hänt en hel del. Jag har nämligen beslutat mig för att dra de där 40 milen söderut och flytta in i vår kungliga Huvfudstad. Är den redo så är jag det. Området som jag kommer att ockupera har jag dock hört ska vara en riktig jävla smältdegel av brott. Ni har säkert hört Dogge rappa om det i åtskilliga texter. Ghettot i fråga heter alltså Lidingö. För att smälta in så har jag redan nu börjat fila på en frisyr med en så kallad ankstjärt bak i nacken, det borde visa att jag inte är nån jävla färsking som de kan sälja på dålig skumpa hur som helst.
Arbete har jag inte skaffat ännu men sådant brukar lösa sig. Annars får det väl bli som min far en gång förutspådde på en julafton för några år sedan. Att jag var ett litet regnbågsbarn alltså. Och genom detta får jag väl också räkna med att dra på mig en och annan olustig halsfluss. Jag får alltså helt enkelt suga en massa kall kuk nere på Malmskillnadsgatan. Alla måste börja någonstans. Få slår i botten hårdare än jag.
Min lägenhet här uppe verkar dock kunna säljas fortare än jag vågat drömma om. Två dagar på Blocket och redan en visning. Hon mailade också sitt intresse angående köp efteråt. Och med en sådan seriös mailadress som Liten_tomat så anar åtminstone inte jag några ugglor i mossen.
Få saker gör mig så glad som när gamla kamrater lyckas med något. Jag har ju i tidigare inlägg berört Gustavs succestreak. Nu är det dags för en annan gammal timrå gymnasist, nämligen Roger Olsson. Eller John Roger som han numera kallar sig. Känd på hockeyplan som ett psykfall med stor näsa. Känd i musiksverige som en räddare av just den svenska musikens framtid. Detta enligt en recension i tidningen Sonic. I och för sig så verkar han ha slagit som störst i ett land som pyntats av dålig smak sedan urminnes tider men ändå. Tyskland behöver någon som petar ner David Hasselhoff från förstaplatsen med låten Looking for Freedom som han haft där sedan Berlinmurens fall. Denna person får mer än gärna heta Roger och komma från Ånge. Kolla in själv förresten. Allt ni behöver göra är att skriva in frasen Dont drop off på youtube och ni har floppat en nötkaka. Bandet heter förövrigt The Grand Opening.
Imorrn väntar en kväll med lite biljard hemma hos broder Bergfors. Medverkande blir även broder Börje samt broder Blomma. Kanske kan en och annan drink förtäras i detta törstiga sällskap? Jag håller tummarna.
Dirty South.
Men som vanligt när det gäller mig så sker ingenting helt smärtfritt. Jag måste nämligen bestämma mig innan januari månad har stämplat ut och det finns ju en hel del som måste ordnas upp innan jag kan börja bryta med en mäktig söderslang. För det första måste jag bli av med min lägenhet här. Intressenter anmäler sig här och nu, eller om ett par dagar på Blocket. Anna? Signor? Någon? Nummer två stavas arbete, vilket inte borde vålla några större problem tack vare mina fantastiska kunskaper inom de flesta områden. Det har jag bevisat flera gånger om på vetgirig.nu. Men för att underlätta lite för mig själv så tänkte jag nog hänga kvar vid mitt jobb här uppe ett tag... Moget? Jajamen, sån är jag.
Beslutet om flytt måste alltså fattas inom ett par dagar och mitt nya mogna jag har nog kanske tänkt ut den bästa strategin för detta. Sluten omröstning på bloggen alltså. Bäst motivering kan komma att vinna ett fint pris. Men, tänk nu med era stora hjärtan.
* Annars har väl det nya året börjat med lite blandad kompott. Två nyårslöften gavs. Första var att jag skulle försöka hålla igång med min träning åtminstone fyra dagar i veckan. Det har infriats å det grövsta. Jag har till och med varit ute på en liten joggingrunda, vilket gick så där. Det gamla ordspråket om att "Det är i motvind ciggen slocknar" har aldrig känts mer aktuell. Men annars så har jag hållt igång över all förväntan.
Det andra var väl det som på förhand såg svårast ut att hålla. Ingen drickning under januari månad. Det hölls fram till i lördags då all vett och etikett försvann all världens väg. Linus Sjögren fyllde 25 och bjöd på en skiva med ynkliga 103 gäster närvarande. Tyvärr var en av dessa inbjudna en herre vid namn Laproigh som jag tidigare haft vissa vilda diskussioner med. Denna fest var inget undantag. Det sista jag minns var att jag stirrade blint ner i hans genomskinliga hals innan mörkret sakta sänkte sig över Härnösand. Men enligt uppgifter som jag tagit del av så var festen en stor succe och jag passar på att framföra mina gratulationer på detta sätt istället. Så, grattis Linus och stora tack för inbjudan.
Nu ska jag ta och föra över lite skivor till mobilen så att jag har lite rytmer att svänga kroppen till nästa gång jag kastar järn på Högslättens gym. Peace out.
High Rotation.
Men det absoluta bottennappet stod ändå en kortväxt herre med basröst för. Han tvingade oss medpassagerare att lyssna på hans nybrända skiva med Rihanna. Kanske inte såå jäkla uselt ifall det inte vore för att alla 22 spår innehöll låten Umbrella. Fy fan.
En resa som jag däremot önskar att jag tagit del av var den som Niklas Westling och Henrik Thunberg gjorde ner till Mora för ett antal år sedan. På ena sidan av kasettbandet hade man spelat in låten Eloise med Arvingarna och på den andra Sweet Home Alabama med Lynyrd Skynyrd. Dessa lät man rulla under hela resan, vilket kanske inte skvallrar om kvalitet men åtminstone lite suspekt humor.
Men, mina nyfikna läsare, nu är det alltså jag som likt Dj Lasse på Brännaborg väljer vilka vax som ska spelas. Och om jag får säga det själv så har det inte spelats en dålig låt när jag befunnit mig bakom ratten. Glasvegas har varvats med lite Fleet Foxes. en råmix av Ramones och Drive by Truckers har producerats. En smakfull cocktail av The Sonics, Bob Dylan, Tom Waits, Matisiyahu, Lemonheads och Roky Ericson har också blandats ihop. Dessa djärva kombinationer torde göra mig till en sann guru att få äran att åka med. Vilket faktiskt ingen hittills har gjort. Det första jag gjorde när jag fick köra var faktiskt att springa ner till Sollefteås enda skivaffär och köpa Hello Saferides nya skiva. Så in i helvete vass var den att jag nästan skar mig. Tyvärr gav jag sedan bort den, vilket jag bittert ångrar idag. En som aldrig kommer att spelas i bilen är dock Beyonce. Ska man behöva bli så jävla usel bara för att man fått ligga med någon?
* Annars borde vi tillbringa denna dag inomhus, med ögonen fulla av tårar. Detta då en av rockens coolaste gitarrister genom tiderna stämplat ut för gott. Ron Asheton från The Stooges. Om ni inte lyssnat på dennes riff så har ni helt enkelt inte levt. Sångaren i det bandet, Iggy Pop, lär nog däremot aldrig dö. Pojkar med såna kroppar har en tendens att överleva oss alla. Kolla bara på Patrik Westling som 89 år ung fortfarande springer omkring på Spaniens stränder med en gurka instoppad i sina tighta speedos och lever djävulen.
* Som ni kanske märkt har jag även fått mig en ny telefon med fotofunktion på. Detta borde bli synnerligen intressant. Inte bara för att jag kan lägga ut tveksamma bilder här på bloggen. Mest intressant blir det att se vem som får ta emot en bild på en halvslak vinballe klockan 0245 en lördagkväll. Bäva månne denne.
Nu ska jag ta min sjätte kopp kaffe för dagen och slå på låten 1970 av just The Stooges. Ni borde göra detsamma.
På allmän begäran.
En synnerligen elegant nyårsmustasch. Vem vill bli inkittlad i 2009?
I grisens år.
Förklaringen till mitt miserabla år är väl naturligtvis att mitt förhållande sprack likt en gammal It-bubbla gjorde runt millennieskiftet. Och utan att kasta ur mig några detaljer så kan jag väl säga att det tog ganska så jäkla hårt på mig. Och för att vara helt ärlig så har jag väl inte direkt tagit det som en man bör göra heller. Mer som den tjuriga tax som min kropp påminner om. Fast jag kan väl lätt säga att jag förstår uppbrottet bättre nu efter att ha tillbringat två veckor i Toronto med mig själv som enda sällskap. Och det sällskapet var inte det bästa!
Men nu får det vara slut på självömkan. 2009 kommer att bli ett stort år har jag på känn. Detta eftersom jag på tolvslaget kommer att skrika Eldkvarns gamla låt för full hals. -Pojkar, pojkar pojkar, här kommer ett hundår till, fyra hjul som rullar, här kommer ett hundår till! Sämre sätt att säga hej till det nya och adjö till det gamla kan man ju hitta. Vem vet, om exakt ett år kanske jag sitter här och berättar högljutt om hur mycket jag växt på längden?
Annars var väl detta året då:
* Jag som sagt fick köra bil ensam.
* Jag tillbringat mer tid än någonsin nere i Stockholm tillsammans med ett gammalt svin, Niklas Westling. Detta kan på intet vis anses som nyttigt, men jävligt skoj har det iallafall varit. Så tack för gästfriheten din gam.
* Jag har varit makalöst törstig.
* Jag skrattat så att jag gråtit åt åtminstone två kommentarer som Gustav Tägtström lagt åt andras bilder på Facebook. Den om Mitch Fittansson rankas kanske som årets händelse, alla kategorier.
* Två stycken törstiga jävla hundar tagit sig ur sitt liv i singularets tecken och stadgat sig. Daniel Frost och Tito Gustavsson. Stora grattis till dem båda! (Det lät lite fel där, de två har inte flyttat ihop...)
* Ett par fantastiska resor i goda vänners lag förgyllt tillvaron. Härnösands gubbrese sällskap är ingen jävla bluff kan jag säga.
* Jag startade den här bloggen. Den blev ingen storsäljare. Oväntat.
Se där. Nu önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år. Skål bröder och systrar. Nästa år, då jävlar.
Grinchen.
Sitter här på jobbet och skriver. Väldigt upprörd dessutom. Inom min bransch så brukar man försöka att komma lite tidigare när man byter av varandra. Speciellt vid högtider. För att visa lite god vilja liksom. En timme brukar man lätt kunna räkna med. Men inte här inte. På mitt jobb så finns det en person som satt i system att komma så sent som möjligt, han ramlar alltid in några minuter efter utsatt tid och låtsas som att inget hänt. Det gör mig arg ända in i märgen. Dessutom har han lyckats klocka in exakt hur lång tid det tar för honom att gå från sin dörr till jobbets på sin speciella gångstig.
Här sitter jag alltså och väntar på att få packa ihop och dra mig hemåt för att få smaka av en liten julmumma tillsammans med resten av släkten och den här jäveln har mage att peta in nytäljda pinnar i mina cykeldäck. Fy fan. Det som är bra är att jag byter av honom imorrn och att jag räknat ut exakt hur många minuter sen han har varit under året. Alltså kommer jag in två timmar och 33 minuter sent imorgon, osandes av gin och cigaretter. Och inte nog med det, för en extra liten knorr på historien ska jag dessutom bajsa på hans förbannade stig så att hans tidsschema spricker när han tvingas gå runt mina avfällingar. Det borde lära honom en läxa.
Annars får jag väl passa på att önska eder alla en god jul.
Petter X.
home gay home.
Mestadels har jag vandrat runt i Torontos alla kvarter och lekt globetrotter. Gjorde även en liten roadtrip till en kamrat i Halifax, den resan var ja, väldigt blöt. De hade tydligen gett sig fan på att den korte svensken skulle bli kanon i arslet i dagarna två. Det lyckades kan jag säga. Att bjuda mig på fritt dricka är väl ungefär som att ge en apa en skarpladdad pistol. Sista kvällen där avslutades med att jag tillsammans med en uteliggare sjöng Feliz Navidad för fulla muggar med en liten keps framför oss. Den fylldes ganska snabbt med dollars och Amnesty Olsson lät min stämsjungade tenorkamrat behålla hela gaget.
Annars så har hör och häpna gått på en massa museum och köpt en helvetes massa böcker. Jo, jag är faktiskt en väldigt kulturell person när jag sätter den sidan till. En hockeymatch betades också av, mest för att ha det gjort dock och att få trycka i mig världens största skål med popcorn. Men ingenting säger kultur så mycket som att gå in på en strippklubb klockan fyra på natten efter krogen och beställa en gigantisk portion kyckligvingar, ett par öl och sätta sig med ett gäng snuskiga herrar och stirra tills nackspärren smyger sig på. Det gjorde jag väldigt ofta.
En natt var dock lite annorlunda. Det började med att jag som vanligt satt och bäljde i mig Molson coh hade ögon som endast matchas av någon som lider av struma. Plötsligt kom en elegant dam fram och frågade ifall jag ville ha en lapdace. Detta kunde jag inte neka denna persiska skönhet utan följde utan skrupler med henne upp till vipbåsen. Där började hon att skaka vad hennes mamma gav henne. Och för att vara ärlig så var jag nära att börja skaka vad min pappa gav mig. Det var dock inte tillåtet. Hur det än var så frågade hon mig ifall jag inte skulle ta av mig min jacka, innan hon visste ordet av så låg den kastad mittemot henne. Det som hände då var att jag möttes av hennes exotiska arsle rakt i mitt ansikte. Persiska mattor är ju erkända som något väldigt speciellt och denna var inget undagtag. Att persiska fingar är väldigt långa är ju också vida känt och hör och häpna, detta var heller inget undantag. För samtidigt som hon stod och gnuggade sitt arsle i mitt ansikte likt en skabbräv mot ett träd så passade hon på att öppna min jacka och stå och hala ut ovikta kanadensiska dollar ur den. Vart hon sedan stoppade dem har jag dock ingen aning om. Men blåsningen var ett faktum och jag kände mig uttnyttjad som en prostituerad. Detta stoppade dock inte vår svenska represant. Jag gick till närmaste bankomat och plockade ut mer pengar i hopp om att kunna få syn på henne igen, det hände inte. Däremot bjöds jag med av en afrikansk elegant till samma bås istället. Där stals det dock inga pengar av mig.
Som sagt, inget säger nordamerikansk kultur så mycket som ett gigantiskt celluit arsle skakandes framför en samtidigt som man har en pilsner i sin hand och munnen full av kycklingvingar. Och kulturell, det är jag.
Men nu är jag iallafall hemma igen och kastades direkt in i hetluften och var tvungen att arbeta på en gång. Så nu jag alltså Sven Banan, Lasse Lövbit, Pelle Plankstek och Patrik Pannbiff i en råmix igen. Vilket i och för sig inte känns helt fel det heller.
There is a town in north Ontario...
Well hello there. Nu har hoken landat. Som ni kanske marker sa saknas en del viktiga tangenter for att kunna gora svenskan rattvisa men jag gor ett forsok anda. Resan hit gick val inte helt enligt planerna kan jag saga, mellanlandningen blev precis som en vis man trodde, ett rent helvete. En timmes forsening gjorde att jag blev hamtad med en buss som sedan korde mig i ilfart till ratt gate dar mina medresenarer surt satt och vantade.
Sjalva flygningen gick iaf over forvantan. Ett par rejala stankare brukar kunna ha den effekten. Men nar jag sedan landade sa hade naturligtvis min vaska forsvunnit sa det blev till att ta en rapp taxi till hostellet jag bokat utan den och vasentliga saker sasom tandborste, deodorant och rena underklader. Nu sager man att den iaf landat i Toronto och ar pa vag hit sa det far val anses som sista dagen jag luktar hund har borta... Sjalva bostaden ar dock valdigt bra med tanke pa priset sa dar finns absolut inga klagomal, men dess prislapp kan forklaras nar man kikar ut genom fonstret. Pa samma gata ligger namligen ett center for narkomaner. Men nagon rehabilitering verkar det inte vara tal om. Snarare en slags slutforvaring. Har springer ett gang omkring och skriker, dansar och ar allmant storiga. Om ni tanker er en sen lordagsnatt utanfor Parkaden, Harnosand, sa forstar ni. Ska bli intressant att se hur lange min planbok lamnas utanfor deras vilda diskussioner iaf. Idag nar jag passerade var det en skaggig typ som borjade gapa till mig om att jag hette Chris och lovat att ta hand om hans hyra. Festligt, jag har alltsa redan adopterat en liten kanadick med rejalt tilltagen skaggvaxt och glesare mellan sina bruna tander an Tore Skogman.
Jag passade iaf pa att ge mig ut sent igar for att kolla lite hockey pa tv och ta mig en pilsner. Enda incidenten att tala om var nar jag skulle passera ett overgangstalle. Dar stod jag och forsokte se lite cool ut och smalta in i omgivningen i vantan pa att en gron hand skulle tandas pa andra sidan. Da skrek plotsligt en mork rost bakom mig- Jeeeesus saaaves och unge herr Olsson forsvann tre meter rakt upp i luften. Bakom mig stod en nyfralst svart herre pa 2.10 och skulle sprida sin nyvunna broders budskap. Det hjalpte dock inte mina vita trosor namnvart kan jag saga. Sa vaskan far faan se till att dyka upp idag.
Idag har jag varit ute pa stan och vandrat runt i ungefar sex timmar, vilket behovs i den har stan. Det ar namligen matstallen overallt. Billiga matstallen dessutom. Mathias Astrom vikt pa mig vid Sverige ankomst kan jag lova. Staden ger sa har langt ett riktigt positivt intryck. Den gor verkligen skal for att vara varldens mest mangkulturella som den sager sig vara. Idag har jag tex passerat israeliska kvarter, polska kvarter, china town, little italy utan att kanna att jag riktigt passat in dock. Det var forst nar jag hamnade i mexikanska grytan som jag smalte in, kanske tack vare min nya look. I vilket fall som helst sa var det -Hola Jose hit och Adios Pedro dit och aven nagra Que pasa Diego, trycktes in. Det ar annars riktigt javla kallt har. Och mina kangor ar i andra vaskan, liksom alla varma klader. Det som far mig att bita ihop och halla varmen ar att tanka pa att stora man som Neil Young, Borje Salming och Acka Larsson passerat samma gator. Vilket ocksa gor att de forr sa vita trosorna jag bor far an mer flackar pa sig. Matte vaskjaveln komma snart...
Dessutom har jag idag varit 553 meter upp i luften. Detta nar jag akte rakt upp i Torontos motsvarighet till punkthuset. CN- tower. Det var helt klart vart de 23 dollar de begarde. Bilder laggs ut nar jag klurat ut hur man gor. Imorrn ska jag lata en virtuell Wayne Gretzky lagga straffar pa mig pa Hockey Hall of Fame. Forlorar jag da sa tar jag gladjeligen pa mig den dar forbannade straffsumpar hatten som Team Harnosand envisas att jag ska bara. Nu ska jag duscha av mig ett gult lager som ligger pa min kropp, sedan ska jag ut och ta mig en kall Molson. So long.
Go west.
Om jag nu blir utsläppt ur Sverige. Jag åkte nämligen på ett dopningstest i förrgår. Det säger nog allt om WADA. Bra tid att slumpa ut misstänkta. På gymmet befann sig jag och Bondsjöhöjdens flickor 15. Undra hur många som blir avstängda? Till historien hör dock att hela laget blev inkallade innan de slutligen valde mig. Diskriminering när den är som fulast. Bara för att jag ärvt min fars kycklinglår och min mors biceps.
Nu ska jag packa ner mina små kläder i min tändsticksask och vinka adjö. Jag tar med en kamera så förhoppningsvis kommer lite bilder att läggas ut. Hör av mig när första koppen av Tim Hortons kaffe passerat min strupe. Stay black.
Nyckeln till frihet.
Rådig som jag är så har jag naturligtvis en reservnyckel. Och som ett tecken på min mognad så har jag den naturligtvis också på det ställe där den här hemma. Inne i sin bostad. Tillsammans med sina nyckelvänner i sitt nyckelskåp. I min lägenhet. Kuken, var ett av orden som jag frekvent skrek ut medan jag slog numret till HSB. När de väl svarade så upplyste de mig att de kunde vara där inom en timme och låsa upp dörren mot den beskedliga summan av 300 kronor. - Taget, pep jag till sist fram. När Nyckel- Nicke beslutade sig för att dyka upp och dyrka lite dörr så var jag trots allt honom evigt tacksam. Jag fick ju komma in och se att allting mot förmodan var intakt i lägenheten ( det fanns dock ingen kvinna heller, men vad fan hade ni väntat er?). Däremot låg där en lapp på bordet med en pil mot köksfläkten samt en liten text. " Du kan väl ta och diska filtret med jämna mellanrum? Dörren var olåst så jag passade på att låsa den ordentligt, tack för mig, Peter/ Sotaren"
Alltså Peter. Du kommer också få en liten lapp av mig när tillfälle ges. " Ge fan i min dörr, sotarjävel. God Jul/ Håkan " Skriven på baksidan av en räkning på 350 kronor( 50 spänn för sveda och värk).
Visst, sånt här skulle jag ju bara kunna sätta mig och gråta över. Men till saken hör att jag har hur många liknande historier som helst på lager. Jag har sedan länge insett att det här är planen som finns för mitt liv. Jag är en livs levande Gråben. En paj på väg att landa i clownens ansikte. Guds redskap för att visa att han trots alla krig faktiskt besitter en smula humor.
The return of the tangorabatt.
Men hur det än var så träffade jag en tjej som tydligen störde sig å det grövsta på mina skäggstrån som ständigt befann sig i olika gängbildningar kring nästrakten och retade upp henne vid varje samtal som fördes oss emellan. Slutligen togs beslutet att den måste bort snarast. Av henne givetvis. Jag försökte väl lite halvdant att säga nej men då drog hon åt mitt strykoppel så att mustaschen höll på att lossna självmant. När D-dagen då var där så befann jag mig lyckligtvis inte i hennes närhet, nej, hon skulle inte få äran att se min Mac3 jobba övertid. Istället var jag på en finlandskryssning med mitt hockeylag. Naturligtvis gjorde jag och mustaschen slut på det sätt som alla män med lite självaktning skulle göra, med en variant av en tysk gammal diktators mest kända kroppsdel. Detta bjöd på ett antal goda skratt och jag kände hur mustaschen fick ta ett värdigt avslut av jordelivet.
När jag sedan kom hem började det falska berömmet. - Men guuud, du ser ju så mycket fräschare ut... Woooow! Tilläggas bör att jag då tagit bort allt hår och var lika len som en persika. Och gudarna ska veta att jag hatade varje sekund av det. Jag såg inte direkt Magnum P.I när jag tittade i spegeln. Snarare som mästerdetektiv Kalle Blomqvist.
Men nu är det så att jag känner att jag har ännu en resa i behåringens värld i mig. Så nu funderar jag stark på att låta den gamla gynnaren få komma ut i det fria igen. Den här gången är jag lika ostoppbar som en stor jävla tiger på väg att kasta sig över en antilop marinerad i barbequesås.
Till saken hör att jag faktiskt gjorde ett försök ifjol också. Men då kliade det så förbannat och detta faktum i kombination med en strejk i sovrummet gjorde att operationen fick avbrytas i förtid. Men som läget är nu så kan jag köpa att det kliar lite grann. Onanera kan jag göra lika jävla bra med en mustasch av Errol Flynn klass och då kan jag ju dessutom titta mig i spegeln utan att skämmas efteråt.
Intronet.
Nu känner jag att kapitalismens drake slagit sina långa klor i mig och numera fattas bara en kamera, en mobil av ett något modernare snitt samt en sådan där musikspelare sen så kommer jag att på allvar att kalla mig någon att räkna med. Passa dig Stenbeck.
Hur många streck i sängen? Två. Inklusive Brunos. Nu ska jag se Hells Kitchen och lära mig lite tuffa ord att väsa till efterblivna franskkanadicker när jag väl är där. Det borde lära de där grodätarna en läxa.
